En lördag på justitiedepartementet för hundra år sedan satt jag och filade på brevsvaren åt dåvarande justitieminister Gun Hellsvik. Jag irriterades av ett litet barns gråt utanför mitt rum på sjätte planet i Rosenbad, där justitiedepartementet och dess politiska ledningen härskade. Då i början av 1990-talet gick chefsavdelningens våning under namnet ”Mjuka mattan”. Hur det är i dag låter jag vara osagt.
Hur som helst, pappan till det gråtande barnet var Mats Melin, då lågavlönad handläggare på grundlagsenheten men expert på just grundlagsfrågor. Framför allt med tanke på min egen arbetsro ville jag få tyst på den lipande ungen så snabbt som möjligt. Melin satt i rummet intill, bör tilläggas.
Min blick fastnade på bokhyllan där en vit nallebjörn satt, iklädd mörkblå filtväst med bokstäverna POLIS på ryggen. Jag hade fått den i samband med något av ministerns många polisbesök. Sagt och gjort. Nästa gång lipsillen till unge tultade förbi mitt rum lockade jag till mig den lille och tryckte polisnallen i famnen på gossen, eller om det nu var ett flickebarn. Pappa Mats kom ut och tackade mycket hjärtligt för nallen, och arbetsfriden lägrade sig åter över vårt hörn av Mjuka mattan.
Jag fick den här polisnallen i tankarna när jag hörde Chefs-JO Mats Melin ondgöra sig i Ekot över att Stockholmspolisen prioriterar att vara synliga på gator och torg i stället för att utreda anmälda bedrägeribrott. (Kritik som JO upprepar i Rapport i kväll). Självklart har JO rätt när han brännmärker polisens senfärdighet. Det är ju helt uppåt väggarna att anmälda bedrägerier i 9 fall av 10 ligger outredda ännu efter 12 månader.
Å andra sidan har justitieminister Beatrice Ask lika – om inte mer – rätt i att prioriteringen fler synliga poliser på fältet inte får betyda längre utredningstider. Kruxet är bara hur det ska gå till. Frågar ni mig är svaret en effektivare polisorganisation, den saken är ännu viktigare än mer resurser till polisen.
Senast i går var jag uppkallad till Riksrevisionen för intervju. Man ville veta vilka trygg- och säkerhetsområden som jag som opinionsbildare tycker att Riksrevisionen bör granska framöver. Förutom att jag ryktade min käpphäst, att verksamheten vid Brottsförebyggande rådet borde ha granskats för länge sedan, framhöll jag det helt centrala för medborgarnas tilltro till rättssystemet, nämligen att brottsoffer i större utsträckning än i dag måste kunna räkna med att brott faktiskt klaras upp och att gärningsmän grips och lagförs. Detta gäller inte minst den s k vardagsbrottsligheten som bilstölder, inbrott i villor och lägenheter, med mera.
Sammanfattningsvis: Uppklaringsprocenten måste öka. På den punkten är Chefs-JO och jag helt överens.