Efter några timmars flanerande, inklusive en öl på krogen i sällskap med Torbjörn Nilssons De omänskliga satt jag på tåget på väg hem från Växjö. Ambitionen var förstås att få i väg den här bloggposten under tågresan men illamåendet tog över, X 2000 är en riktig sjösjukemaskin.

Dagens besök  i Växjö har sin förklaring i att jag vid lunchtid debuterade som stämmotalare på inbjudan av partikamraterna i Kronobergs län som denna lördag höll förbundsstämma i Utvandrarnas hus. Valplattformar spikas även på lokal nivå.

Som jag förklarade för Lennart Persson när vi i morse klockan 08.00 osannolikt stötte ihop på centralen i Stockholm, var jag smickrad över att få tala på en förbundsstämma. Låt vara att jag i den arla morgonstunden inte förstod uppdragets storhet. Men det gör jag nu. För det är en mäktig känsla att ha 60-70 fullblodspolitiker sittandes framför sig som lyssnar djupt koncentrerat på det man säger.

Och vad säger man då? Önskemålet bland partimänniskor som ännu inte känner mig annat än genom tidningsspalterna och tv är att jag i sådana här sammanhang ska berätta om vem jag är, om min bakgrund, förklara varför jag slutade på SvD och redogöra för vad jag egentligen vill och tror mig kunna uträtta i politiken. Detta talade jag också om denna dag.

Därutöver kryddade jag med mina käpphästar om behovet en borgerlig jämställdhetspolitik utan socialistiska förtecken och nödvändigheten av en effektivare polisorganisation. Det vill säga en nyordning där dagens 21 revirstridande länspolismyndigheter är nerkokade till en samlad, som är underställd en stark rikspolisledning, kompletterad med en lokal kommunal polis i kommuner som så vill, plus en sylvass spjutspets i form av 200-300 specialutbildade poliser, analytiker och vad annat som behövs för att svensk poliskår ska ligga steget före den grova organiserad brottsligheten med internationella förgreningar som redan har satt klorna i den svenska samhällskroppen.

Så skönt att få detta sagt!

Men inte nog med det. I dag gick jag också i närkamp med dem som menar att jag inte var lojal med partiet när jag härom veckan kritiserade justitieministern för hennes uttalande om att misstänkta men ännu inte dömda sexköpare borde hängas ut och vanhedras med hjälp av färgglada delgivningskuvert. Det dröjde sex dygn innan justitieministern tog tillbaka sitt uttalande, och jag menar att det var sex dagar för sent.

Den som i princip tycker att lojaliteten med partiet – eller regeringen – är det viktigaste av allt för en riksdagsledamot, den personen har inte mycket att hämta hos mig. För mig är lojalitet inte detsamma som att sitta tyst som en mus när partiledningen eller ett enskilt statsråd gör sig skyldig till uppenbara misstag.

Dag Hammarskjöld,

som jag annars kan ha svårt för på grund av hans übermensch-attityd, sa en klok sak i ett tal som FNs generalsekreterare. Fritt översatt:

”Den som för att skydda sig själv tiger med det han inser är fel visar ingen sann lojalitet mot sin uppdragsgivare. Verkligt lojal är i stället den som har kommit till insikt om att något är på tok och frimodigt ger uttryck för sin kritik.”

Dessa ord beskriver väl hur jag ser på min roll som politiker gentemot väljarna och det moderata partiet. Men i de allra, allra flest fall lär jag inte ha några problem att hålla mig till partilinjen. Det är när ett avvikande fall dyker upp som jag inte kommer att tveka om att ge uttryck för min kritik.

Det känns tryggt att ha ett så fast grepp om ledstången.