Samtidigt som Lissabonfördraget och därmed Europeiska stadgan för grundläggande rättigheter i dag blir rättsligt bindande för EU:s institutioner, Sverige och övriga medlemsländer, träder den omdiskuterade FRA-lagen i kraft. Jodå, lagen oroar även våra nordiska grannar. Det kan man läsa om här.

Batteriet rättssäkerhetsförstärkningar som regeringen har kompletterat lagen med efter förra sommarens proteststorm har förvisso gjort FRA-lagen något mindre integritetskränkande. Men det räcker inte. Min största huvudvärk är den domstolsliknande nämnd som missvisande har fått namnet Försvarsunderrättelsedomstol. Det är långt ifrån troligt att denna hemmasnickrade konstruktion är förenlig med Lissabonfördragets rättighetsstadga och Europakonventionens artikel 6 om den grundläggande rätten för konventionsstaternas medborgare, däribland svenskar, till en rättvis rättegång.

Man behöver inte vara en konstitutionell nörd för att uppleva det som hårresande att enskilda ska vara förvägrade att personligen infinna sig i denna så kallade domstol och att dess integritetskänsliga beslut som ger FRA rätt till signalspaning i ett enskilt fall inte ska kunna överklagas.

I helgen förklarade schweizarna att de vill se ett grundlagsförbud mot att bygga minareter. Detta strider enligt folkrättsexpertis med internationella konventioner som landet har förbundit sig att följa. Även om Sverige sålunda inte är ensamt om att strunta i internationella åtaganden till skydd för mänskliga rättigheter som vi har förbundit oss att leva upp till, har vi genom FRA-lagen hamnat i väldigt tråkigt sällskap.