Avskaffa inte preskriptionen retroaktivt

Typiskt nog är Vänsterpartiets Alice Åström den enda politiker som ifrågasätter om preskriptionstiden ska slopas inte bara för nya brott utan även för brott som redan har begåtts. Detta apropå nyheten i SvD om justitiedepartementets förslag att mord och andra brott som ger livstids fängelse alltid ska kunna straffas oavsett hur långt tillbaka i tiden gärningarna ligger.

Departementet har förmodligen rätt i att det finns ett ”starkt allmänintresse” för en sådan retroaktiv ordning. Och visst, i Finland och Danmark preskriberas inte de grövsta brotten och nog är väl dessa länder lika goda rättsstater som Sverige? Jo, men ska man vara noga, och det ska man, är jämförelsen inte riktigt relevant. Förklaringen är att där ändrade politikerna reglerna redan på 60-talet. Det vill säga innan preskriptionstiderna hade löpt upp och möjligheten fortfarande fanns att åtala och döma de personer som då var uppe till debatt, nämligen krigsförbrytare, landsförrädare och medansvariga för mord på judar och zigenare under andra världskriget. Därför finns det svenska problemet inte i våra grannländer, mord och folkrättsbrott som lagförs där var i 100 procent av fallen undantagna från preskription redan när brotten begicks.

I Sverige finns en lång tradition av att vara skeptisk till retroaktiv lagstiftning. Det är en viktig rättssäkerhetsgaranti att effekterna av ett brott ska gå att  förutse innan brottet begås. Det har ansetts vara en grundläggande rättsprincip att även brottslingar ska kunna lita på att den preskriptionstid som lagen anger gäller och inte ändras i efterhand. Denna så kallade legalitetsprincip är fastslagen i grundlagen. Närmare bestämt i regeringsformen 2 kap 10 §: ”Straff eller annan brottspåföljd får icke åläggas gärning som icke var belagd med brottspåföljd, när den förövades. Ej heller får svårare brottspåföljd åläggs för gärningen än den som var föreskriven då.”

Även om själva preskriptionsreglerna återfinns i brottsbalken och alltså tekniskt sett faller utanför grundlagen brukar dessa regler anses vara centrala byggstenar i den svenska rättsstatens konstruktion.

Trots tunga invändningar kan även jag uppleva att det är djupt provocerande att mordutredningar skrivs av när tiden har runnit ut, särskilt som dagens DNA-teknik i en del fall skulle kunna leda till att brottet klaras upp även om brottet ligger mer än 25 år tillbaka i tiden. Därför är det helt rätt att avskaffa preskriptionstiden för framtida grova brott som kan ge livstids fängelse.

Men i rättsstatens namn – följ utredningsförslaget (Ds 2007:1) och gör inte lagändringen retroaktiv. Det gjorde man faktiskt inte i våra grannländer heller.

Sämre kvällar har jag haft

Sammantaget har kvällen nog mest varit framgångsrik. Inte så att jag slog huvudet på spiken på Magnus Ljungkvists alla kniviga frågor på makthavare.se:s tisdagsöl. Men så mycket fick jag i alla fall sagt att om Maria Abrahamsson kommer in i riksdagen (hjälp, nu talar jag om mig själv i tredje person!)  då lär hon inte tillåta sig att bli nermald av partiapparaten.  Maken som var med i kväll lovade att påminna mig om det.

Konflikträdsla är inte min tekopp. Och om den medietunga publiken på pressklubben i afton också uppfattade det som mitt kärnbudskap, då är jag mer än nöjd.

Sedan bar det av till Södermalm och krogbesök med den för mig hittills okända styrelsen för Högalidsmoderaterna. Oj så trevligt man kan ha med människor som man tidigare inte har träffat! På vägen hem gratulerade jag mig själv till att ha fått 9 (!) nya, och som det känns, uppriktiga, toleranta och, ja faktiskt, stödjande vänner.

I skuggan av regeringens budget

Den politiska sprängkraften i dagens skuggbudgetar signerade S, V och MP ligger i skrivningarna om att sänka skatten till alla hundratusentals pensionärer som är heligt förbannade på Alliansens nådegåva om en extra hundralapp eller två i månaden. Mullret i pensionärsleden lär inte tystna med mindre än att regeringen Reinfeldt återkommer i vårbudgeten med en jämlikare skattenivå på arbete och pension. Det är budskapet som finansminister Anders Borg gör klokt i att ta till sig.

Annars är det inte mycket att yvas över. S, V och MP avvaktar till april med att presentera en gemensam budget. Det är väl riktigt att använda den betänketid som står till buds? Att det behövs framgick i P1-Morgon. Lars Ohly ömsom slingrade sig som en ål ömsom slog knut på sig själv när han pressades om regeringens jobbskatteavdrag. Behållas eller rivas upp? Ohly vägrade att svara.

Jag förstår varför. Tack vare regeringens fjärde steg i jobbskatteavdraget kommer ett vårdbiträde (som inte sällan är en offentliganställd kvinna som röstar vänster) varje månad att ha närmare 1 500 kronor mer kvar i plånboken efter skatt. Och denna efterlängtade förstärkning av privatekonomin – TROTS FINANSKRISEN – kan lågavlönade kvinnor och män glömma om oppositionens häpnadsväckande 18-miljarderssprut över kommunerna blir verklighet.

Allra helst de som är vana vid att tvingas vända på slantarna kan rimligen inte tycka att det är ekonomiskt ansvarsfullt av oppositionen att övertrumfa regeringens satsning på 10 miljarder till kommuner och landsting, en satsning som redan den ligger en bit över vad landets kommuner och landsting har begärt.

Uppfattar föräldrarna signalen?

Föräldrar måste ta mer ansvar för sina barn. Regeringen vill därför ändra lagen så att föräldrar inte kommer undan lika lätt som i dag när deras barn orsakar skador genom att begå brott. Enligt vad Ekot rapporterar ska föräldrarna bli skadeståndsskyldiga för vad deras telningar ställt till med även om föräldrarna inte själva genom bristande tillsyn eller annan vårdslöshet medverkat till skadan.

Det låter bra. Haken är bara att lagändringen knappast får den signalverkan som regeringen önskar. Det beror på att en vanlig ansvarsförsäkring, som de allra flesta familjer har, täcker föräldrarnas ersättningsskyldighet. Försäkringsjuridiken fungerar nämligen så att det bara är när försäkringstagaren själv har varit vårdslös som försäkringsbolaget kan vägra betala ut ersättning.

Reformen riskerar med andra ord att bli ett kraftfullt slag i luften. Men ingen blir gladare än jag om jag skulle ha fel.