Tala om att skapa ett behov som inte tidigare har funnits och sedan splittra landet i två läger i syfte att detta behov ska kunna tillgodoses. Man kan inte bli annat än matt av allt mun- och penfäktande i vargdebatten.

I går undrade Marie Söderqvist ifall vi alls behöver vargar i Sverige. Den befriande tanken har slagit även mig efter den senaste veckans löjligt höga debattvågar om den – alltför snabbt? – överstökade vargjakten.

I cirka 100 år – mellan 1890 och 1990 – fanns i princip ingen fast vargstam i Sverige. Knappast någon sörjde att skogen inte var full av vargar. Förmodligen var det därför som uppståndelsen också blev stor när tre vargar skymtades i början av 1970-talet.

Nej, jag har själv inget minne av händelsen utan läser om de tre ulvarna i Andreas Carlgrens utläggning om vargjakten i SvD. Jag förflyttas mentalt till slutet av 1990-talet. Margareta Winberg är jordbruksminister i regeringen Persson och har i en förordning slagit fast att rävar ska ha rätt att ”vara tillsammans med andra rävar, röra sig, gräva och ägna sig åt annan sysselsättning”.

Carlgrens ängsliga försök att hålla sig väl med både varghatare och kramare slutar med att han är övertygad om att  ”vi har ett gemensamt intresse av en livskraftig vargstam och att människor och vargar kan leva tillsammans”.

Som sagt, vi klarade oss länge utan svensk vargstam. Det borde räcka att konstatera det.