Metoo och sedan? Del 5: Arnault et consortes

En domstolsjury i New York har funnit den forne filmmogulen och världens mest ökände Metooman Harvy Weinstein skyldig till sexuella övergrepp och en våldtäkt. Vilket straff Weinstein får meddelas i övermorgon (11/3). Det har spekulerats i ett fängelsestraff på uppemot 25 år. Samtidigt avtjänar den svenska Metoomannens frontfigur, den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault, sista delen av sitt två och ett halvt år långa fängelsestraff för två våldtäkter. Detta sker i bostaden med elektronisk fotboja. I maj blir Arnault också formellt frigiven.

Den som följt mitt bloggande om rättegången och domen mot Arnault (här, här och här) vet att jag tycker att han dömdes oproportionerligt hårt. Jag ifrågasatte inte att Arnault hade gjort sig skyldig till de handlingar han åtalades för men vad jag saknade i domarna var ett resonemang om gärningarnas straffvärde. Ja, straffvärdet relativt riktigt grova sexualbrott, typ överfallsvåldtäkter, som inte sällan resulterar i domar på 2-3 års fängelse, dvs i samma härad som Arnaultdomen.

Domstolarnas stränga syn på Arnaults beteende kunde, menade jag, vara ett fall av hyperkorrektion, dvs domstolarna var så angelägna om att inte misstänkas för att i förstockelse spjärna emot Metoovågen att de tog alltför lite hänsyn till de för Arnault mildrande omständigheterna, såsom att målsäganden själv hade tagit initiativ till det sex som sedan under en kort stund gick över gränsen för samtycke. Dessutom fick själva processen i förening med mediebevakningen närmast ”rituell karaktär”, för att citera Dan Korn.

Man kan dra olika slutsatser om Metoos betydelse utifrån Weinstein- och Arnaultfallen. Men oavsett vad domen mot Weinstein (i första instans) blir nu på onsdag och vare sig man tycker att Arnaultdomen är rättvis eller inte, så har de rättsliga efterspelen till dessa båda herrars brottslighet gett fart åt Metoorörelsen och bidragit till att ge kvinnor kraft, mod och upprättelse. Samt lett till att vaksamheten mot mäns sexuella utnyttjande av kvinnor fått genomslag inom flertalet samhällsområden, hela vägen in på Stockholms teaterscener.

A propos Arnault tilldelade Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) den kritikerhaussade boken Klubben utmärkelsen Årets kvinnogärning 2019. Grattis till författarinnan Matilda Gustavsson! Själv kan jag dock inte helt oreserverat stämma in i hyllningskören av Gustavssons bok. Visst innehåller den en imponerande samling kvinnoröster och vittnesmål om Arnaults makt, förtryck och sexuella övergrepp. Men värt att att ha i åtanke – Klubben är en berättelse i reportagebokens form. Och som alla reportageböcker – typ Jan Myrdals Rapport från kinesisk by, P-O Enquists Legionärerna, Stig Dagermans Tysk höst, Maja Eklöfs Rapport från en skurhink, Sara Liedmans Gruva – för att ta några exempel från den av mig (jo minsann!) avklarade kursen Det dokumentära i litteraturen – är det författarens personliga tolkningar av det han eller hon upplever som ligger till grund och färgar reportaget.

Klubben är inget undantag. I boken skriver Matilda Gustavsson exempelvis att hon berörs illa av akademiledamoten Anders Olssons ”aningslöshet” (s. 207). Många skulle nog tvärtom säga att Olsson var den ledamot som med förnuft, empati och gott omdöme mer än andra bidrog till att Svenska Akademien kom stärkt ut ur sin värsta kris någonsin.

I morgon tisdag (10/3) hålls ännu en ”Metoorättegång” om grovt förtal, denna gång i Solna tingsrätt. Vem den åtalade är vet jag inte, men målsägande är komikern Soran Ismail. Hans beskrivning av händelseförloppet och de prövningar som utpekandet utsatt honom för känns igen från andra fall av Metooanklagade män (bl a här och här). Själv är jag förhindrad att följa förhandlingen på plats, men var säker på att jag återkommer med tankar och kommentarer till svallvågorna från både detta andra rättsliga efterspel i den mån de kan relateras till Metoo. Kampen för rättvisa åt utsatta kvinnor OCH utpekade män går vidare.

Metoo och sedan? Del 4: Summering i halvtid

Så värst många ”lajks” på twitter fick inte mitt förra inlägg där jag varnade för baksmällan som riskerar drabba Metoorörelsen ifall antalet åtal skjuter i höjden. Ja, för sannolikheten är stor att det bara leder till fler friande domar och dubbelt lidande för utsatta kvinnor. Tendensen i den riktningen är redan synlig och därför heter min medicin åtalsbegränsning. Sådan uppnås mest effektivt genom att riksdagen i lag säkerställer att åtal inte väcks om struntsaker oavsett om de är Metoorelaterade eller inte. Metoo har inneburit så mycket gott i form av avslöjanden och upprättelser att denna mäktiga rörelse bara måste få långsiktigt hållbara följdverkningar. Allt annat vore ett oförlåtligt slöseri med människors engagemang och vilja till en bättre värld.

Jag är inne på samma spår som välkända skådespelerskan Elin Klinga. I Svensk Damtidning (nr 6/2020) slår hon fast: Metoorörelsen är ingen dagfjäril, den är här för att stanna och ska genomsyra hela samhället, inte bara teatern. Medan litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström är mer pessimistisk om Metoos framtid. Den tolkningen gjorde i alla fall jag när jag hörde EWB föreläsa i Kungsholms kyrka (28/1) om Historiens Metoo-vrål. På publikfrågan om vad som händer nu svarade professorn defensivt, för att inte säga uppgivet: Metoo har klingat av, medierna bryr sig bara om männen som felaktigt har pekats ut.

EWB och jag brukar inte vara överens och vi är det inte denna gång heller. För det är inte mediernas uppgift att sörja för att opinionsyttringar inte ”klingar av”. Jobbet att göra Metoorörelsen långsiktigt hållbar, som jag kallar det, eller att göra Metoo till mer än en dagfjäril, som Elin Klinga mer poetiskt uttrycker saken, det slitgörat åvilar inte medier utan mödrar och fäder, systrar och bröder, kvinnor och män, stat och kommun, myndigheter och institutioner, kort sagt offentlig verksamhet och civilsamhället i förening. Om sedan journalistkåren skulle använda spalt- och eterutrymme för att försöka reparera Metoorelaterade publicistskador som den orsakat (framför allt) män genom felaktiga utpekanden i press, radio och tv – då är den nyhetsprioriteringen inget att gnälla över, om ni frågar mig.

I det lilla livet har jag märkt framför allt två konsekvenser av Metoo. En bra och en dålig. Den bra är att rörelsen har gett kvinnor mod och kraft att markera och säga ifrån mot ”gubbslem”, om uttrycket tillåts. En dålig konsekvens i kölvattnet av Metoo är de hämmande effekter som uppkommit i normalt socialt umgänge mellan könen. Av rädsla att bli anklagade för snusk och trakasserier har män belagt sig själva med munkavel. De vill inte riskera att en komplimang, flirt eller skämtsam ton uppfattas som en oönskad invit och får negativa konsekvenser för yrkeskarriär och livssituation. Tystnadskulturer som accepterat att män år efter år fått härja fritt men som punkterades i och med Metoouppropen, har två och ett halvt år senare ersatts av en annan tystnadskultur enligt vilken män gör säkrast i att inte säga någonting alls till kvinnor. Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl illustrerar vad jag menar när hon i en krönika daterad 9/2 beskriver (ingen länk pga betalvägg) hur en man i hissen inte törs skämta om att han inte känner igen henne med kläder; Lifvendahl och mannen har tidigare bara träffats i badhusets simbassäng.

I halvtid av denna bloggserie summerar jag mina förslag hittills:

I mitt andra inlägg tog jag avstamp i Metoohösten 2017 som fick regeringspartierna och riksdagen att låna sig till att sprida fruktansvärda berättelser utan identifierbara avsändare av – som jag menade – rädsla för att hamna på den ”förlorande sidan”. Vilket man garanterat skulle ha gjort om man ens antytt att de anonyma vittnesmålen borde hanteras med ett visst mått av skepsis eller åtminstone med viss varsamhet. Mitt förslag: Mer is i magen.

I det tredje inlägget efterlyste jag lagstiftning som säkerställer att åklagare inte slösar bort vare sig egna eller domstolars resurser på struntsaker – även om dessa skulle vara Metoorelaterade. Säker kan man aldrig vara men jag utgår ändå ifrån att skälet till varför Svea hovrätt har beslutat att den överklagade (friande) domen i målet mot förre jordbruksministern Eskil Erlandsson ska avgörs på handlingarna, dvs utan att parterna behöver närvara, handlar om att domstolen inte har råd att slösa resurser på en skitsak.

Detta fjärde inlägg avslutar jag med att återknyta till det ansvar som såväl privat som offentlig verksamhet har för att göra Metoo långsiktigt hållbar. Jag vill rätt och slätt göra reklam för Arbetsmiljöverket och Diskrimineringsombudsmannens gemensamma kampanj på temat ”Arbetsgivare har makten att sätta stopp för sexuella trakasserier”. En väldigt stor andel av Metooproblematiken är – som vi numera vet – relaterad till just arbetslivet. På myndigheternas hemsidor finna riktlinjer och rutiner, checklistor och tips om vad arbetsgivare kan och bör göra när ”det” ändå händer.

Till sist hissas varningsflagg för att jag i nästa avsnitt återfaller i ältandet om fängelsedomen mot Jean-Claude Arnault.

Metoo och sedan? Del 3: Åtala inte för struntsaker

Som jag visade i förra avsnittet slöt regeringen och riksdagspartierna okritiskt upp bakom Metoorörelsen och gav klartecken till spridning av anonyma vittnesmål.

Även stora delar av Mediesverige vek ner sig för trycket och började publicera namn på män som kunde kopplas till de anonyma vittnesuppgifterna. I samma ögonblick som medier gick över gränsen förvandlades de till en på rykten agerande folkdomstol. Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg var hård i sitt fördömande när hon i en paneldiskussion hos Publicistklubben om publicistiska övertramp liknade kollegers namnpubliceringar med ”krösamajajournalistik”. (Till den som inte kan sin Emil i Lönneberga: Krösamaja skrämde vettet ur byborna i Katthult genom sina sensationella förutsägelser om annalkande kometnedslag, tyfusepidemier, varulvar och liknande hemskheter).

Vid rinkens andra planhalva i namnpubliceringsfrågan står Cissi Wallin. I december dömde Stockholms tingsrätt Wallin för grovt förtal efter att hon i sociala media namngivit Fredrik Virtanen som våldtäktsman. Domen är överklagad varför jag avvaktar att orda mer om saken. Wallins motiv till namnpubliceringen fordrar däremot en kommentar. Enligt Wallin bidrog hennes spridande av Virtanens namn till Metoorörelsens genombrott i Sverige. Till stöd för det påståendet anlitade Wallin göteborgsprofessorn i genusvetenskap, Lena Martinsson. I expertutlåtandet till tingsrätten menade Martinsson att det inte går att skilja offentliggörandet av anklagade mäns namn å ena sidan och Metoorörelsens genomslag å den andra. Men hon slog ändå fast att ”det var när namngivningen skedde som rörelsen tog fart världen över”.

Professorns spekulationer är, om ni frågar mig, varken mer eller mindre värda än vilken annan betraktares som helst. Mer anmärkningsvärt är att Cissi Wallin anser sig stå över lagen. Hennes anmälan mot Virtanen underkändes och förundersökning lades ner, ändå anser Wallin fortfarande att hon har rätt att offentligt sprida att Virtanen är en våldtäktsman. Jo, jag vet att hovrättsförhandlingar återstår, och var säker på att jag kommer att hänga på låset när de tar sin början.

Regeringen ska nu se över (läs skärpa) straffen för sexualbrott. Inget fel med det, kruxet är att straffskärpningar bara får symbolisk betydelse om inte gärningsmännen grips och överbevisas om brotten. Jo, jag vet att det är en resursfråga. Och hur frigörs resurser som kan användas för att beivra de vidriga sexualbrotten? Jag har ett förslag. Några Metoorelaterade fall får illustrera hur jag tänker.

Den förre centerriksdagsmannen och jordbruksministern Eskil Erlandsson åtalades i höstas för att sexuellt ha ofredat tre politikerkolleger genom att i obevakade ögonblick ta dem på låren. Jag följde rättegången och häpnade som många andra över Erlandssons förklaring: Han lider av vikingasjukan som gör att han genom olika handrörelser mjukar upp händernas bindvävnader och då kan komma i kontakt med kvinnors lår. Jag fördjupar mig inte mer i det ämnet utan konstaterar att Erlandsson frikändes på samtliga punkter. Två av målsägandena har överklagat domen och det är deras fulla rätt. Frågan jag däremot ställer mig är hur åklagaren resonerade när hon fann det motiverat att använda rättsväsendets resurser till en åtalsprocess mot Erlandsson?

I november meddelade åklagarmyndigheten att EU-parlamentarikern Peter Lundgren (SD) åtalas för sexuellt ofredande, alternativt för det lindrigare brottet ofredande. Detta efter att det framkommit att Lundgren en blöt kväll på ett hotellrum tagit en partikamrat på brösten. Lundgren bad kvinnan om ursäkt, en ursäkt som kvinnan godtog. Därmed ansåg både Lundgren och kvinnan att saken var utagerad, men inte åklagaren:

– Jag har åtalsplikt om bevisningen är sådan att jag kan emotse en fällande dom, säger chefsåklagare Maria Sterup vid Särskilda åklagarkammaren till SVT.

Sterups påstående är en sanning med modifikation. För fullt så fyrkantig är inte lagen, utan den ger större utrymme för åklagarens goda omdöme. Bara när det finns ”tillräckliga skäl” och en fällande dom kan förutses ”på objektiva grunder” anses åtalsplikt föreligga, se Karnovs kommentar till 20 kap. 6 § rättegångsbalken (tyvärr ingen länk pga betalvägg) .

Dessutom har en åklagare möjlighet att underlåta åtal ”om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter”; inte heller om påföljden skulle kunna nå upp till villkorlig dom har åklagaren en absolut åtalsplikt (20 kap. 7 § rättegångsbalken). Min slutsats blir att om chefsåklagare Maria Sterups uppfattning är representativ för åklagarkåren väcks det alldeles får många åtal i tveksamma fall och för rena struntsaker. Som t ex kroppsberöring med oklart syfte. Eller oönskat tafsande i fall där båda parter senare blir överens om att saken är utagerad.

– Metoo är jättebra, men hör inte hemma i en domstol. Orden är advokaten Hanna Lindbloms (svdperfektguide.se). Hon försvarade Martin Timell som åtalades för att ha 2008 ha våldfört sig på en kvinna i en badtunna i samband med en personalfest. Ord stod mot ord, minnena hade hunnit blekna och någon teknisk bevisning fanns inte. Timell friades. En närmast självklar utgång i Sverige och i vilken annan rättsstat som helst.

Metoorörelsen uppmärksammade omvärlden på den tystnadskultur och de maktstrukturer som tillåtit (framför allt) män att trakassera, förtrycka och förgripa sig på kvinnor som om de vore ägodelar och lekbollar. Men om och när åtal skjuter i höjden som inte leder till annat än friande domar och dubbelt lidande för utsatta kvinnor, ser jag framför mig en förödande baksmälla för hela Metoorörelsen och allt det goda den har fört med sig.

Menar regeringen och riksdagen allvar med att de sluter upp bakom Metoorörelsen så säkerställ då genom tydlig lagstiftning att åklagare inte slösar bort vare sig sina egna eller domstolarnas resurser på struntsaker – även om dessa skulle var Metoorelaterade. Till denna och andra lagstiftningsfrågor återkommer jag i ett följande avsnitt.

Metoo och sedan? Del 2: Inte tillåtet att vara på den förlorande sidan

I De obekymrade av Akademiledamoten Horace Engdahl, avfärdas Metoo som en rörelse ”mitt emellan skendränkning och pilsnerfilm” (sid 84). Jag låter den verbala piruetten förinta sig själv. Mer intryck tar jag av Engdahls filosoferande om ”mänsklighetens övergripande moralregel”, som i hans värld lyder: ”Det är inte tillåtet … att vara på den förlorande sidan” (sid 68). Bara författaren själv vet säkert vad han syftar på, men jag tillåter mig tro att i den iakttagelsen finns en förklaring till varför Metoo-rörelsen fick ett så stort genomslag just i Sverige.

Bara veckor efter att Weinsteinskandalen i oktober 2017 börjat rullas upp i USA, samlades tusentals kvinnor runt om i Sverige för att demonstrera mot trakasserier och sexuella övergrepp. Deras uppdämda ilska och frustration över hur (framför allt) mäns övergrepp hade kunnat pågå år efter år med en slags tyst accept från samhällets sida på i stort sett alla verksamhetsområden, slog ner som en bomb i samhällskroppen. I manifestationen på Sergels torg i Stockholm deltog dåvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér. Hon kom inte tomhänt. Redan beslutade satsningar och aviserade lagförslag hade nu paketerats om till ett batteri av Metoo-åtgärder. Inget fel i det, det är varje regerings privilegium att i en pressad situation damma av gamla förslag och lansera nya i syfte att gjuta olja på vredgade opinionsvågor. Vad jag däremot kan vara kritisk mot, förutom enskilda förslag i sak, är regeringens lika väl som den politiska oppositionens febriga hantering av situationen.

Någon månad senare, i december 2017, var det riksdagens tur att manifestera sin solidaritet med de kvinnor som genom Metoo nu vågade berätta om mäns kränkningar, trakasserier och övergrepp. I Bankhallen samlades ledamöter från alla partier för att läsa upp vittnesmål från uppropet #imaktenskorridorer. Men berättelserna saknade underskrift, var alltså anonyma, och varken uppläsarna eller åhörarna inklusive inbjudna medier hade en susning om vittnesmålen var sanna eller påhittade.

Som riksdagledamot vid den tiden reagerade jag kritiskt mot upplägget, och blev inte bättre till mods efter beskedet från min gruppledning som absolut förstod mina invändningar men menade att de här vittnesmålen hade ett värde i sig själva. Underförstått: alldeles oavsett om de skulle hålla i en brottmålsprocess eller inte. Där gick en gräns för mig, jag kunde inte acceptera det synsättet. Men medialt blev uppläsningarna i Bankhallen en succé, helt enligt planeringen (bl a här, här, här, här och här ).

I första delen av denna bloggserie flaggade jag för att jag ska ge mig på att nysta fram någon form av svar på frågan Metoo och sedan? En del av det svaret är att när Metoo exploderade hösten 2017 ville för allt i världen varken regeringspartierna eller riksdagen riskera att hamna på den ”förlorande sidan”. Vilket man garanterat skulle ha gjort om man ens antytt att de anonyma vittnesmålen – som rörelsen vilade på – kanske borde hanteras med en viss varsamhet. Ja, ungefär som seriösa medieredaktioner förhåller sig till anonyma tips, insändare och debattinlägg.

I stället lånade man sig till att sprida fruktansvärda berättelser utan identifierbara avsändare. Regeringen och riksdagspartiernas ängslan för att hamna på den förlorande sidan stärkte härigenom den redan urstarka Metoo-rörelsens legitimitet. En massrörelse som lyckats få välsignelse från högsta politiska ort, behöver inte bekymra sig över sitt budskaps konsekvenser. Metoo fick politiskt klartecken att köra ända in i kaklet, som termen lyder. Medierna hakade på. Resultatet återkommer jag till i tredje delen av Metoo och sedan?

PS. Jag tillhör dem som vill tillåta anonyma vittnesmål i svenska domstolar. Fri bevisprövning är en grundprincip i brottmålsprocessen, och det finns ingen anledning att misstro domstolarnas förmåga att bedöma – det många gånger obefintliga – bevisvärdet av ett anonymt vittnesmål. Men detta är något helt annat än att för den goda sakens skull uppmuntra och sprida anonyma vittnesmål via press, radio och tv.

Metoo och sedan? Del 1: Teaterchefen och puman

Timmar av vittnesmål, rättegångar, artiklar, reportage och en växande boktrave. Analyser och kommentarer som bubblar inombords återkommer jag till. Vad jag här publicerar är det första av en svit inlägg vars syfte är att komma fram till slutsatser och framåtblickar i spåren av Metoo. Denna mäktiga rörelse som inneburit allt från avslöjanden och upprättelser, raserande av unkna förhållningssätt och mer jämställda könsrelationer till – i en del fall – falska anklagelser och förstörda liv. Detta och följande inlägg ges alltså ut i form av en bloggserie, och är därmed garanterat fria från refusering och censur.

I maj 2019 invigs Benny Fredrikssons minnesplats i Stockholm. Den konstnärligt framgångsrike chefen för Stadsteatern tog sitt liv efter anklagelser om en kvinnofientlig ledarstil. Något stöd i drevet som följde fick inte Fredriksson från sina uppdragsgivare i Stockholms stadshus. Efter Fredrikssons självmord samlade sig dock stadens ledande politiker till att hedra teaterchefen för hans kulturgärning med en plats bakom Stadsteatern, mellan Riksbanken och Scandic Hotel.

I november ett halvår senare inviger Kulturnämnden i Umeå vad som i medier har kallats Sveriges första Metoomonument – en röd rytande puma. Den placeras mitt i stan på Rådhustorget. Enligt kommunens motivering är skulpturen en ”gestaltning som markerar kommunens ställningstagande mot sexuella trakasserier … tillägnat dem som tillsammans bröt tystnaden i samband med metoo-rörelsen”.

Benny Fredrikssons torg och Umeås puma är två dramatiskt skilda utslag av Metoo. Vill man vara polemisk kan man fråga om Metoo bäst beskrivs som en rytande puma eller om det är mer rättvist att låta Metoo symboliseras av ”Benny Fredrikssons torg” som påminner om teaterchefen som kände sig så mobbad att han tog sitt liv? Själv nöjer jag mig med att konstatera att mellan dessa ytterligheter finns det en spänning att fundera vidare på. Vilka följdverkningar måste Metoo få för att rörelsen ska uppfattas inte bara som berättigad utan också som långsiktigt hållbar? Något som i sin tur förutsätter att kvinnor och män kan komma överens om vad Metoo står för. Och är en sådan samsyn över huvud taget möjlig i Sverige 2020?

I nästa avsnitt av ”Metoo och sedan?” börjar jag nysta på ett svar.

Minnesglimt av triangeldramat Westholm-Kamali-Sahlin

I en lång och av flera redan uppmärksammad artikel i Respons skildrar professor Sten Widman ett av de märkligare kapitlen i Utredningssverige. Ämnet är svensk integrationspolitisk debatt, och Widmans tes, som jag uppfattar den, är att om det svenska utredningsväsendet hade varit mindre politiserat kunde Sverige ha haft en långt bättre strategi för integration och flyktingmottagande (läs: kaoset 2015) än vad som är fallet i dag. Widman påminner oss om hur det kunde gå så fullständigt snett.

För snart 20 år sedan utsågs dåvarande docenten Anders Westholm att leda en integrationspolitisk utredning som kort sagt skulle belysa maktförhållandena i samhället ur ett integrationspolitiskt perspektiv. Westholms sätt att leda arbetet föll inte det ansvariga statsrådet Mona Sahlin på läppen, varför hon lät professor Masoud Kamali ta över hans roll. Widman, som ärligt upplyser att han är kollega till Westholm vid samma institution vid Uppsala universitet, är synnerligen kritisk både till Mona Sahlins agerande och till hur medierna på den tiden beskrev striden mellan Westholm-Kamali-Sahlin. Den akademiska mer vetenskapliga arbetsmetod som var Westholms signum fick enligt Widman ge vika för Kamalis fördomsfulla, grovt generaliserande och aggressiva tillvägagångssätt.

Jag har bara fragmentariska minnesbilder av den medierapportering som bråket gav upphov till. Men det ringer en klocka när Widman i sin artikel skriver att det ”våren 2003 inleddes en dialog mellan utredningens kansli och företrädare för Justitiedepartementet om hur arbetet med utredningen skulle fortsätta”.

Vid den tiden var jag själv ledarskribent på obundet moderata Svenska Dagbladet medan maken var rättschef i justitiedepartementet åt dåvarande migrationsministern Mona Sahlin. Nog för att jag ”å tjänstens vägnar” fiskade vid köksbordet efter lite insides skvaller från maktens korridorer. Men nix, maken teg som en mussla.

Men en sen kväll ringer det i telefonen (väggfast i köket, man hade såna apparater då) och jag hör maken humma i luren. Samtalet avslutas och från maken hörs en uppgiven suck. Inte frågvist på något sätt, utan av ren medmänsklighet undrar jag om det hade hänt något?

Det hade det. Maken är sedan ett bra tag pensionär och själv har jag lämnat politiken så vi tillåter oss att tala öppet om saken. Våren 2003 i telefonen på köksväggen meddelade Mona Sahlin att hon hade tappat tålamodet med Westholm och att han skulle ersättas av Kamali som ordförande för Sahlins integrationspolitiska maktutredning. Maken fick där och då i uppdrag att hålla i yxan.

Mot sin vana undslapp han sig ungefär följande kommentar: ”Synd att Westholm får gå för han är en skicklig utredare och kan sitt ämne. Men han förstår sig inte på politik. Han tror att han kan knyta experter till sig i utredningen på grund av deras erfarenhet, duglighet och kunnande på området. Han begriper inte att han måste anlita medarbetare med utländskt klingande namn för att Mona ska kunna godkänna hans slutsatser och förslag. Och värst av allt, han envisas med sina vetenskapliga belägg för att strukturell rasism inte är det huvudsakliga hindret för en lyckad integration.”

Som jag minns det var maken upptagen i telefon resten av den kvällen.