FRA 2 är bättre, men likväl en varböld

Tillgodoser tilläggsförslagen kritikernas förväntningar på bättre integritetsskydd? Den bistra sanningen är att oavsett svaret på den frågan lär riksdagen i eftermiddag – av okunnighet eller mot bättre vetande? – klubba igenom ”FRA 2”.

Jag har liknat lagen vid en varböld. En böld som kan bli lika obehaglig att punktera för Fredrik Reinfeldt som Säpos olagliga åsiktsregistrering blev för Göran Persson. Något ömmande inflammerat som slår ut i blom lagom till varje valrörelse i åratal framöver.

Anhängare till lagen har gjort en poäng av att människor som blir föremål för felaktig avlyssning i och med dagens tilläggsförslag ges rätt att få reda på det. Det låter rättssäkert och bra, men går inte ihop med den grundbult i regeringens signalspaningskonstruktion som innebär att FRA omedelbart ska förstöra integritetskänsliga uppgifter som felaktigt har inhämtats. Eller tror någon att FRA kommer att upplysa den enskilde om kränkningen efter det att den känsliga informationen har raderats och bevismaterialet därmed har förstörts?

I det nya förslaget görs mycket väsen av att den enskildes rättigheter stärks genom att det inrättas en försvarsunderrättelsedomstol. Kruxet är bara att instansen ska vara stängd för enskilda vars integritet har blivit kränkt. Integritetsskyddsintresset är i stället tänkt att tillgodoses på ett abstrakt plan av ett integritetsskyddsombud, som regeringen utser.

Än återstår några timmar innan riksdagen röstar. Så låt oss erinra oss att Lagrådet ifrågasatte om den här domstolen över huvud taget förtjänar att kallas domstol. Förutom att den inte ska vara tillgänglig för enskilda kommer besluten om vad FRA ska få spana på inte att kunna överklagas. Obegripligt nog ansåg Lagrådet att det ändå inte var mycket att bråka om. Jag gissar att de höga juristerna kände sig bundna av det förra Lagrådets skandalösa godkännande av ”FRA 1” våren 2007. I så fall ett kvalificerat utslag av missriktad lojalitet.

Lagrådet försökte till och med inbilla sig självt att det sätt som FRA-domstolens ordförande och ledamöter kommer att utses på, borgar för att kvaliteten blir så god att förbudet att överklaga besluten kan godtas. Men kan det verkligen det? När regeringen själv bestämmer vilka domare som ska vara ordförande? Jo, märkligt nog tyckte Lagrådet att det är tryggt att dessa ska handplockas enligt det gamla kallelseförfarande som Grundlagsutredningen nyligen dömde ut och ville skrota.

Som om det inte vore illa nog ska domstolens övriga ledamöter utses av riksdagsgrupperna. Man behöver inte vara jättekonspiratoriskt lagd för att inse att regeringen på så sätt indirekt kommer att ha god kontroll över domstolens göranden och låtanden. Eller tror någon att Alliansens partifolk i riksdagen kommer att utse ledamöter som har en helt annan syn på signalspaning än regeringen?

Att förhandlingarna av sekretesskäl kommer att hållas bakom lyckta dörrar är självklart. Därför menar jag att regeringen borde eliminera själva grogrunden för misstankar om att de utsedda domarna och ledamöterna går i regeringens ledband. Den här funktionen borde med andra ord ha anförtrotts de vanliga domstolarna, som ger medborgarna bättre garantier för oberoende och rättssäkerhet.

FRA 2 blir något mindre integritetskränkande än den lag som regeringen piskade igenom i riksdagen förra året. Ändå innehåller det nya förslaget sådana brister att det enda rimliga är att riksdagen i eftermiddag ger regeringen omläxa. I klartext: Gör om!