Bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Så heter en motion som ett antal socialdemokrater med Sylvia Lindgren i spetsen väckte under allmänna motionsperioden (2003/04:Ju475). Ja, ni läste rätt. Motionen väcktes för fem år sedan.

I förra veckan behandlades motionen i justitieutskottet. Yrkandet, som av misstag inte behandlades under den aktuella valperioden, upptäcktes i samband med indexering, skriver utskottskansliet ursäktande och föreslår att yrkandet behandlas i höstens budgetbetänkande.

Till vilken nytta då? Bakom den knastertorra kanslisvenskan döljer sig rena dynamiten. För om inte ens ledamöterna som har signerat motionen, kanske rent av skrivit den själva, under fem års tid har frågat efter vart deras förslag tog vägen, vem i hela världen saknar motionen då?

Veckans Riksdag & Departement ställer den högst relevanta frågan om den allmänna motionsperioden ska slopas för att ge mer tid åt EU-förslag. Bakgrunden är att riksdagen kommer få mer EU-jobb att stå i när Lissabonfördraget är på plats.

Svaren från partiernas företrädare skiftar från att den allmänna motionstiden kan avskaffas till att den ska vara kvar. Men med tydlig slagsida åt att NÅGOT måste göras.

Huruvida socialdemokraten Berit Andnor har sina motionsmissbrukande partikamrater i åtanke vet inte jag. Men Andnor har mer än rätt i att ”den allmänna motionstiden i sin nuvarande form inte fungerar optimalt”.