Mellan klockan 12-13.30 var vi ett tiotal partikompisar, varav några fastnade på bilden, som trotsade kylan och gjorde oss tillgängliga för vanligt fôlk, som det heter. Platsen var utanför saluhallen på Medborgarplatsen. Där har Moderaterna mutat in sig varje lönelördag sedan länge, upplyste en stridslysten socialdemokratisk kvinna. Kul!

Någon anstormning var det nu inte, vilket nog var tur för mig. Jag har långt ifrån hunnit sätta mig in i alla olika politiska områden. Sålunda blev jag ganska perplex av frågan om vad vi moderater tänker göra för att killen som stod framför mig och mådde psykiskt dåligt skulle få en vårdplats inom psykiatrin. Nu!

Några A-lagare kom fram och hojtade glatt på känt manér att de allt kände igen mig från TV. Puss på er!

Mer av politisk laddning blev det när mannen med grekisk härkomst men med större delen av sitt vuxna liv i Sverige undrade vilka frågor jag tänker driva.

Själv var han bedrövad över anarkin som verkar råda på sina håll i förorterna, och varnade för upploppen i hans hemland som hans släkting häromdagen hade rapporterat om i telefon.  Jodå, mannen hade läst lokalpolisens nedslående, för att inte säga deprimerande, berättelse från Husby i gårdagens DN.

Polismannens vittnesbörd gör det ganska uppenbart att den av Rikspolisstyrelsen och länspolismästare Carin Götblad så hyllade ”dialogmodellen” med fokus på ”kontaktskapande arbete” är otillräcklig och ibland måste kompletteras med vad som föraktfullt brukar kallas ”hårdare tag”.

Ett bevis på det är att poliskollegerna i Husby blev hårt attackerade och nära nog lynchade av just de ungdomar som poliserna ansåg sig ha jobbat upp en förtroendefull relation till. Nog borde lärdomarna av Göteborgskravallerna 2001 och ett antal våldsamma ”reclaim-the-street-aktioner” i Stockholm ha fått polisledningen och politiskt ansvariga att inse detta. Här ligger helt klart en fråga och bara väntar på att bli stenhårt driven i valrörelsen. Och den frågan är min!