Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Solnafallet: JO riskerar stärka nämndemännens ställning

2018-04-04, onsdag, kl. 09:06| Kommentarer inaktiverade för Solnafallet: JO riskerar stärka nämndemännens ställning

Ekot rapporterar att Justitieombudsmannen vill att Solna tingsrätt utreder om nämndemännen borde ha fått se domen innan den meddelades. Det vill säga, borde de två centerpartistiska nämndemännen i Solna tingsrätt i förväg ha fått läsa och ha synpunkter på den dom som juristdomaren formulerade ungefär som om sharialagar gäller i Sverige. (Jag har kommenterat domen här).

Efter Solnadomen kan det enligt JO Lars Lindström bli nödvändigt att ändra den praxis som innebär att juristdomaren ensam svarar för domens skriftliga utformning, och i stället införa en ordning där nämndemännen inte bara deltar i rättens överläggningar utan också involveras i hur domskälen ska formuleras. (JO:s motivering här).

– Jag hoppas kunna meddela ett beslut som kan vara någon sorts vägledning för hur man ska göra i den här typen av situationer i framtiden, säger Lindström.

Faktiskt tvivlar jag på att JO Lindström till fullo har övervägt konsekvenserna av att juridiskt okunniga nämndemän medverkar i själva domskrivandet. Solnadomen är ett extremt undantagsfall orsakat av ett felaktigt agerande från juristdomaren. För hur kritisk jag än är till nämndemannasystemet måste självklart en lagfaren domare vara lojal med den ordning som gäller och får inte genom en elak domskrivning fula ut nämndemän på det sätt som skedde i Solnafallet. En enskild domares udda agerande ska inte tas till intäkt för att nämndemännens ställning bör stärkas i rättsprocessen, något som i värsta fall kan bli resultatet av JO:s granskning.

Email

Har Löfvens medarbetare trixat med Hallengrens KU-åtagande? 

2018-03-19, måndag, kl. 11:16| Kommentarer inaktiverade för Har Löfvens medarbetare trixat med Hallengrens KU-åtagande? 

Klart att jag blev både glad och förvånad när ett nytt statsråd snabbt replikerade på mitt twitterinlägg. Antog att hon blev så uppspelt och lycklig över upphöjelsen att hon ville ta hela världen i famn, inklusive mig. Jag talar alltså om Lena Hallengren, som torsdagen den 8 mars utnämndes till ny Barn-, äldre- och jämställdhetsminister.

Måndagen den 12 mars mailade jag till Statsrådsberedningen och begärde ut handlingen som visar att Lena Hallengren som tillträdande statsråd, dvs innan hon blev utnämnd, skrivit under pappret där hon åtar sig att komma till KU och medverka i utskottets granskning också efter det att hon lämnat sitt uppdrag som statsråd.

Som framgår av twitterdumpen ovan upplyser jag samma dag, den 12 mars, TT:s Owe Nilsson om detta, varpå Lena Hallengren ett par timmar senare svarar: ”Kommer i morgon, med mig från Kalmar”.

Själv har jag svårt att förstå statsrådet Hallengrens besked på annat sätt än som ett löfte att dokumentet med hennes namnunderskrift kommer den 13 mars, med henne ”från Kalmar”.

Strax efter lunch den 13 mars plingar det i riksdagsdatorn och en rättssakkunnig hos rättschefen i statsministerns kansli meddelar i ett mail ”bifogat finner du efterfrågad handling” (dokumentet härintill). Enligt handlingen har Lena Hallengren undertecknat åtagandet den 8 mars. Mystiskt tänker jag som alltså kvällen den 12 mars har fått statsrådets twitterbesked om att handlingen med hennes namnunderteckning (favorit i repris) ”Kommer i morgon, med mig från Kalmar”. Och nu börjar det osa katt. Sitter det någon i Statsrådsberedningen och förvanskar tidpunkten för Hallengrens undertecknande? För av vilken anledning skulle hon ta med sig ett papper hem till Kalmar över helgen och underteckna det där om hon redan hade undertecknat handlingen den 8 mars i Stockholm inför sitt tillträde som minister?

För att göra en lång historia kort. Efter valet 2014 när jag satt i KU var upprördheten tämligen stor även hos oss i KU-alliansen över att förra centerledaren och tidigare näringsministern Maud Olofsson hade vägrat att komma till KU och utfrågas om Nuon-affären. Visst, Olofsson hade lämnat sin post i förtid och någon juridisk skyldighet att infinna sig i KU hade hon inte. Men händelsen ledde till en livlig diskussion om KU borde kunna tvinga statsråd att delta i utskottets granskning också efter det att ministrar lämnat sina poster.

KU beslutade i enighet att utvärdera då rådande ordning. Jag företrädde mitt parti i utredningen som tillsattes och som landade i att det var en dålig idé att utrusta KU med tvångsmedel. (Varför förklaras närmare i utredningen). I stället föreslogs att statsministern i samband med regeringsbildning (som inkluderar varje gång enskilda ministrar byts ut under pågående mandatperiod) ska avkräva tillträdande statsråd en försäkran att infinna sig i KU också efter det att han eller hon har lämnat sitt uppdrag.

KU delade utredningens bedömning men för att utskottet skulle kunna kontrollera att statsministern rättat sig efter KU:s begäran, uttalade utskottet att statsrådens åtaganden ska avfattas skriftligt (bet 2015/16:KU10). Efter långdragna turer mellan KU:s kansli och Statsministerns kansli lämnades de undertecknade åtagandena av Löfvens dåvarande statsråd slutligen in. Som det heter på styltig riksdagsprosa välkomnade utskottet att statsministern hörsammat utskottets uppmaning (bet 2016/17:KU20).

Trots upprepade påstötningar har statsrådet Lena Hallengren alltså ännu inte svarat på min fråga när hon undertecknade åtagandet att medverka till KU:s granskning också efter det att hon har lämnat sitt uppdrag. Skedde detta den 8 mars eller – vilket det mesta tycks tala för – senare? Men märk väl, det är inte främst Lena Hallengrens fel om hennes skriftliga åtagande inte ”hanns med” att undertecknas före hennes utnämning till statsråd. Det eventuella trixandet med tidsangivelsen i Hallengrens försäkran kan i sig tyckas vara en småsak. Men om statsministern och hans medarbetare inte drar sig för att vilseleda KU, riksdagen och allmänheten i det lilla, äventyrar det tilltron till regeringen också i det stora. Därför kan datumangivelsen i Lena Hallengrens statsrådsförsäkran lite oväntat bli en black om foten för regeringen Löfven.

Email

JO:s ämbetsberättelse kvalar in som kioskvältare

2017-12-06, onsdag, kl. 08:08| Kommentarer inaktiverade för JO:s ämbetsberättelse kvalar in som kioskvältare

”Vid en inspektion av anstalten Hinseberg (kvinnofängelse, min anm) hade det bl a uppmärksammats att intagna belagts med fängsel i samband med transport till sjukvårdsinrättning för förlossning respektive kirurgisk abort. Såvitt framkom vid den efterföljande granskningen hade det inte bedömts föreligga någon förhöjd risk för rymning eller fritagning …”

”Omständigheterna i de två besluten var likartade; två personer ville låna böcker med invandringskritiskt innehåll, och de två biblioteken nekade att köpa in eller fjärrlåna böckerna… I det uppdrag folkbiblioteken har ligger dock att inte begränsa utbudet utifrån ideologiska utgångspunkter. Det är enligt min mening inte rimligt att sträcka ut ansvaret för vad människor bör läsa eller ta del av på det sätt som skett …”

”Av säkerhetsskäl tilläts hon inte ha annat än underkläder på sig, vilket jag i och för sig inte hade något att invända mot. Hon erbjöds dock inte någon filt när hon frös. I det andra fallet hade en man som gripits av säkerhetsskäl fått vistas i arrestcellen i enbart kalsonger. Trots att han uppgav att han frös erbjöds han inte någon filt, och skälet angavs vara att filtar var avsedda för dem som anhållits. Mannen förhördes dessutom iförd endast kalsonger …”

Utdragen ovan är hämtade ur Justitieombudsmännens ämbetsberättelse för verksamhetsåret 1 juli 2016 – 30 juni 2017. Det är en ruggig läsning. Om det inte vore för att jag suttit några år i Konstitutionsutskottet, som är utskottet till vilket JO rapporterar, skulle jag sannolikt inte ha varit nördig nog att plöja JO:s redogörelse. Men alla riksdagsledamöter borde så klart göra det!

I morgon torsdag 7/12 klockan 09:00 överlämnar JO sin ämbetsberättelse till KU. Med anledning av det håller utskottet en öppen sammankomst där ledamöterna har tillfälle att ställa frågor om JO:s granskningar, iakttagelser och kritik mot Myndighetssverige. Alltihop kan följas på riksdagens webb-tv. Missa inte det tillfället.

Email

Veckan då rättsstaten sattes ur spel

2017-12-03, söndag, kl. 22:25| Kommentarer inaktiverade för Veckan då rättsstaten sattes ur spel

 Så kommer jag minnas vecka 48 som nu går mot sitt slut. Det var veckan då regeringspartierna gjorde upp om att en viss grupp ensamkommande unga ska ges en ny chans att ansöka om tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige förutsatt att de kom hit före den 24 november 2015, har väntat längre än 15 månader på besked, inte begått brott, hunnit fylla 18 år samt redan studerar på gymnasium eller ansöker om att få göra det när den nya lagen eventuellt träder i kraft framåt sommaren. Om dessa unga av Rättsmedicinalverket tidigare har bedömts vara äldre, av Migrationsverket och domstol bedömts sakna flyktingskäl och därför inte har beviljats asyl, är detta omständigheter som inte längre ska tillmätas betydelse i asylprocessen. Ja, alltså inte tillmätas betydelse för den här gruppen. Möjligheten att ansöka om nytt tillfälligt uppehållstillstånd ska gälla även för den som fått avslag på sin asylansökan eller fått sin ålder uppskriven, förutsatt att den unge – som i hemlandet kanske inte har gått en dag i plugget efter fjärde klass – ansöker om att få börja på gymnasium i Sverige.

Ingredienserna i denna tankegröt har närmare dissekerats av DN här, Jörgen Huitfeldt här, Lena Melin här, och domare vid Migrationsdomstolen här.

Vecka 48 var också veckan då #Metoo träffade även mig med sin fulla kraft. Ingen vettig person anser att denna massprotest mot mestadels mäns övergrepp och trakasserier ska tystas. Men ingen demokratisk sinnad person bör heller kräva munkavel på dem som ifrågasätter uppropet. Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén sparkade tidningens krönikör Staffan Heimerson just med hänvisning till hans uttalande om att #Metoo bara är en anledning för kvinnor ”att skriva sjaskig pornografi”. Som framgår av blålänken menade chefredaktören att Heimerson bröt mot principen om alla människors lika värde och rätt. Heimersons uttalande både kan och bör kritiseras hårt. Men i en demokrati och rättsstat med öppenhet som ledstjärna och grundlagsskyddad tryck- och yttrandefrihet får man tåla till och med att sexbrottslingar/trakasserare beskrivs som ”drullputtar” och att kvinnoupprop förlöjligas.

Som kaxig nybörjarkandidat till riksdagen 2010 lovade jag att stärka rättssäkerheten (min personvalsfolder här intill). Känslan att rättssäkerheten naggades i kanten då, är ingenting mot farhågorna två mandatperioder senare.

I en rättsstat tillåts inte brottsoffer att själva skipa rätt utan den uppgiften axlar opartiska domstolar. I en rättsstat har den som påstår något också bevisbördan för det, i en rättsstat får ingen dömas ohörd, vid tvivel ska domstol hellre fria än fälla och straff ska stå i proportion till brottet.

I svenska domstolar tillåts inte anonyma vittnen, något som i och för sig inte behöver strida mot rättsstatsprincipen då det råder fri bevisprövning och fri bevisvärdering, dvs upp till domstolarna att värdera vad ett anonymt vittnesmål är värt (jag utvecklar mer här).

Utan rättssäkerhet har välfärden inget värde. Eller kommer #Metoo att ändra på det axiomet? Har alla tusentals och åter tusentals kvinnors vittnesbörd om övergrepp och trakasserier av chefer och kolleger fått som oönskad bieffekt att den allmänna uppfattningen har börjat grumlas om vad som hittills har varit självklara fundament i en rättsstat? Jag vill inte tro att folkmajoriteten i Sverige accepterar vare sig att landets migrationspolitik bedrivs utan rättssäkerhet eller att de personer som pekas ut i aldrig så angelägna upprop inte ska omfattas av grundläggande rättsstatliga principer. Men jag vet faktist inte, oroskänslan sprider sig att rättsstaten står och vobblar.

Email

Argument och kvalitet trumfar dogmatism och ideologi?

2017-11-19, söndag, kl. 13:12| 3 kommentarer

Är det forskningsministerns avsikt att jämställdhetsintegreringen av litteraturlistor vid landets universitet och högskolor ska vara så radikal att redan utlysta kurser ställs in?

På Svenska Dagbladets ledarsida har Ivar Arpi i flera artiklar (bla här, här och här) granskat Statsvetenskapliga institutionen i Lund. Där har en lektor fått se sin litteraturlista jämställdhetsintegreras så till den grad att hans kurs som byggde på originaltexter av fascister från förra sekelskiftet, i strid med hela upplägget av kursen kompletterades med en nutida kvinnlig författare. Till saken hör att det över huvud taget inte gick att finna några kvinnliga facistiska författare från den aktuella tidsepoken. Fullt förståeligt ansåg sig universitetslektorn utsatt för ett övergrepp, kursen ställdes in och studenterna fick söka sig någon annanstans. Hur det kunde gå så här långt? Boven i dramat tycks vara det nationella genussekretariatet i Göteborg som har regeringens uppdrag att agera stöd åt universitet och högskolor så att dessa jämställdhetsintegrerar på ”rätt” sätt, och dit hör bl a att uppnå procentuell likställdhet mellan manliga och kvinnliga författare på lärosätenas litteraturlistor.

Nu finns det förvisso en möjlighet till undantag från könsintegreringskravet på litteraturlistor. Om det i en särskild motivering förklaras varför andelen kvinnor på listorna understiger 40 procent så kan det hända att en sådan manlig dominans tillåts passera. För som det heter i den statsvetenskapliga institutionen i Lunds bemötande i ärendet (dvs bemötande av Ivar Arpi), ”argument och kvalitet trumfar andra kriterier”.

Jag har inget emot att ”jämställd” kurslitteratur ges rättmätig plats på litteraturlistor. Men i fallet med Statsvetenskapliga institutionen i Lund har man gått längre. Jag repeterar: Där tvingades lektorn se sin litteraturlista kompletterad med en författare som över huvud taget inte hade med hans kurs att göra. Och kursen ställdes in.

Var det verkligen forskningsministerns avsikt att Nationella sekretariatet för genusvetenskapen så radikalt skulle stödja den aktuella institutionens jämställdhetsintegrering av litteraturlistor att hela universitetskurser ställs in?

När jag vid riksdagens frågestund fick tillfälle att ställa den frågan till forskningsministern (skrålla till mitt namn) svarade hon att Statsvetenskapliga institutionen i Lund själv har svarat på detta och sagt att ”argument och kvalitet trumfar andra kriterier”. ”Då gäller det att det är på det sättet hela vägen”, underströk ministern för mig och rekommenderade läsning av svaret.

Efter den uppsträckningen drabbades jag såklart av obehagskänslan att ha fått allt om bakfoten. Så fort frågestunden var över kilade jag därför tillbaka till tjänsterummet, letade fram svaret från institutionen som Hellmark Knutsson myndigt hade hänvisat till, och läste här och här och här.

Men jag blev faktiskt bara mer övertygad om att det inte var jag utan forskningsministern som hade missförstått det hela. För om det gäller att ”argument och kvalitet trumfar andra kriterier”, borde väl en kvinnlig författare utan anknytning till själva ämnet inte tvångsvis kunna hamna på den stackars lektorns litteraturlista?

Kanske borde Hellmark Knutsson ändå fråga sig hur det är ställt med den akademiska friheten i Sverige? Till och med i Norge som har infört könskvotering till bolagsstyrelser kritiseras vi för könskvoterade litteraturlistor.

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS