Nytt politiskt landskap i Coronans spår?

På grund av Coronan blir det ingen politikervecka i Almedalen i sommar. Det är sorgligt med tanke på alla rosévinsmingel som man missar. (Det var ett skämt). Ett inställt Almedalen innebär inställda debatter med vassa frågor som inte kommer ställas och avslöjande svar som inte kommer att ges. Det är en stor förlust inte minst för politiker, myndighetspersoner, organisationsfolk och andra som behöver ”inspel” för att tänka nytt och kunna ta klokare beslut. Sedan känner jag djupt medlidande med alla duktiga moderatorer som plötsligt inte får chans att tjäna sitt leverbröd genom att lotsa fram oftast mindre proffsiga debattörer. Jag tänker också på alla mellanmänskliga möten som inte blir av. Tänker vidare på alla förälskelser och rent av livsvariga kärlekar som inte kommer att uppstå. Alltihop är verkligen djupt beklagligt, även om jag sedan ganska många år är nöjd med att följa partiledarnas Almedalstal via tv-rutan.

Om jag är korrekt informerad klubbar riksdagen på onsdag i nästa vecka lagförslaget som ger regeringen rätt att från och med den 18 april tillfälligt (för som längst tre månader) meddela föreskrifter om särskilda åtgärder för att hindra smittspridningen av Coronaviruset. Det har varit en del ståhej om denna lagstiftning på tidningars debatt- och ledarsidor. På temat att regeringen sällar sig till Ungern och andra numera antidemokratiska länder som tyvärr ryms inom EU-familjen. Men bara stollar tror väl att Stefan Löfven planerar att göra sig själv till diktator genom manövern att via Smittskyddslagen ge regeringen makt att från ena timmen till den andra stänga köpcentrum, nattklubbar, sportanläggningar, bibliotek, flygplatser, buss/tågstationer mm. Särskilt som regeringen omedelbart (= samma dag eller nästföljande; tack oppositionen och Lagrådet) måste springa över Riksbron för att få riksdagens godkännande i efterhand för varje ny Coronaåtgärd som regeringen anser nödvändig.

Och så kan vi ur minnet också radera sådana koleriska och omdömeslösa utfall som det justitieminister Morgan Johansson gjorde häromdagen på Twitter:

@johanssonmorgon 11:12 2020-04-06 Vi kan behöva fatta ännu snabbare beslut som får direkt effekt de kommande veckorna. Utan bemyndigandelag så måste riksdagen i så fall vara beredd att under hela våren arbeta som vi redan gör i regeringen, dvs dygnet runt, veckans alla dagar, vardag som helg.

Varje vår går arbetet i Konstitutionsutskottet för högtryck. Då granskas regeringen och ministrarnas arbete. Meterhöga luntor med handlingar ska läsas av ledamöterna, utskottets skriftliga frågor och regeringskansliets svar går i skytteltrafik, duger inte svaren kallas ministrar och tjänstemän till KU-utfrågningar. Men denna vår i Coronabekämpningens tid uteblir granskningen av hur regeringen och statsråden har skött sina ämbeten. Arbetet med att slå ner på eventuella ministerstyren, departements underlåtenhet att registrera offentliga handlingar, ministrars sölande med riksdagens tillkännagivanden, med mera, har tills vidare lagts på is. Det har Konstitutionsutskottet enats om och avstår därmed från att utöva en central del av riksdagens kontrollmakt. Och det är alldeles i sin ordning. För det vore parlamentarisk dårskap om KU formalistiskt hävdade sin rätt att granska regeringen när statsministern och hans ministrar är satta under så extrem press som i vår.

Den alltid lika sansade statsvetaren Katarina Barrling skriver om eftertänksamhet och vad som kan komma post Corona (SvD 5/4, ingen länk pga betalvägg). Men här ett citat:

”En from förhoppning förvisso, men likväl: kanske är en samhällskris vad som behövs för att svensk politik nu skall röra sig i riktning från ideologisk trosvisshet till grundligt, nyanserat och praktiskt inriktat tänkande. Hoppas kan vi.”

Själv är jag genuint osäker. Den ideologiska övertygelsen? Finns den ännu kvar? På högsta politiska nivå övergavs den väl redan i januari 2019 när regeringen Löfven för att sitta kvar ingick Januariöverenskommelsen med Centerpartiet och Liberalerna?

Jag grips av en obehaglig känsla eftersom vi ingenting vet om vad som händer post Corona. Jovisst, folk kommer nog fortsätta tvätta händerna om inte lika ofta som nu så i alla fall ofta, och därmed bli mindre förkylda. Det är bra. Den nyvunna insikten om att Sverige till följd av politikers beslut har skrotat landets beredskapslager lär nog också leda till krav om återuppbyggnad från fler partier än Moderaterna. Mycket bra. Och sjukvårdspolitiker oavsett färg kommer säkert att gör sitt yttersta resten av mandatperioden för att säkra svensk sjukvårds tillgång till skyddsutrustning. Också mycket bra! Kanske kommer kineserna till och med att sluta äta hundar och fladdermöss? Jag hoppas och tror att det blir så.

Sedan har vi regeringens hantering av den ekonomiska misären i Coronans spår i form av konkurser, varsel, uppsägningar och tragedier när företagares livsverk går upp i rök. Att EU-ländernas finansministrar har enats om ett enormt Coronastödpaket på 500 miljarder euro (= 5500 miljarder kronor) för att rädda europeiska jobb och företag, är fantastiskt. Ja, för de stater och företag som får del av stödet. För Sverige som så kallad rik bidragsgivare i EU lär nettot som vanligt hamna på minus, men det handlar såklart också om solidaritet med de värst drabbade länderna. Svåra tider väntar hur som helst även i vårt land, och för regeringen handlar det om kontinuerlig krishantering. Regeringens insatser om hur Coronakrisen hanterades från olika aspekter, från folkhälsosynpunkt till de samhällsekonomiska konsekvenserna, kommer att utvärderas i efterhand. Som jag skrev i förra bloggposten, senast i valet 2022 avger väljarna sin dom.

Men vad händer med svensk politik? Hur kommer maktbalansen mellan regeringen och riksdagen att ha påverkats när allt blir som vanligt igen? KU kommer säkert återuppta granskningen av hur regeringen och dess statsråd skötte sig 2019, men utan större entusiasm och med medialt ointresse. Och väljarna som efter denna vår har vant sig vid att landets regering och riksdagens opposition har slutat käbbla och i stället anstränger sig för att komma överens – vad blir dessa väljares dom om partierna återfaller i smutskastning och grälsjuka?

Som sagt, jag vet verkligen inte. Och märk väl – min ovisshet om den svenska politikens och partiernas framtid har ingenting att göra med regeringens nya maktbefogenhet att vid behov snabbt kunna stänga gym, caféer och andra platser och verksamheter för att stoppa Coronasmittan. (Det är för övrigt omdiskuterat hur ”ny” denna maktbefogenhet är). Min vilsenhet beror på att jag ser ett förändrat politiskt landskap framför mig. De närmaste årens opinionsmätningar kommer följas med febrig förväntan.

Metoo och sedan? Del 6: Visst handlar det om folkvett

Hårt skruvat kan det tyckas att koppla ihop den närmast apokalyptiska Coronakris som landet (och världen) befinner sig i med min bloggserie om ett långsiktigt hållbart Metoo. Men jag vågar ett försök.

I dagarna har vi vi kunnat höra statsministern ta till det tunga artilleriet allvarsord och inskärpa i befolkningen:

– Alla vi som individer måste ta vårt ansvar. Vi kan inte lagstifta och förbjuda allt. Det handlar om folkvett.

I trettio år har jag haft hyfsad koll på svensk politik men aldrig tidigare varit med om att en regering så tydligt deklarerat att den hyser starkare tilltro till människors ”folkvett” än till politiken och dess möjlighet att påverka genom lagstiftning och förbud. Jag har heller aldrig upplev att en regering så öppet erkänt att den följer de råd den får från sin expertmyndighet, i detta fall Folkhälsomyndigheten och i synnerhet dess statsepidemiolog Anders Tegnell. Regeringens metod för att bekämpa smittspridningen av covid-19 är alltså en mix av folkvett och expertkunskap där politiken läggs åt sidan. Så här långt kan jag inte se någon grund för att kritisera regeringen för återhållsamheten med egna politiska smittbekämpningsutspel. Avgörande för ett gott ledarskap är inte minst förmågan att ta till sig råd från sakkunskapen. Men om Folkhälsomyndighetens råd om hur Coronakrisen ska hanteras i efterhand visar sig ha varit dåliga får regeringen naturligtvis ta fullt ansvar för att man följde dem. Senast i valet 2022 kommer väljarnas dom.

För stunden är jag mer nyfiken på varför regeringen tror att ”folkvett” trumfar lagstiftning och förbud just när det gäller att få människor att lägga om sina rutiner och vanor för att minska smittspridning? Varför skulle i så fall påbud om folkvett från högsta ort inte fungera också på andra samhällsområden när människors beteenden behöver ändras för att uppnå en bättre och tryggare värld? Och håll i hatten, här länkar jag direkt in till Metoorörelsen. För tänk om statsministern hade stått i tv-rutan i mörk kostym och med allvarsord manat (framför allt) män till folkvett när Metoorörelsen hösten 2017 slog ner som en bomb med sina avslöjanden om hur trakasserier och övergrepp på kvinnor hade pågått år efter år med en slags tyst acceptans från samhällets sida. Men denna påsk litar alltså regeringen på att Metoomän(niskor) som inte hade folkvett nog att ”hålla fingrarna i styr” ändå har tillräckligt av den varan för att hindra smittspridning.

Metoorörelsens rättsliga efterspel har hittills resulterat i att flera kvinnor fällts för grovt förtal efter att ha pekat ut tidigare sexpartner, pojkvänner och lösa kontakter som våldtäktsmän, bl a här, här och nu senast i fallet med den utpekade komikern. Gissar att förre justitierådet Göran Lambertz inte är ensam om att ifrågasätta rådande praxis och anse det fel att utsatta kvinnor på detta sätt beläggs med munkavle. Från politiskt håll har dock såvitt jag vet inga initiativ tagits för att få till en ordning där kvinnor kan peka ut Metoomän utan att riskera straff eller skadestånd. Inaktiviteten får väl förklaras med att lagstiftaren inte har funnit opinionen tillräckligt högljudd och stressande. För egen del ser jag inget skäl att mjuka upp förtalsbrottet eftersom jag inte tycker att anklagelser som ligger långt bak i tiden hör hemma vare sig i domstol eller sociala medier.

I en som vanligt läsvärd krönika (tyvärr ingen länk pga betalvägg) går författaren Lena Andersson till rätta med regeringens aviserade straffskärpning för våldtäktsbrottet (DN14/3). Andersson är skoningslös i kritiken mot regeringen som vill skärpa minimistraffet för våldtäkt från två års fängelse till tre. Hon menar att straffskärpningen är orimlig då samtidigt våldtäktsbrottet ”i lag och tillämpning har kommit att omdefinieras på ett sätt som är fjärmat från rim och reson”. Jag har själv kommenterat den aviserade straffskärpningen men då med utgångspunkten att den får närmast symbolisk betydelse om inte gärningsmännen grips och överbevisas om brotten och om inte resurser frigörs som kan användas för att beivra sexualbrotten, se mer om den saken i Metoo och sedan? Del 3.

Åter till Lena Andersson. Helt riktigt har våldtäktsbrottet utvidgats till att omfatta allt fler ganska lindriga, i mångas ögon till och med bagatellartade, gärningar. Och inte nog med att lagstiftaren har skärpt straffen, domstolarna har – enligt LA av ideologiska skäl – lagt sig till med en alltmer nitisk tillämpning av lagen, med följden att misstänkta döms till allt hårdare straff för allt lindrigare fall av sexuellt våld. Nej, det är faktiskt inte riktigt klokt. Mina bidrag till en nyktrare syn på saken är bekanta för den som har följt mitt bloggande om rättegången och domen mot den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault (här, här och här). Den domen har allmänt missuppfattats som ett bevismål där rätten trodde mer på kvinnan än på Arnault. I själva verket var parterna nästan helt överens om händelseförloppet; det orimliga med domen var i stället att hovrätten ansåg att Arnaults beteende hade ett så högt straffvärde som 2,5 års fängelse.

Snart är det påsk. Och jag vill lugna statsministern. De allra flesta av oss medborgare har inte lagt folkvettet på hatthyllan utan kommer att bidra allt vi förmår till att minska smittspridningen av Coronan. Vi gjorde det i går, vi gör det i dag, vi kommer att göra det i påsk och därefter.

I första avsnittet av denna bloggserie ställde jag frågan om kvinnor och män kan komma överens om vad Metoo står för. Och ja, jag tror faktiskt det, och sätter här punkt för Metoo och sedan? För en någorlunda samsyn om hur människor ska bete sig mot varandra behövs strängt taget varken politik eller experter, utan:

– Alla vi som individer måste ta vårt ansvar. Vi kan inte lagstifta och förbjuda allt. Det handlar om folkvett.

Metoo och sedan? Del 5: Arnault et consortes

En domstolsjury i New York har funnit den forne filmmogulen och världens mest ökände Metooman Harvy Weinstein skyldig till sexuella övergrepp och en våldtäkt. Vilket straff Weinstein får meddelas i övermorgon (11/3). Det har spekulerats i ett fängelsestraff på uppemot 25 år. Samtidigt avtjänar den svenska Metoomannens frontfigur, den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault, sista delen av sitt två och ett halvt år långa fängelsestraff för två våldtäkter. Detta sker i bostaden med elektronisk fotboja. I maj blir Arnault också formellt frigiven.

Den som följt mitt bloggande om rättegången och domen mot Arnault (här, här och här) vet att jag tycker att han dömdes oproportionerligt hårt. Jag ifrågasatte inte att Arnault hade gjort sig skyldig till de handlingar han åtalades för men vad jag saknade i domarna var ett resonemang om gärningarnas straffvärde. Ja, straffvärdet relativt riktigt grova sexualbrott, typ överfallsvåldtäkter, som inte sällan resulterar i domar på 2-3 års fängelse, dvs i samma härad som Arnaultdomen.

Domstolarnas stränga syn på Arnaults beteende kunde, menade jag, vara ett fall av hyperkorrektion, dvs domstolarna var så angelägna om att inte misstänkas för att i förstockelse spjärna emot Metoovågen att de tog alltför lite hänsyn till de för Arnault mildrande omständigheterna, såsom att målsäganden själv hade tagit initiativ till det sex som sedan under en kort stund gick över gränsen för samtycke. Dessutom fick själva processen i förening med mediebevakningen närmast ”rituell karaktär”, för att citera Dan Korn.

Man kan dra olika slutsatser om Metoos betydelse utifrån Weinstein- och Arnaultfallen. Men oavsett vad domen mot Weinstein (i första instans) blir nu på onsdag och vare sig man tycker att Arnaultdomen är rättvis eller inte, så har de rättsliga efterspelen till dessa båda herrars brottslighet gett fart åt Metoorörelsen och bidragit till att ge kvinnor kraft, mod och upprättelse. Samt lett till att vaksamheten mot mäns sexuella utnyttjande av kvinnor fått genomslag inom flertalet samhällsområden, hela vägen in på Stockholms teaterscener.

A propos Arnault tilldelade Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) den kritikerhaussade boken Klubben utmärkelsen Årets kvinnogärning 2019. Grattis till författarinnan Matilda Gustavsson! Själv kan jag dock inte helt oreserverat stämma in i hyllningskören av Gustavssons bok. Visst innehåller den en imponerande samling kvinnoröster och vittnesmål om Arnaults makt, förtryck och sexuella övergrepp. Men värt att att ha i åtanke – Klubben är en berättelse i reportagebokens form. Och som alla reportageböcker – typ Jan Myrdals Rapport från kinesisk by, P-O Enquists Legionärerna, Stig Dagermans Tysk höst, Maja Eklöfs Rapport från en skurhink, Sara Liedmans Gruva – för att ta några exempel från den av mig (jo minsann!) avklarade kursen Det dokumentära i litteraturen – är det författarens personliga tolkningar av det han eller hon upplever som ligger till grund och färgar reportaget.

Klubben är inget undantag. I boken skriver Matilda Gustavsson exempelvis att hon berörs illa av akademiledamoten Anders Olssons ”aningslöshet” (s. 207). Många skulle nog tvärtom säga att Olsson var den ledamot som med förnuft, empati och gott omdöme mer än andra bidrog till att Svenska Akademien kom stärkt ut ur sin värsta kris någonsin.

I morgon tisdag (10/3) hålls ännu en ”Metoorättegång” om grovt förtal, denna gång i Solna tingsrätt. Vem den åtalade är vet jag inte, men målsägande är komikern Soran Ismail. Hans beskrivning av händelseförloppet och de prövningar som utpekandet utsatt honom för känns igen från andra fall av Metooanklagade män (bl a här och här). Själv är jag förhindrad att följa förhandlingen på plats, men var säker på att jag återkommer med tankar och kommentarer till svallvågorna från både detta andra rättsliga efterspel i den mån de kan relateras till Metoo. Kampen för rättvisa åt utsatta kvinnor OCH utpekade män går vidare.

Metoo och sedan? Del 4: Summering i halvtid

Så värst många ”lajks” på twitter fick inte mitt förra inlägg där jag varnade för baksmällan som riskerar drabba Metoorörelsen ifall antalet åtal skjuter i höjden. Ja, för sannolikheten är stor att det bara leder till fler friande domar och dubbelt lidande för utsatta kvinnor. Tendensen i den riktningen är redan synlig och därför heter min medicin åtalsbegränsning. Sådan uppnås mest effektivt genom att riksdagen i lag säkerställer att åtal inte väcks om struntsaker oavsett om de är Metoorelaterade eller inte. Metoo har inneburit så mycket gott i form av avslöjanden och upprättelser att denna mäktiga rörelse bara måste få långsiktigt hållbara följdverkningar. Allt annat vore ett oförlåtligt slöseri med människors engagemang och vilja till en bättre värld.

Jag är inne på samma spår som välkända skådespelerskan Elin Klinga. I Svensk Damtidning (nr 6/2020) slår hon fast: Metoorörelsen är ingen dagfjäril, den är här för att stanna och ska genomsyra hela samhället, inte bara teatern. Medan litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström är mer pessimistisk om Metoos framtid. Den tolkningen gjorde i alla fall jag när jag hörde EWB föreläsa i Kungsholms kyrka (28/1) om Historiens Metoo-vrål. På publikfrågan om vad som händer nu svarade professorn defensivt, för att inte säga uppgivet: Metoo har klingat av, medierna bryr sig bara om männen som felaktigt har pekats ut.

EWB och jag brukar inte vara överens och vi är det inte denna gång heller. För det är inte mediernas uppgift att sörja för att opinionsyttringar inte ”klingar av”. Jobbet att göra Metoorörelsen långsiktigt hållbar, som jag kallar det, eller att göra Metoo till mer än en dagfjäril, som Elin Klinga mer poetiskt uttrycker saken, det slitgörat åvilar inte medier utan mödrar och fäder, systrar och bröder, kvinnor och män, stat och kommun, myndigheter och institutioner, kort sagt offentlig verksamhet och civilsamhället i förening. Om sedan journalistkåren skulle använda spalt- och eterutrymme för att försöka reparera Metoorelaterade publicistskador som den orsakat (framför allt) män genom felaktiga utpekanden i press, radio och tv – då är den nyhetsprioriteringen inget att gnälla över, om ni frågar mig.

I det lilla livet har jag märkt framför allt två konsekvenser av Metoo. En bra och en dålig. Den bra är att rörelsen har gett kvinnor mod och kraft att markera och säga ifrån mot ”gubbslem”, om uttrycket tillåts. En dålig konsekvens i kölvattnet av Metoo är de hämmande effekter som uppkommit i normalt socialt umgänge mellan könen. Av rädsla att bli anklagade för snusk och trakasserier har män belagt sig själva med munkavel. De vill inte riskera att en komplimang, flirt eller skämtsam ton uppfattas som en oönskad invit och får negativa konsekvenser för yrkeskarriär och livssituation. Tystnadskulturer som accepterat att män år efter år fått härja fritt men som punkterades i och med Metoouppropen, har två och ett halvt år senare ersatts av en annan tystnadskultur enligt vilken män gör säkrast i att inte säga någonting alls till kvinnor. Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl illustrerar vad jag menar när hon i en krönika daterad 9/2 beskriver (ingen länk pga betalvägg) hur en man i hissen inte törs skämta om att han inte känner igen henne med kläder; Lifvendahl och mannen har tidigare bara träffats i badhusets simbassäng.

I halvtid av denna bloggserie summerar jag mina förslag hittills:

I mitt andra inlägg tog jag avstamp i Metoohösten 2017 som fick regeringspartierna och riksdagen att låna sig till att sprida fruktansvärda berättelser utan identifierbara avsändare av – som jag menade – rädsla för att hamna på den ”förlorande sidan”. Vilket man garanterat skulle ha gjort om man ens antytt att de anonyma vittnesmålen borde hanteras med ett visst mått av skepsis eller åtminstone med viss varsamhet. Mitt förslag: Mer is i magen.

I det tredje inlägget efterlyste jag lagstiftning som säkerställer att åklagare inte slösar bort vare sig egna eller domstolars resurser på struntsaker – även om dessa skulle vara Metoorelaterade. Säker kan man aldrig vara men jag utgår ändå ifrån att skälet till varför Svea hovrätt har beslutat att den överklagade (friande) domen i målet mot förre jordbruksministern Eskil Erlandsson ska avgörs på handlingarna, dvs utan att parterna behöver närvara, handlar om att domstolen inte har råd att slösa resurser på en skitsak.

Detta fjärde inlägg avslutar jag med att återknyta till det ansvar som såväl privat som offentlig verksamhet har för att göra Metoo långsiktigt hållbar. Jag vill rätt och slätt göra reklam för Arbetsmiljöverket och Diskrimineringsombudsmannens gemensamma kampanj på temat ”Arbetsgivare har makten att sätta stopp för sexuella trakasserier”. En väldigt stor andel av Metooproblematiken är – som vi numera vet – relaterad till just arbetslivet. På myndigheternas hemsidor finna riktlinjer och rutiner, checklistor och tips om vad arbetsgivare kan och bör göra när ”det” ändå händer.

Till sist hissas varningsflagg för att jag i nästa avsnitt återfaller i ältandet om fängelsedomen mot Jean-Claude Arnault.

Metoo och sedan? Del 3: Åtala inte för struntsaker

Som jag visade i förra avsnittet slöt regeringen och riksdagspartierna okritiskt upp bakom Metoorörelsen och gav klartecken till spridning av anonyma vittnesmål.

Även stora delar av Mediesverige vek ner sig för trycket och började publicera namn på män som kunde kopplas till de anonyma vittnesuppgifterna. I samma ögonblick som medier gick över gränsen förvandlades de till en på rykten agerande folkdomstol. Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderborg var hård i sitt fördömande när hon i en paneldiskussion hos Publicistklubben om publicistiska övertramp liknade kollegers namnpubliceringar med ”krösamajajournalistik”. (Till den som inte kan sin Emil i Lönneberga: Krösamaja skrämde vettet ur byborna i Katthult genom sina sensationella förutsägelser om annalkande kometnedslag, tyfusepidemier, varulvar och liknande hemskheter).

Vid rinkens andra planhalva i namnpubliceringsfrågan står Cissi Wallin. I december dömde Stockholms tingsrätt Wallin för grovt förtal efter att hon i sociala media namngivit Fredrik Virtanen som våldtäktsman. Domen är överklagad varför jag avvaktar att orda mer om saken. Wallins motiv till namnpubliceringen fordrar däremot en kommentar. Enligt Wallin bidrog hennes spridande av Virtanens namn till Metoorörelsens genombrott i Sverige. Till stöd för det påståendet anlitade Wallin göteborgsprofessorn i genusvetenskap, Lena Martinsson. I expertutlåtandet till tingsrätten menade Martinsson att det inte går att skilja offentliggörandet av anklagade mäns namn å ena sidan och Metoorörelsens genomslag å den andra. Men hon slog ändå fast att ”det var när namngivningen skedde som rörelsen tog fart världen över”.

Professorns spekulationer är, om ni frågar mig, varken mer eller mindre värda än vilken annan betraktares som helst. Mer anmärkningsvärt är att Cissi Wallin anser sig stå över lagen. Hennes anmälan mot Virtanen underkändes och förundersökning lades ner, ändå anser Wallin fortfarande att hon har rätt att offentligt sprida att Virtanen är en våldtäktsman. Jo, jag vet att hovrättsförhandlingar återstår, och var säker på att jag kommer att hänga på låset när de tar sin början.

Regeringen ska nu se över (läs skärpa) straffen för sexualbrott. Inget fel med det, kruxet är att straffskärpningar bara får symbolisk betydelse om inte gärningsmännen grips och överbevisas om brotten. Jo, jag vet att det är en resursfråga. Och hur frigörs resurser som kan användas för att beivra de vidriga sexualbrotten? Jag har ett förslag. Några Metoorelaterade fall får illustrera hur jag tänker.

Den förre centerriksdagsmannen och jordbruksministern Eskil Erlandsson åtalades i höstas för att sexuellt ha ofredat tre politikerkolleger genom att i obevakade ögonblick ta dem på låren. Jag följde rättegången och häpnade som många andra över Erlandssons förklaring: Han lider av vikingasjukan som gör att han genom olika handrörelser mjukar upp händernas bindvävnader och då kan komma i kontakt med kvinnors lår. Jag fördjupar mig inte mer i det ämnet utan konstaterar att Erlandsson frikändes på samtliga punkter. Två av målsägandena har överklagat domen och det är deras fulla rätt. Frågan jag däremot ställer mig är hur åklagaren resonerade när hon fann det motiverat att använda rättsväsendets resurser till en åtalsprocess mot Erlandsson?

I november meddelade åklagarmyndigheten att EU-parlamentarikern Peter Lundgren (SD) åtalas för sexuellt ofredande, alternativt för det lindrigare brottet ofredande. Detta efter att det framkommit att Lundgren en blöt kväll på ett hotellrum tagit en partikamrat på brösten. Lundgren bad kvinnan om ursäkt, en ursäkt som kvinnan godtog. Därmed ansåg både Lundgren och kvinnan att saken var utagerad, men inte åklagaren:

– Jag har åtalsplikt om bevisningen är sådan att jag kan emotse en fällande dom, säger chefsåklagare Maria Sterup vid Särskilda åklagarkammaren till SVT.

Sterups påstående är en sanning med modifikation. För fullt så fyrkantig är inte lagen, utan den ger större utrymme för åklagarens goda omdöme. Bara när det finns ”tillräckliga skäl” och en fällande dom kan förutses ”på objektiva grunder” anses åtalsplikt föreligga, se Karnovs kommentar till 20 kap. 6 § rättegångsbalken (tyvärr ingen länk pga betalvägg) .

Dessutom har en åklagare möjlighet att underlåta åtal ”om det kan antas att brottet inte skulle föranleda annan påföljd än böter”; inte heller om påföljden skulle kunna nå upp till villkorlig dom har åklagaren en absolut åtalsplikt (20 kap. 7 § rättegångsbalken). Min slutsats blir att om chefsåklagare Maria Sterups uppfattning är representativ för åklagarkåren väcks det alldeles får många åtal i tveksamma fall och för rena struntsaker. Som t ex kroppsberöring med oklart syfte. Eller oönskat tafsande i fall där båda parter senare blir överens om att saken är utagerad.

– Metoo är jättebra, men hör inte hemma i en domstol. Orden är advokaten Hanna Lindbloms (svdperfektguide.se). Hon försvarade Martin Timell som åtalades för att ha 2008 ha våldfört sig på en kvinna i en badtunna i samband med en personalfest. Ord stod mot ord, minnena hade hunnit blekna och någon teknisk bevisning fanns inte. Timell friades. En närmast självklar utgång i Sverige och i vilken annan rättsstat som helst.

Metoorörelsen uppmärksammade omvärlden på den tystnadskultur och de maktstrukturer som tillåtit (framför allt) män att trakassera, förtrycka och förgripa sig på kvinnor som om de vore ägodelar och lekbollar. Men om och när åtal skjuter i höjden som inte leder till annat än friande domar och dubbelt lidande för utsatta kvinnor, ser jag framför mig en förödande baksmälla för hela Metoorörelsen och allt det goda den har fört med sig.

Menar regeringen och riksdagen allvar med att de sluter upp bakom Metoorörelsen så säkerställ då genom tydlig lagstiftning att åklagare inte slösar bort vare sig sina egna eller domstolarnas resurser på struntsaker – även om dessa skulle var Metoorelaterade. Till denna och andra lagstiftningsfrågor återkommer jag i ett följande avsnitt.

Metoo och sedan? Del 2: Inte tillåtet att vara på den förlorande sidan

I De obekymrade av Akademiledamoten Horace Engdahl, avfärdas Metoo som en rörelse ”mitt emellan skendränkning och pilsnerfilm” (sid 84). Jag låter den verbala piruetten förinta sig själv. Mer intryck tar jag av Engdahls filosoferande om ”mänsklighetens övergripande moralregel”, som i hans värld lyder: ”Det är inte tillåtet … att vara på den förlorande sidan” (sid 68). Bara författaren själv vet säkert vad han syftar på, men jag tillåter mig tro att i den iakttagelsen finns en förklaring till varför Metoo-rörelsen fick ett så stort genomslag just i Sverige.

Bara veckor efter att Weinsteinskandalen i oktober 2017 börjat rullas upp i USA, samlades tusentals kvinnor runt om i Sverige för att demonstrera mot trakasserier och sexuella övergrepp. Deras uppdämda ilska och frustration över hur (framför allt) mäns övergrepp hade kunnat pågå år efter år med en slags tyst accept från samhällets sida på i stort sett alla verksamhetsområden, slog ner som en bomb i samhällskroppen. I manifestationen på Sergels torg i Stockholm deltog dåvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér. Hon kom inte tomhänt. Redan beslutade satsningar och aviserade lagförslag hade nu paketerats om till ett batteri av Metoo-åtgärder. Inget fel i det, det är varje regerings privilegium att i en pressad situation damma av gamla förslag och lansera nya i syfte att gjuta olja på vredgade opinionsvågor. Vad jag däremot kan vara kritisk mot, förutom enskilda förslag i sak, är regeringens lika väl som den politiska oppositionens febriga hantering av situationen.

Någon månad senare, i december 2017, var det riksdagens tur att manifestera sin solidaritet med de kvinnor som genom Metoo nu vågade berätta om mäns kränkningar, trakasserier och övergrepp. I Bankhallen samlades ledamöter från alla partier för att läsa upp vittnesmål från uppropet #imaktenskorridorer. Men berättelserna saknade underskrift, var alltså anonyma, och varken uppläsarna eller åhörarna inklusive inbjudna medier hade en susning om vittnesmålen var sanna eller påhittade.

Som riksdagledamot vid den tiden reagerade jag kritiskt mot upplägget, och blev inte bättre till mods efter beskedet från min gruppledning som absolut förstod mina invändningar men menade att de här vittnesmålen hade ett värde i sig själva. Underförstått: alldeles oavsett om de skulle hålla i en brottmålsprocess eller inte. Där gick en gräns för mig, jag kunde inte acceptera det synsättet. Men medialt blev uppläsningarna i Bankhallen en succé, helt enligt planeringen (bl a här, här, här, här och här ).

I första delen av denna bloggserie flaggade jag för att jag ska ge mig på att nysta fram någon form av svar på frågan Metoo och sedan? En del av det svaret är att när Metoo exploderade hösten 2017 ville för allt i världen varken regeringspartierna eller riksdagen riskera att hamna på den ”förlorande sidan”. Vilket man garanterat skulle ha gjort om man ens antytt att de anonyma vittnesmålen – som rörelsen vilade på – kanske borde hanteras med en viss varsamhet. Ja, ungefär som seriösa medieredaktioner förhåller sig till anonyma tips, insändare och debattinlägg.

I stället lånade man sig till att sprida fruktansvärda berättelser utan identifierbara avsändare. Regeringen och riksdagspartiernas ängslan för att hamna på den förlorande sidan stärkte härigenom den redan urstarka Metoo-rörelsens legitimitet. En massrörelse som lyckats få välsignelse från högsta politiska ort, behöver inte bekymra sig över sitt budskaps konsekvenser. Metoo fick politiskt klartecken att köra ända in i kaklet, som termen lyder. Medierna hakade på. Resultatet återkommer jag till i tredje delen av Metoo och sedan?

PS. Jag tillhör dem som vill tillåta anonyma vittnesmål i svenska domstolar. Fri bevisprövning är en grundprincip i brottmålsprocessen, och det finns ingen anledning att misstro domstolarnas förmåga att bedöma – det många gånger obefintliga – bevisvärdet av ett anonymt vittnesmål. Men detta är något helt annat än att för den goda sakens skull uppmuntra och sprida anonyma vittnesmål via press, radio och tv.