I kväll har jag lagt ner ganska många timmar på att formulera min text som på tisdag publiceras på kandidatwebben. Texten är inte låst utan får uppdateras kontinuerligt under provvalets gång. Så tveka inte att slå larm om du skulle komma på något som jag har missat och bör lägga till!

På tisdag börjar alltså provvalet i Stockholms stad. Fram till den 23 november ska partimedlemmarna i staden fundera, kryssa, radera och kryssa igen. Det är klart att jag är nervös!  Så här blev det, hur som helst:

Det var inget lätt beslut att lämna SvD efter tio framgångsrika år. Med tanke på min bakgrund var det kanske ändå inte så svårt. Den politiska världen kan jag någorlunda väl efter att tidigare ha tjänstgjort både i regeringskansliet som politiskt sakkunnig åt justitieministern Gun Hellsvik (1992-1994) och som politisk handläggare i riksdagen 1994-1999 på det moderata kansliet. Dessutom hade jag efter tio år en uppdämd lust att inte bara sitta bredvid och kommentera politiska händelser utan att verkligen få göra något själv.

Regeringens satsning på rättsväsendet är välkommen, men det räcker inte bara med fler poliser. Polisen måste organiseras smartare centralt och på lokal nivå anpassas bättre efter de olika problem och ordningsstörningar som finns. Sverigedemokraternas framgångar hos missnöjda väljare är ett av flera angelägna skäl att inleda en försöksverksamhet med kommunal polis.

Den personliga integriteten är viktig, men det betyder inte att allt som är fel kan skyllas på Övervakningssamhället. Man måste kunna se klart att det är en himmelsvid skillnad mellan stora och små integritetskränkningar. Varför ska man till exempel förbjuda övervakningskameror när sådana behövs för att polisen snabbt och effektivt ska klara upp brott? Anna Lindhs mördare åkte fast tack vare en övervakningskamera. Kamerorna får människor att känna sig tryggare i stadsmiljön.

Det är hög tid att återföra jämställdhetsdebatten på rätt spår. Nyckelordet bör vara jämlikhet snarare än jämställdhet. Jag vill slå vakt om alla människors lika värde, rätt och möjligheter oavsett kön, sexuell läggning, etnisk bakgrund och religiös övertygelse. Men jag vägrar anpassa mig till en förlegad feministisk ideologi.

Som förtroendevald politiker kommer jag inte att lägga krokben för människors möjligheter att leva fullvärdiga liv. Jag är emot lagstiftning som sätter konstlade gränser för familjebildning. Ledstjärnan för mig inom familjepolitiken är att lyckliga vuxna är den säkraste garantin för barns bästa.

Låter det bara snömosigt, eller funkar det?