Kriminologiprofessor Jerzy Sarnecki tycks aldrig tröttna på att predika om straffsystemets meningslöshet. Och varför skulle han göra det? Han är utan konkurrens den flitigaste efterfrågade debattören på området även i seriösa medier. Hans plattform verkar ha blivit debattsidan på en mig närstående tidning. Undrar just om läsarna uppskattar det…

Så skönt då att Expressens Anna Dahlberg håller räfst och rättarting med Sarnecki. Dahlbergs tes motsäger Sarneckis och hans proselyters, och går ut på att de senaste decenniernas kriminalpolitiska positiva omsvängning till hårdare straff för grova brott har inneburit en välkommen tillnyktring.

En viktig poäng med att människor som begår allvarliga brott är inlåsta, något som Dahlberg inte tar upp men som jag gärna slår ett slag för, är att under tiden som brottslingar sitter i fängelse eller tvångsvårdas inom rättspsykiatrin så är de – i bästa fall – förhindrade att begå nya brott.

Inkapaciteringseffekt kallas det. Vad den effekten betyder för människors trygghet mot brott i vårt land lär vi inte höra talas om så länge som professor Sarnecki är mediernas kelgris. Låt oss därför ändra på det! Och då tänker jag inte bara på den misstänkta dubbelmördaren i Växjö.

Neos chefredaktör Paulina Neuding har i dag en krönika i SvD som också handlar om brott, och den bör inte lämnas okommenterad. Neuding sätter fingret på det växande problemet med att ansvariga politiker hellre sticker huvudet i sanden än erkänner det faktum att människor av utländska härkomst är överrepresenterade i brottsstatistiken.

Jag tvivlar inte på att Neuding har rätt i sitt antagande att Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson gnuggar händerna när justitieministern förklarar att det är brottsligheten som är bekymret och att det är ointressant vilka kategorier människor som begår brotten. Enligt justitieministern är det onödigt att särskilt uppmärksamma att gruppen invandrare är överrepresenterade i Brottsförebyggande rådets statistik.

Visserligen är mitt förtroende för Brås statistik och analyser nära nollpunkten, men vad jag vet hyser justitieministern desto större tilltro till myndigheten. Desto märkligare då att hon väljer att sopa Brås slutsatser om invandrarnas överrepresentation under mattan.

Det vore naturligtvis politiskt omöjligt att inta samma tillbakalutade inställning till uppgifter om att – låt säga – riksdagsledamöter, högre statstjänstemän, poliser, södermalmsbor, katoliker eller ålderspensionärer var överrepresenterade i brottsstatistiken.

Inget kan få mig att tro att landets ansvariga minister i sådana fall hade förklarat att det var brottsligheten i sig som var det bekymmersamma, inte att riksdagsledamöter, poliser, södermalmsbor, katoliker eller ålderspensionärer hade begått brotten.