Varför ville centerledaren inte göra sin partikamrat Lena Ek till Sveriges kommissionär i EU?

Gissningsleken har varit i full gång hela dagen. Själv ger jag inte mycket för teorin om att Maud Olofsson av rent personkemiska skäl inte skulle unna Ek upphöjelsen. Spekulerandet om att Olofssons eventuella ovilja mot Ek skulle bero på ren och skär avund från Mauds sida tror jag inte heller på.

Nej, spekulationerna om att Olofssons inte ville se Ek på den statusfyllda posten som EU-kommissionär vittnar snarare om okunnighet från de politiska kommentatorer som under dagen har uttalat sig i frågan.

Saken är i stället den att en kommissionär som inte har en bakgrund som minister i det egna landets regering anses inte riktigt platsa i den mäktiga EU-kommissionen och kan därför få problem att hävda sig där, en slutsats som väl också får sägas bekräftas av statsministerns förklaring i Ekot.

Sålunda var det ingen slump att Sveriges första kommissionär Anita Gradin och senare Margot Wallström båda hade varit statsråd. Och statsråd har inte Lena Ek varit, hur duktig hon än må vara i övrigt. Därmed var kretsen av C-kandidater som Maud Olofsson hade att välja på mycket begränsad.

För egen del är jag tacksam att Olofsson hade det goda omdömet att inte begåva EU-kommissionen med vare sig infrastrukturminister Åsa Torstensson eller miljöminister Andreas Carlgren. Lägg därtill att Maud Olofsson, liksom jordbruksminister Eskil Erlandsson, behövs hemmavid i valrörelsen.