Även skånska trädgårdsanläggare har rätt att slippa

Centrum för rättvisa har gjort det igen, det vill säga: Satt tummen på en kränkning av de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna och lämnat in stämningsansökningar till domstol.

Jag citerar: “I dag lämnar sex trädgårdsanläggare i Skåne in stämningsansökningar till Skogs- och Lantarbetsgivareförbundet, SLA, och Svenska Kommunalarbetareförbundet, Kommunal. Trädgårdsanläggarna har under många år tvingats betala 1,5 procent av lönen – cirka 400 kronor i månaden – i så kallade granskningsavgifter till Kommunal. Detta trots att de har valt att inte vara med i facket. Nu begär de pengarna tillbaka av Kommunal. Det handlar om vardera 8 000 till 18 000 kronor. Dessutom kräver trädgårdsanläggarna ideellt skadestånd om vardera 50 000 kronor av Kommunal och SLA gemensamt.”

Denna gång gäller kränkningen alltså föreningsfriheten. En frihet som ger medborgarna rätt att bilda och vara medlem i en förening, vad som med juridisk terminologi går under namnet positiv föreningsfrihet. Den rättigheten skyddas både i den svenska grundlagen och i Europakonventionen om de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna, som sedan 1995 gäller även som svensk lag.

Men föreningsfriheten innebär också en rättighet att slippa tillhöra en förening. Denna så kallade negativa föreningsfrihet betyder att ingen, inte heller skånska trädgårdsanläggare, kan tvingas att betala medlemsavgift till exempelvis en (fack)förening vars värderingar man inte delar. Något som förvisso kan upplevas nog så positivt!

Men rätten att stå utanför skyddas INTE i svensk grundlag. Alliansregeringen har – fegt nog –  inte velat ta i frågan under mandatperioden, och problemet nämns inte i prop 2009/10:80 En reformerad grundlag, som överlämnades till riksdagen i december förra året.

För regeringen tycks det alltså vara viktigare att hålla facket på gott humör än att ge ett konstitutionellt skydd åt medborgarnas grundläggande friheter. Den svenska korporativismen i ett nötskal, skulle jag säga.

Så grov i mun är nu inte Centrum för rättvisa. Däremot inskärper den oberoende organisationens frontfigurer Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord att det också finns en annan principfråga i fallet med de kränkta trädgårdsanläggarna och den principen tar sikte på den viktiga ansvarsfrågan:

“Redan 1998 sade Arbetsdomstolen att Europakonventionen kan ge ett skydd mot privata parter på arbetsmarknaden, inte bara mot staten. Och Europadomstolen har i flera domar betonat att fack och arbetsgivare i en modell som den svenska måste ta ansvar för sina egna övertramp.”

I mina öron låter det som en självklarhet. Dessutom tror jag att det finns skäl att hoppas att regeringen blir något mindre eftergiven mot sosse- och LO-etablissemanget om väljarna i höstens val ger den förtroendet i fyra år till.


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.