Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 2: Utvidgat rökförbud

2018-04-24, tisdag, kl. 08:58| Kommentarer inaktiverade för Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 2: Utvidgat rökförbud

Det är snart 13 år sedan rökförbud infördes på på restauranger, kaféer och pubar. Förbudet är knappast längre ifrågasatt, inte ens av den allt mindre andel av befolkningen som ännu röker. Och visst är det skönt att kunna lämna krogen utan inpyrda kläder, stinkande hår och sönderrökt hals.

Sedan den 1 juni 2005 får den kroggäst som vill ta ett bloss söka upp restaurangens rökrum, om det finns något. I annat fall är det utanför som gäller. Ordningen föregicks av en ganska livlig debatt, även om det bara var Moderaterna som motsatte sig ett lagreglerat förbud (riksdagsprotokoll anf 112-145).

Redan före 2005 fanns det rökfria serveringar och krogar eftersom folk frivilligt och i ökad utsträckning tog ansvar för sin egen hälsa och även andras. Många restaurangägare valde därför av eget intresse att införa rökfritt. Moderaterna delade självklart regeringens och de andra riksdagspartiernas syn på tobak och passiv rökning som ett hälsoproblem, men mitt parti hyste större tilltro till människors förmåga att själva ta kloka beslut. Slutsatsen för Moderaterna blev att marknadens självreglerade krafter borde få verka och att problemet skulle minska på frivillighetens väg, i kombination med informationssatsningar.

Nu – 13 år senare – går regeringen vidare och föreslår att rökförbudet ska utvidgas. Det ska bl a bli slut med rökning vid entréerna till restauranger, andra serveringsställen, sjukvårdsinrättningar, perronger, inhägnade idrottsplatser, lekplatser med mera (propositionens 6 kap 2 § punkt 10).

Den i dag rätt populära möjligheten att röka på uteserveringar ska också förbjudas. Lagrådet gör ingen invändning mot att regeringen vill förbjuda rökning på uteserveringar, utan konstaterar att saken nu gäller en utvidgning av ett rökförbud som riksdagen redan har funnit godtagbart. Däremot reagerar juristexpertisen skarpt mot att regeringen vill lägga ansvaret på restaurangägare (och andra) för att upprätthålla ett rökförbud på platser ”som de inte äger eller på annan grund disponerar över”.

På gator, trottoarer och andra allmänna platser är det inte privatpersoner utan polisen som ska se till att lagar följs och ordningen upprätthålls. Lagrådet slår fast denna polisens grundläggande funktion i det svenska rättssystemet och varnar för att en privatperson – t ex en krogägare – som tvingas upprätthålla ett rökförbud på sådana platser kan stå inför ”en svår och riskfylld uppgift, inte minst i ljuset av att gränserna för förbudets närmare omfattning i regel torde vara oklara”. Och detta särskilt som de aktuella miljöerna ofta är stökiga, då det inte är ovanligt att folk som samlas där också är berusade.

Lagrådets slutsats är solklar: ”Med hänsyn till det anförda avstyrker Lagrådet förslaget till rökförbud vid entréer till lokaler och andra utrymmen i den utformning som förslaget nu har fått”.

Man behöver inte vara justitieråd för att begripa att den som äger/disponerar marken till ett rökfritt ställe får en närmast omöjligt uppgift att upprätthålla rökförbudet också vid ”entrén” till ett sådant ställe. Ett konkret exempel från min egen vardag: I min bostadsrättsförening finns ett par inhägnade lekplatser. Trädgårdsfåtöljerna utanför lekplatsens staket intas ofta av grannar som både röker och fikar och lapar sol när den visar sig. När jag häromveckan stötte ihop med förenings ordförande frågade jag hur han såg på sitt nya ansvar att förhindra att röken sprider sig från rökande grannar på gården  (alltså utanför staketet) in till lekplatsen? Han skakar fortfarande på huvudet.

Om regeringen brydde sig om Lagrådets principiellt tunga kritik mot lagförslaget? Inte ett dugg! Regeringen har inte ändrat ett kommatecken i den del som Lagrådet skarpt tar avstånd från.

I riksdagen har det inte väckts några motionsyrkanden med anledning av Lagrådets kritiserade ”entréförbud”. Oppositionen – inklusive mitt parti – tycks inte bekymra sig för att den är på väg att lagstifta i strid mot en helt grundläggande ordning i vårt rättssystem, dvs att det är polisen som har ansvaret för att upprätthålla lag och ordning på allmän plats. Jag konstaterar att den juridiska expertisen i Lagrådet än en gång har talat för lagstiftarens döva öron.

I den del av propositionen som gäller rökförbud på uteserveringar är det bara regeringspartierna S och MP samt V som står bakom förslaget. Till skillnad från när rökförbudslagen infördes 2005 avstyrker Allianspartierna en utvidgning av förbudet till uteserveringar, Moderaterna och Centern här, Liberalerna här och KD här.

Sverigedemokraternas säger ja till regeringens förslag förutsatt att det finns möjlighet att ”avsätta särskilda rökrum vid uteserveringar, tågperronger, entréer och så vidare”. (SD:s motion här). Det betyder att regeringen är beroende av SD:s förhandlingsvilja för att få igenom sitt förslag om rökförbud på uteserveringar, med aviserat ikraftträdande den 1 januari 2019. Hur det går vet vi först den 24 maj då riksdagen enligt planeringen ska besluta om saken.

I tredje avsnittet av Lagstiftaren och Lagrådet ska jag ta upp regeringens förslag om att införliva barnkonventionen med svensk lag (prop här). Statsministern tog snabbt ställning för ett införlivande (regeringsförklaringen sid 13). Medan Lagrådet avstyrkte – på goda grunder.

Återkommer.

Email

Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 1: Samtyckeslagen

2018-04-20, fredag, kl. 08:11| Kommentarer inaktiverade för Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 1: Samtyckeslagen

Aldrig kunde jag föreställa mig att Lagrådet och Svenska Akademien våren 2018 skulle bli ”snackisar” på stan. Kalabaliken i Akademien överlåter jag åt Kungen och mer kulturellt bevandrade att hantera. Jag och mina 348 lagstiftarkolleger är däremot direkt berörda av Lagrådet, som fortlöpande får sin auktoritet undergrävd. Jag överdriver inte, lagförslagen där regeringen – och dessvärre också riksdagen – ger blanka tusan i råden från landets högsta juristexpertis är så många nu att jag blir uppriktigt bekymrad över politikens bristande respekt för rättsstatens principer. Inte blir jag lugnare av att höra justitieminister Morgan Johansson tala med ganska stort förakt för Lagrådet och närmast likna det vid vilken remissinstans som helst. Jag tänkte först samla mina uppgivna tankar i en bloggpost men den blev för lång. Det får i stället bli en följetong, första avsnittet här:

Lagstiftaren och Lagrådet

Avsnitt 1 – Samtyckeslagen

Redan den utredning som lojalt arbetade fram lagförslaget varnade för att en samtyckeslag kunde leda till ”orimliga förväntningar” (SOU 2016:60 sid 15 ff):

”För att undvika att vårt förslag leder till orimliga förväntningar på att förändringen ska leda till fler fällande domar bör det framhållas att det inte finns skäl att anta att en samtyckeslagstiftning kommer att leda till några större skillnader när det gäller antalet fällande domar. De bevissvårigheter som finns med dagens lagstiftning kommer nämligen att vara desamma med den reglering som vi föreslår. Åklagaren kommer också, precis som tidigare, att ha den fulla bevisbördan för sitt gärningspåstående. Det kan till och med förhålla sig så att andelen fällande domar, rent statistiskt, kan komma att minska i förhållande till antalet anmälda brott i samband med att förslagen genomförs. Det finns nämligen anledning att tro att antalet anmälda händelser kan komma att öka om våra förslag genomförs. Om så blir fallet samtidigt som antalet uppklarade och lagförda brott ligger kvar på samma nivå som i dag leder det till att det, statistiskt sett, kommer att verka som att antalet fällande domar sjunker.”

Trots utredningens betänkligheter och kritik från rättstillämpande myndigheter ångar regeringen på. I regeringens remiss till Lagrådet föreslås att det för våldtäkt ska krävas inte bara ett bevisat tvång utan fokus ska först och främst läggas på en bedömning av om deltagandet i en sexuell aktivitet är frivilligt eller inte. Regeringen kopplar dessutom ett oaktsamhetskrav till ”frivillighetsrekvisitet” i avsikt att utvidga straffansvaret till två nya brott: ”oaktsam våldtäkt” och ”oaktsamt sexuellt övergrepp”.

Efter att ha plöjt Lagrådets yttrande flera gånger begrep jag fortfarande inte varför de höga juristerna inte sa ett ord om regeringens nya oaktsamhetsbrott. Såg ingen annan råd än att konsultera en advokat i twitterflödet, som pedagogiskt förklarade att i och med att Lagrådet underkänner regeringens brottskonstruktion redan vad gäller de uppsåtliga brotten är det inte relevant att beröra oaktsamhetsbrotten. ”Ungefär som en advokat inte skulle plädera i påföljdsfrågan om man yrkat på ett frikännade”, får jag veta. Och poletten ramlade ner även hos mig.

Lagrådet ifrågasatte alltså om samtyckeslagen alls behövdes, och varnade med skärpa för att det med regeringens modell blir oklart var gränsen går för vad som är straffbart. Dvs en person som misstänks som sexförbrytare har vid själva gärningstillfället ingen möjlighet att klart bedöma vad han får respektive inte får göra. Den saken kommer enligt regeringens förslag att först i efterhand avgöras av domstolen, alltså av eventuella fördomar och dagsform hos den enskilde domaren och de juridiskt oskolade nämndemännen.

Regeringen tog säkert intryck av Lagrådets hårda kritik men inte mer än att man såg sig fri att gå vidare med förslaget. Som framgår av propositionen är regeringens primära syfte med samtyckeslagen att den ska åstadkomma en attitydförändring, påverka folks värderingar om att varje människa har en ovillkorlig rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande.

Precis som om någon sunt funtad människa skulle gå omkring och tro att enligt gällande svensk rätt är det fritt fram att utsätta kvinnor – och män – för ofrivilligt sex. En omyndigförklaring av det svenska folket, om ni frågar mig.

Det är frestande att avfärda regeringens moralexercis som fånig. Men innebörden av Lagrådets kritik är som framgått att samtyckeslagen leder till grusade förhoppningar, tillämpningssvårigheter, ökad rättsosäkerhet och i förlängningen sämre juridisk kvalitet i dömandet. I en rättsstat får människors beteenden inte kriminaliseras i efterhand, vilket blir fallet om, som Lagrådet säger, den enskilde domaren får avgöra frågan om lagbrott eller inte först ”när omständigheterna är utredda och bedömda”. Men regeringen och riksdagspartierna (inklusive mitt) rycker alltså på axlarna åt Lagrådet med följden att samtyckeslagen som planerat kan träda i kraft den 1 juli – lämpligt nog mitt i valrörelsen.

Låt mig bli ännu tydligare. Det står skrivet i stjärnorna hur domstolarna säkert ska kunna bedöma om en kvinna gett sitt samtycke eller inte. Författningskommentaren ger ingen vägledning (prop sid 78): Bedömningen av om en målsägande har deltagit frivilligt eller inte ska grundas på situationen i dess helhet. Straffansvaret sträcker sig inte så långt att en persons inre önskan att inte delta i den sexuella handlingen är tillräckligt för straffansvar, om personen de facto ändå går med på den.

Och vidare (sid 79): Det frivilliga deltagandet måste föreligga under hela den sexuella handlingen... Att någon lurats att delta i sexuell samvaro genom osanna påståenden om t ex kändisskap, ålder, sysselsättning eller om preventivmedel ska användas gör inte att deltagande ska anses ofrivilligt.

Vid riksdagens frågestund med statsministern den 12 april undrade en av Stefan Löfvens partikamrater vad Sverige gör för att bli ett ännu mer jämställt land att leva i. Statsministern svarade: Vi har också infört en stärkt sexualbrottslagstiftning. Sexuella handlingar ska bygga på frihet och inget annat (skrålla till anf 68 och 69 i riksdagsprotokollet)

Förra hösten, inför tusentals Meetoo-manifesterande kvinnor, lovade dåvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér att regeringens nya samtyckeslag kommer att förbättra skyddet för kvinnor. Jag menade  att det löftet kommer göra kvinnor besvikna, och jag har bara blivit mer övertygad på den punkten. Vid mandatperiodens sista budgetdebatt (16/4) var det åter dags. Pressad av moderaternas Elisabeth Svantesson om vad regeringen gör åt kvinnors otrygghet upprepade finansminister Magdalena Andersson: Vi inför nu en samtyckeslag som naturligtvis kommer stärka kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp (replikskiftet 15.40 in i debatten). Det var garanterat inte sista gången som vi detta valår hörde en regeringsföreträdare – mot bättre vetande – åberopa samtyckeslagen som mirakelmedel för att öka kvinnors trygghet.

I nästa avsnitt av Lagstiftaren och Lagrådet ska jag ta upp regeringens förslag om att införa rökförbud på uteserveringar, vid krogentréer och på andra platser där folk hänger och allmänheten har tillträde (prop här). Att förbjuda kroggäster att blossa på uteserveringar är ingen valvinnare, och förbudet ska (därför) inte börja gälla förrän den 1 januari 2019. Slugt! Riksdagen beslutar i ärendet den 24 maj och – cliffhanger! – regeringen riskerar att gå på pumpen.

Återkommer.

Email

F d nämndeman Hassan Fransson är med rätta missnöjd

2018-04-05, torsdag, kl. 21:40| Kommentarer inaktiverade för F d nämndeman Hassan Fransson är med rätta missnöjd

Hasan Fransson skriver i SvD att en juristdomare i Solna tingsrätt har pådyvlat honom åsikter och uppfattningar som var honom främmande som nämndeman. Det är bra av Fransson att ge offentlighet åt sitt missnöje, den kränkte har rätt att slå tillbaka. Mer tveksam är jag till att JO med anledning av händelsen har tagit initiativ till en översyn av hittills gällande ordning (JO:s beslut).

Jag ska förklara.

Det är inte varje dag som en nämndeman markerar missnöje med en dom som han själv har varit med och bestämt utgången av och som juristdomaren tagit avstånd från genom en skiljaktig mening. Men det är just vad den tidigare centerpartisten Hasan Fransson alltså gör med anledning av den uppmärksammade Solnadomen där Fransson var en av de tre nämndemännen. Fransson menar att den av juristdomaren formulerade domen felaktigt beskriver hans motiv för att frikänna den i målet åtalade personen. Citerar ur Franssons artikel (SvD-länken ovan):

”Domskälen i det här fallet har författats i två delar och med olika typer av språk. Den ena delen är skriven som talspråk med citationstecken och formuleringar som är vidriga ur ett rättsperspektiv, medan den andra (yrkesdomaren och den andra nämndemannens skiljaktiga mening, min anm.) är skriven med juridiska termer och på korrekt skriftspråk. Den stora skillnaden gör det nästan löjligt och jag kan inte låta bli att undra om juristdomaren avsiktligt vill misskreditera oss nämndemän. Trots att vi har dömt enligt det svenska rättssystemet står vi nu inför en situation där domen förutsätts vara felaktig. Juristdomaren har med andra ord sett till att domen följer hennes åsikt. Är det rättssäkert, att en person kan formulera en dom så att den helt saknar kraft?”

Hasan Fransson är alltså rejält missnöjd med att målets lagfarna domare formulerade domen på egen hand utan att nämndeman Fransson fick se domen innan den meddelades. En ordning som JO nu vill att Solna tingsrätt utreder (JO:s beslut). Enligt JO kan det bli nödvändigt att ändra den praxis som innebär att juristdomaren ensam svarar för domens skriftliga utformning, och att det i stället införs en ordning där nämdemännen inte bara deltar i överläggningar utan också involveras i hur domskälen formuleras.

Som jag redan har hissats varningsflagg för här på bloggen är jag rädd att JO:s initiativ leder till att juridiskt oskolade nämndemän i framtiden ska vara med och formulera domar. Förutom att det skulle ställa till praktiska problem för domstolarna, skulle en sådan uppgraderingen av nämndemännens betydelse framför allt skada rättsbildningen i form av juridiskt mindre stringenta avgöranden.

Hela denna trista historia har sin förklaring i ett oprofessionellt agerande från rättens ordförande vad gäller hennes domskrivning, vilket bekräftas av hennes uttalande i StudioEtt (cirka 19.00 in i inslaget):

–  Det är lätt att skriva sitt eget resonemang men svårare att skriva någon annans resonemang som man inte alls håller med om och då blir det naturligt skrivet på ett annat sätt.

Detta är ett häpnadsväckande uttalande av en juristdomare, menar jag. För det hör naturligtvis till varje juridiskt skolad domares plikt att kunna skriva en dom på ett gediget och klanderfritt sätt oberoende av om domaren själv sympatiserar med lagstiftningen eller blivit överröstad av sina meddomare under överläggningen. Så ja, det är djupt olyckligt om en enskild domares brist på professionalism skulle tas till intäkt för att ändra en ordning som så gott som alltid fungerar och som låter juristutbildade domare själva avgöra i vad mån nämndemän behöver involveras när domar och eventuella skiljaktiga meningar ska skrivas.

Visst, av principiella skäl jag är emot nämndemannasystemet som sådant, men det finns verkligen ingen anledning att ändra det nuvarande systemet till det sämre.

Email

Solnafallet: JO riskerar stärka nämndemännens ställning

2018-04-04, onsdag, kl. 09:06| Kommentarer inaktiverade för Solnafallet: JO riskerar stärka nämndemännens ställning

Ekot rapporterar att Justitieombudsmannen vill att Solna tingsrätt utreder om nämndemännen borde ha fått se domen innan den meddelades. Det vill säga, borde de två centerpartistiska nämndemännen i Solna tingsrätt i förväg ha fått läsa och ha synpunkter på den dom som juristdomaren formulerade ungefär som om sharialagar gäller i Sverige. (Jag har kommenterat domen här).

Efter Solnadomen kan det enligt JO Lars Lindström bli nödvändigt att ändra den praxis som innebär att juristdomaren ensam svarar för domens skriftliga utformning, och i stället införa en ordning där nämndemännen inte bara deltar i rättens överläggningar utan också involveras i hur domskälen ska formuleras. (JO:s motivering här).

– Jag hoppas kunna meddela ett beslut som kan vara någon sorts vägledning för hur man ska göra i den här typen av situationer i framtiden, säger Lindström.

Faktiskt tvivlar jag på att JO Lindström till fullo har övervägt konsekvenserna av att juridiskt okunniga nämndemän medverkar i själva domskrivandet. Solnadomen är ett extremt undantagsfall orsakat av ett felaktigt agerande från juristdomaren. För hur kritisk jag än är till nämndemannasystemet måste självklart en lagfaren domare vara lojal med den ordning som gäller och får inte genom en elak domskrivning fula ut nämndemän på det sätt som skedde i Solnafallet. En enskild domares udda agerande ska inte tas till intäkt för att nämndemännens ställning bör stärkas i rättsprocessen, något som i värsta fall kan bli resultatet av JO:s granskning.

Email

Har Löfvens medarbetare trixat med Hallengrens KU-åtagande? 

2018-03-19, måndag, kl. 11:16| Kommentarer inaktiverade för Har Löfvens medarbetare trixat med Hallengrens KU-åtagande? 

Klart att jag blev både glad och förvånad när ett nytt statsråd snabbt replikerade på mitt twitterinlägg. Antog att hon blev så uppspelt och lycklig över upphöjelsen att hon ville ta hela världen i famn, inklusive mig. Jag talar alltså om Lena Hallengren, som torsdagen den 8 mars utnämndes till ny Barn-, äldre- och jämställdhetsminister.

Måndagen den 12 mars mailade jag till Statsrådsberedningen och begärde ut handlingen som visar att Lena Hallengren som tillträdande statsråd, dvs innan hon blev utnämnd, skrivit under pappret där hon åtar sig att komma till KU och medverka i utskottets granskning också efter det att hon lämnat sitt uppdrag som statsråd.

Som framgår av twitterdumpen ovan upplyser jag samma dag, den 12 mars, TT:s Owe Nilsson om detta, varpå Lena Hallengren ett par timmar senare svarar: ”Kommer i morgon, med mig från Kalmar”.

Själv har jag svårt att förstå statsrådet Hallengrens besked på annat sätt än som ett löfte att dokumentet med hennes namnunderskrift kommer den 13 mars, med henne ”från Kalmar”.

Strax efter lunch den 13 mars plingar det i riksdagsdatorn och en rättssakkunnig hos rättschefen i statsministerns kansli meddelar i ett mail ”bifogat finner du efterfrågad handling” (dokumentet härintill). Enligt handlingen har Lena Hallengren undertecknat åtagandet den 8 mars. Mystiskt tänker jag som alltså kvällen den 12 mars har fått statsrådets twitterbesked om att handlingen med hennes namnunderteckning (favorit i repris) ”Kommer i morgon, med mig från Kalmar”. Och nu börjar det osa katt. Sitter det någon i Statsrådsberedningen och förvanskar tidpunkten för Hallengrens undertecknande? För av vilken anledning skulle hon ta med sig ett papper hem till Kalmar över helgen och underteckna det där om hon redan hade undertecknat handlingen den 8 mars i Stockholm inför sitt tillträde som minister?

För att göra en lång historia kort. Efter valet 2014 när jag satt i KU var upprördheten tämligen stor även hos oss i KU-alliansen över att förra centerledaren och tidigare näringsministern Maud Olofsson hade vägrat att komma till KU och utfrågas om Nuon-affären. Visst, Olofsson hade lämnat sin post i förtid och någon juridisk skyldighet att infinna sig i KU hade hon inte. Men händelsen ledde till en livlig diskussion om KU borde kunna tvinga statsråd att delta i utskottets granskning också efter det att ministrar lämnat sina poster.

KU beslutade i enighet att utvärdera då rådande ordning. Jag företrädde mitt parti i utredningen som tillsattes och som landade i att det var en dålig idé att utrusta KU med tvångsmedel. (Varför förklaras närmare i utredningen). I stället föreslogs att statsministern i samband med regeringsbildning (som inkluderar varje gång enskilda ministrar byts ut under pågående mandatperiod) ska avkräva tillträdande statsråd en försäkran att infinna sig i KU också efter det att han eller hon har lämnat sitt uppdrag.

KU delade utredningens bedömning men för att utskottet skulle kunna kontrollera att statsministern rättat sig efter KU:s begäran, uttalade utskottet att statsrådens åtaganden ska avfattas skriftligt (bet 2015/16:KU10). Efter långdragna turer mellan KU:s kansli och Statsministerns kansli lämnades de undertecknade åtagandena av Löfvens dåvarande statsråd slutligen in. Som det heter på styltig riksdagsprosa välkomnade utskottet att statsministern hörsammat utskottets uppmaning (bet 2016/17:KU20).

Trots upprepade påstötningar har statsrådet Lena Hallengren alltså ännu inte svarat på min fråga när hon undertecknade åtagandet att medverka till KU:s granskning också efter det att hon har lämnat sitt uppdrag. Skedde detta den 8 mars eller – vilket det mesta tycks tala för – senare? Men märk väl, det är inte främst Lena Hallengrens fel om hennes skriftliga åtagande inte ”hanns med” att undertecknas före hennes utnämning till statsråd. Det eventuella trixandet med tidsangivelsen i Hallengrens försäkran kan i sig tyckas vara en småsak. Men om statsministern och hans medarbetare inte drar sig för att vilseleda KU, riksdagen och allmänheten i det lilla, äventyrar det tilltron till regeringen också i det stora. Därför kan datumangivelsen i Lena Hallengrens statsrådsförsäkran lite oväntat bli en black om foten för regeringen Löfven.

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS