Tystnaden om samerna är inte så tyst

När turen kom till mig att inta talarstolen inledde jag lite mjukt med att reflektera över seminariets rubrik: Rennäringen står på spel – varför är det så tyst? Är det verkligen så tyst, undrade jag.

Dorotea har namnsdag på Samernas nationaldag, som alltså infaller i dag. Vore det inte för att jag i veckan haft anledning att fundera på samefrågan och särskilt varför Sverige inte har anslutit sig till ILO-konventionen nr 169 om urfolks rättigheter, skull jag inte ha lagt denna förmiddag och mer än det på att skriva det här inlägget. Nu gör jag det eftersom jag varken vill undanhålla vad  jag sade i talarstolen, eller intervjun med Sameradion. Kritiken från Sametingets styrelseordförande bjuder jag också .

Håll gärna också i minnet att problemet för Sverige med att ansluta sig till ILO-konventionen är att konventionen går på kollisionskurs med äganderätten. Två intressen står emot varandra: den svenska statens intresse av att bevara en ursprungsbefolkning och statens skyldighet att skydda den enskilda äganderätten. Om staten ger samerna rättigheter som inskränker de rättigheter som andra svenskar redan har, så måste staten ersätta den ekonomiska förlusten. Europakonventionen och svensk grundlag tvingar nämligen staten att fullt ut kompensera för äganderättskränkningen. Det kan med andra ord bli dyrt för Sverige att ratificera och implementera ILO.

Det var alltså i tisdags som jag deltog i sameseminariet i Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens regi. Som påpekades så många gånger att jag tappade räkningen, har Norge ratificerat ILO:s konvention nr 169. Men inte Sverige, och detta därför att Sverige inte är Norge, i samesammanhang är Norge en extrem.

Först och främst. De flesta samer är bosatta i Norge. Man räknar med en befolkning på 50 000-65 000. Efter den hårda ”förnorskningspolitiken” som pågick i nästan hundra år har den norska samepolitiken ändrats radikalt, i dag är norsk samepolitik en central del av regionalpolitiken. Den norska staten avsätter dessutom mycket mer pengar till samerna (sametinget) än vad Sverige gör. Man har råd att göra det, tack vare oljan, som gör att Norge över huvud taget satsar mycket mer på glesbygdsbefolkningen, pyttesmå kommuner hålls vid liv och har tillgång till fullständig samhällservice tack vare oljepengarna. I och med att Norge har haft råd att kompensera markägarna har man också kunnat ansluta sig till ILO-konventionen.

I Sverige finns det i runda slängar 2 000 renägare och cirka 20 000 samer. I förhållanden till samernas andel av befolkningen får de extremt stor uppmärksamhet både i samhällsdebatten och på den politiska nivån. Det var bl a därför som jag ifrågasatte seminariets utgångspunkt om att tystnad råder.

Till exempel.Diskrimineringsombudsman Katri Linna skrev häromsistens en gemensam debattartikel med Sametingets styrelseordförande Sara Larsson. Det uppfattades väl av de flesta som naturligt, rätt och riktigt, men är i sig en värdemätare på att debatten är både levande och livlig. Rennäringens framtid upplevs som en angelägenhet för hela landet. Huruvida det är konstitutionellt korrekt av DO att strunta i grundlagens krav på att myndigheter ska iaktta objektivitet och saklighet, lämnar jag därhän den här gången. Men DO skräder inte orden:

”Det är uppenbart att Sveriges regering kränker samers mänskliga rättigheter och att det saknas politisk vilja att göra upp med Sveriges koloniala arv”. Och kränkningen skulle bestå i att Sverige ”inte ger samer möjlighet till reellt deltagande i beslut som rör dem”.

“Inte ger samer möjlighet till reellt deltagande i beslut som rör dom”. Hm. Det är precis så maktlös jag känner mig när riksdagen klubbar igenom beslut som jag ogillar. Som att FRA sedan årsskiftet har laglig rätt att avlyssna medborgarnas datatrafik. Parentetiskt kan sägas att det är bland annat därför som jag har tagit steget över till politiken, jag insåg att jag nog borde vara med och bestämma lite mer.

Faktum är att FRA-lagen kränker inte bara mig utan också alla som skickar mejl och har ett liv på nätet. Och det har väl även samerna?

En annan sak som jag har funderat en del på är namnbytena till samiska på fjällkartorna. En aktuell strid i namnfrågan är den här.

Men brandfacklan jag kastade in i tisdagens samedebatt tog fasta på det faktum att när maken och jag vandrar i fjällen så blir vi ibland rätt bortkollrade av att 99,9 procent av alla namn på den livsviktiga kartan är på samiska.

I STF:s resehandböcker som vi har med oss finns bara de invanda svenska namnen, så vi får rätt svårt att orientera oss på fjället. Frågar vi den bofasta fjällbefolkningen så kan den i regel också bara namnen på svenska. Att detta missgynnar turistandet i svenska fjällvärlden är uppenbart, vad tänker STF göra åt den saken? Kanske tala med Lantmäteriet som tillverkar kartorna?

Till sist. I sammanhanget kan jag inte låta bli att tänka på fjällbondefamiljen i Björkede i norra Jämtland, som jag och maken blev bekanta med i samband med en fjälltur för ett antal år sedan. Familjens gård har gått i arv i rakt nedstigande led sedan 1790. År 1888 inlöstes gården av staten för att bli renbetesland, och den före detta ägaren blev arrendator. Liksom släktingarna som har arrenderat gården därefter, och så vidare fram till i dag. Fjällbönderna i Björkede upplevde sig som ett slags undantagsjon på den mark som deras egna förfäder hade odlat upp under svett och möda. Och det med statens välsignelse. Samma stat som sedan tog marken ifrån dem bara i syfte att rennäringen skulle kunna breda ut sig på ännu större områden.

Men dessa fjällbönder har svårt att göra sin röst hörd. De har ingen intresseorganisation som för deras talan och ingen ILO-konvention att falla tillbaka på. De får inga statliga anslag som deras rikare samiska grannar.

Man kan undrar vilka som har varit tysta för länge.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.