Hornsgatan i eftermiddags var aningen avslagen, jämfört med i går. Fiken och kebab-haken dominerades visserligen denna söndag av saliga men betänkligt trötta – kanske också bakfulla – manliga par. Men i övrigt märktes inte många spår av gårdagens Prideparad.
Det är över tio år sedan jag gick med i tåget som har kommit att utgöra Stockholm Pride Grand final. Högst på agendan den gången stod, om jag inte minns fel, att homosexuella borde få prövas som adoptionsföräldrar. Det dröjde till 2002 innan den rättigheten blev verklighet.
Tågandet i går kändes det rätt och viktigt långt in i hjärteroten, inte minst på grund av alla glada människor i skiftande åldrar som kantade vägen och hurrade där paraden drog fram. Ja, sedan var det förstås väldigt trevligt varje gång någon hojtade Maria – du har mitt kryss!
Attityder och mentala motståndsfickor är ingen lätt sak att ändra på. Själv var jag länge inbiten motståndare till så kallade homoadoptioner, det kunde ingen Prideparad i världen ändra på då. Därefter har jag blivit klokare (s 18-19), i likhet med en allt större andel av svenska folket.
Som kandidat till riksdagen blir man översköljd av mer eller mindre mystiska enkäter från organisationer som jag inte ens visste fanns. Dit hör dock inte RFSL:s undersökning av riksdagskandidaternas syn på hbt-frågor.
Min ovana trogen avverkade jag frågebatteriet utan att snegla på partilinjen. Glad och stolt kunde jag i backspegeln konstatera efter fredagens partiledardebatt att Fredrik Reinfeldt och jag egentligen skiljer oss åt bara i frågan om att tillåta surrogatmödrar även i Sverige. En fråga som i och för sig är nog så viktig, och det för betydligt fler än barnlösa hbt-personer.
Jag har sagt det förut och säger det igen: Det ligger inte i statens intresse att via lagstiftning förbjuda vuxna, friska människor att få barn. Om det finns kvinnor som av ideella skäl eller mot betalning, vill hjälpa barnlösa par med den processen, då har jag efter noga överväganden kommit fram till att det bör accepteras. Därmed inte sagt att det självklart är skattebetalarna som ska stå för fiolerna.
Surrogatmorsor, den ifrågasatta informationsplikten i smittskyddslagen och många fler spörsmål fortsatte jag att diskutera med bögar, transor och flator till sena timmen i Pride park. Allt i en härlig stämning av öppenhet och generositet som har präglat detta spektakel på senare år. Här med min gamle vän Håkan Stenberg.