På tidstypiskt 90-talsvis vände Percy Barnevik OH-bilder i rasande tempo. Platsen var ett höghus modell Finlandsfärja i Värtahamnen. M-riksdagsgruppens dåvarande ledare Lars F Tobisson hade bjudit in ABB:s megastar till partikonferens. Som en fluga på väggen längst ner i lokalen satt jag uppradad tillsammans med de andra politiska sekreterarna. Ärligt talat begrep jag inte ett smack av vad den maniska OH-bildsbläddrande mannen sa.

Ett annat minne som fladdrade förbi under dagens sommarprat var ett – som vanligt – vänsterskruvat morgongroll i P1. Inkallad ledarskribent i obundet moderata SvD förväntades jag försvara skyhöga bonusar i allmänhet och Barneviks pension på 950 miljoner i synnerhet.

– Och vad ska han göra med så mycket pengar, undrade P1 Morgons alltid lika ettrige programledare (Anders Holmquist, tror jag att det var den här gången).

– Vad skulle du själv göra, kontrade jag frågan som uppenbart var avsedd att kleta ner mig och SvD med en slev av den barnevikska girigheten.

Efter dagens sommarprat vet vi. Percy Barneviks lågintensiva men framgångsrika hand-i-hand-rörelse har förmodligen redan gjort mer för kvinnokampen i världen än vad P1, förlåt, den svenska jämställdshetspolitiken någonsin kommer att göra.

Som framgick av sommarpratet skulle Barnevik ha kunnat göra mycket mer mot mäns förtryck av kvinnor om han hade vägrat att vika ner sig för den massiva mediekritiken. Men dumt – eller fegt – nog betalade han tillbaka drygt en halv miljard (548 miljoner kronor) av de pensionspengar som han enligt avtal med ABB:s styrelse hade rätt till.

Jodå, jag hör protesterna från ledande militanta feminister: Världens fattiga kvinnor är värda befrielse utan allmosor från Barnevik och andra rikingar.

Gärna det. Problemet är bara att den rika världens, inklusive Sveriges, biståndspolitik inte har fungerat. Den har stött korrupta regimer och i bästa fall lindrat nöden för några miljarder hungrande. Men den har inte förmått att långsiktigt och på allvar förbättra människors, allra minst kvinnors, levnadsförhållanden. Det unika med Barneviks projekt är just att pengarna effektivt används för att rycka upp tredje världens kvinnor ur förtryck och fattigdom.

På tal om bistånd. Jag hoppas att biståndsminister Gunilla Carlsson uppfattade Barneviks blinkning om att regeringen även i biståndspolitiken borde driva jobblinjen framför bidragsspåret.

Var det förresten någon mer än jag som drabbades av Percy Barneviks inlägg i betygsdebatten? När den femårige sonen kom hem, ett hem som då låg i New Orleans, med betyg i 12 ämnen hade parveln fått underkänt i ämnet Förmåga att klä på sig själv. Barnevik junior tvingades gråtande förklara för sina föräldrar att han inte hade klarat att knyta sina skosnören.

Själv ville jag nästan gråta när jag hörde det. Vilket delvis kan bero på att jag fortfarande har problem med skosnörena, trots att jag fyllde 47 i onsdags.