Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Burkaförbud i linje med ”svenska värderingar”

2017-01-02, måndag, kl. 11:05| Kommentering avstängd

När det inrikespolitiska året 2016 nu summeras är vi många som minns den allt större benägenheten hos partiledarna att med patos i rösten tala om ”svenska värderingar”. I debatten har svenska värderingar framhållits som grundläggande inte minst för jämställdheten mellan kvinnor och män.

Tidigare generationers kvinnor i vårt land har arbetat hårt med att driva på nödvändiga reformer inom barnomsorg, sjukvård, arbetsliv med mera, och därmed röjt väg för oss som lever och verkar här i dag. Jag var inte ensam om att snörvla av tacksamhet när jag såg julens tv-serie Fröken Frimans krig.

Nästa steg i kvinnokampen handlar inte om kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser utan om att alla kvinnor och flickor och vissa fall män och pojkar som lever i vårt land måste ges samma självklara rätt till sina mänskliga rättigheter och möjlighet att leva jämställt. Och dit har Sverige en bit kvar. Det räcker att nämna Amineh Kakabaveh, Zeliha Dagli och Sara Mohammad och ni förstår vad jag menar.

Strax för jul hörde Nyheter24.se av sig. Bakgrunden var förbundskansler Angela Merkels uttalande på CDU:s partikongress i Essen i början av december, där Merkel meddelade att i Tyskland ska det inte vara tillåtet att helt och hållet täcka sitt ansiktet (inslaget kan ses här). Nu ville nyhetsredaktionen veta hur vi riksdagsledamöter såg på ett burkaförbud och vi ombads svara på två frågor.

1) Tycker du att burkaförbud bör införas på offentliga platser i Sverige? Svara gärna med ja eller nej.

2) Varför svarade du som du gjorde på fråga 1?

På fråga 1 svarade jag JA. På fråga 2 svarade jag att i ett öppet Sverige behöver man inte vara barhuvud eller ta varandra i hand men man visar ansiktet. Därefter måste ämnet har fallit i nyhetsredaktionens glömska för såvitt jag har kunnat se har ingen publicering skett.

Åter till det nyväckta intresset för svenska värderingar. Under 2016 inskärptes från högsta politiskt håll att i Sverige är handskakning den rätta formen av hälsning. Eller som statsminister Stefan Löfven slog fast:”I Sverige tar kvinnor och män varandra i hand”. Om jag tolkar statsministern korrekt menar han att beteendet att handhälsa på alla är följden av en typisk svensk värdering – som i detta fall bekräftar den svenska jämställdheten mellan könen.

Jag håller inte med. Den i sammanhanget helt överordnade svenska värderingen är den som kommer till uttryck i den svenska grundlagen. Regeringsformen ger medborgarna rätt att hälsa på varandra hur tusan de vill, till och med att inte hälsa alls. Man har rätt att vägra ta i hand av religiösa skäl, allt annat hade stått i strid med den grundläggande religionsfriheten, men poängen är att man inte ska behöva ange något motiv alls. Om en man inte vill hälsa på en kvinna eller vice versa är det helt i enlighet med ”svenska värderingar” att vederbörande inte ska riskera någon samhällelig påföljd för sin vägran.

Sedan detta med håret. I ett fritt land måste det vara upp till var och en att bestämma om man vill täcka håret med en slöja eller knyta en schalett under hakan på offentliga platser. Eller bära turban. Att förbjuda folk att skyla håret är kort sagt oförenligt med de värden som måste gälla i vår del av världen.

Att helt och hållet dölja sitt ansikte på offentliga platser, exempelvis genom att bära burka, är däremot inte ett godtagbart beteende i en öppen demokrati som vår. Inte bara för samhällets säkerhet och för tilliten mellan medborgarna utan också för att burkan enligt min mening är en symbol för kvinnans underordning. Den som inte håller med rekommenderar jag att läsa Nathan Shachars reflektion om kvinnoförtryckande klädnader, med slutorden:

… ”Men inga sinnrika förklaringar och multikulturella slingerbultar kommer förbi detta faktum: Alla dessa klädpersedlar, burka, hijab, niqab, türban, jilbab, abayah och nu senast burkini, är komponerade efter ett enda rättesnöre: Vad män kan uthärda. Miljoner kvinnor bedyrar att de själva valt dessa plagg, och det är sant. Men det är lika sant att ingen kvinna i världen, inte i öst och inte i väst, skulle välja dem om de hamnade på en planet utan manliga släktingar. I ytlig mening är den som bär burkini på en strand en person som gjort ett val; i djupare mening är hon en person som inte har något val.”

För att travestera statsministern: I Sverige visar kvinnor och män ansiktet för varandra.

Och ja, den ömsesidigheten är jämställdhet – kalla det gärna en svensk värdering.

Email

Brottsoffren kan stämma staten på skadestånd, helt enkelt

2016-12-22, torsdag, kl. 18:00| Kommentering avstängd

Möjligheten för ett brottsoffer att i en rättegång få juridisk upprättelse är en så kallad civil mänsklig rättighet som svenska staten har en fördragsenlig skyldighet att säkerställa. Men varje år i Sverige förnekas tusentals och åter tusentals brottsoffer den möjligheten, helt enkelt på grund av polisens oförmåga att utreda brott, även grova sådana. I stället för att bara tycka synd om sig själva kan dessa brottsoffer faktiskt stämma staten för brott mot artikel 6 i Europakonventionen som handlar om medborgarnas rätt till rättvis rättegång inom rimlig tid (skrålla till sid 4 för att läsa artikel 6, med mera).

Som sagt, min slutsats efter att fått svar på en skriftlig fråga till inrikesminister Anders Ygeman är att brottsoffer som alternativ till en rättvis rättegång bör stämma staten för brott mot artikel 6. Min fråga gällde just vad det ansvariga statsrådet gör för att säkerställa att brottsoffren ges möjlighet till upprättelse i rimlig tid när brotten de utsatts för inte utreds, än mindre leder till rättegång och fällande dom för brottslingen.

Vad Ygeman svarade? Ja, ungefär att den nya polisorganisationen ”inte fullt ut fått genomslag ännu” men att han och regeringen jobbar på att få polisen att fungera – i bästa fall till 2020 (svaret i sin helhet här).

Visst kan man nöja sig med det svaret och med en axelryckning konstatera att den svenska poliskrisen förmodligen hade varit densamma oavsett färg på regeringen och att det därför inte är något att tjafsa om.

Fast så fungerar inte jag. Svenska staten – oavsett vad statsministern heter – bör inte ostraffat få smita undan från sin folkrättslig förpliktelse att leva upp till Europakonventionen som sedan 1995 gäller som svensk lag. Den som har fått en nära anhörig mördad eller sitt hem skövlat utan att polisen lägger tillräckliga resurser på att klara upp brottet förvägras i praktiken möjligheten att ”i rimlig tid” få upprättelse gentemot gärningsmannen. Allt medan statsrådet Ygeman låter förstå att brottsoffren ska ge sig till tåls.

Så rekommendationen kan bara bli: Stäm staten på skadestånd, i tingsrätten till en början.

Email

Reinfeldts experiment gick i stå men alliansens politik leder framåt

2016-12-10, lördag, kl. 11:35| Kommentering avstängd

Det går inte att låtsas som om ingenting har hänt efter en vecka då Fredrik Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström och även hans nära förtrogne finansminister Anders Borg via media har bekänt (här och här) att alliansregeringens generösa migrationspolitik var ett misslyckande. Den intellektuella hederligheten kräver att man säger något om saken. Så det tänker jag göra.

När jag hörde Fredrik Reinfeldt på Norrmalmstorg uppmana svenska folket att öppna sina hjärtan dök en figur upp framför mina ögon: Dag Hammarskjöld, en idealgestalt som många – kanske även han själv – skulle säga var sin tids Jesus på jorden.

Därefter har jag funderat en del på varför den bilden dök upp, och på stämningen där på Norrmalmstorg i augusti 2014. Kan bara tala för mig själv, men jag gick därifrån rätt omskakad, jag skulle stå i valstugan dagen därpå och i öronen ekade redan väljarnas FRÅGOR. Något svar på frågan HUR hann inte förmedlas till oss valarbetare. Vi stod i valstugorna och tog emot folkets upprördhet och svamlade tillkämpat övertygande om att Sverige vill och kan, har både råd och plats, alla behövs och – inte minst – öppna hjärtan är en winwin-politik.

Nej, jag gick inte på någon valvaka.

Drygt två år har gått. Jag ger mig inte in på att här värdera effekten av alliansens alla tillkännagivanden för att pressa regeringen Löfven, jag nöjer mig med att konstaterar att svensk borgerlighet har ett starkt ledarlag i allianskvartetten.

Starkt av ett antal politiska skäl och just därför söker fyra alliansledare väljarnas förtroende för att i praktisk handling omsätta reformer som gör att i Sverige lär sig skoleleverna vad som krävs (högaktuellt apropå dagens Nobelfirande), människor betalar skatt inte för att det är sexigt utan för att det är solidariskt, vi har råd att hjälpa där det mest behövs, rättsstaten fungerar, brott beivras, brottsoffren får upprättelse, landets gränser säkras, alla bidrar efter förmåga, Sverige är en bestämd röst i EU och i världen. Den svenska modellen återupprättas. Solidarisk men måttfull och utan dumdristiga politiska experiment som i ett huj kan rasera decennier av mödosamt arbete för välfärd, rättsstat och försvar.

Det är väl detta valet 2018 handlar om.

Email

En tydlig konfrontation om rättsstaten

2016-11-25, fredag, kl. 19:18| Kommentering avstängd

Fredagen går mot sitt slut – jobbmässigt – och min plats i novembersolen inföll i förmiddags när jag mötte justitieminister Morgan Johansson i en interpellationsdebatt om domstolarnas oberoende.

Ska jag var självkritisk rörde jag till det i avsnittet om rekryteringen av domare till de högsta domstolarna. Vad jag ville ha sagt – om tungan hade lytt tanken – var att det bör utredas om Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen bör ha mer att säga till om i rekryteringen av justitieråd till dessa högsta prejudikatinstanser.  (Vi moderater i KU har utvecklat resonemanget i en kommittémotion, läs den här).

Nej, justitieministern delade inte den uppfattningen, heller. Johansson är en av sitt partis skarpaste rättsideologer och han står för en klassisk socialdemokratisk hållning i synen på domstolarnas roll kontra den politiska makten. Hans kroppsspråk avslöjar att mitt angrepp träffade honom, och hans parti, tungt i hjärteroten. Kort sagt, dagens domstolsdebatt blev något för vår tid så ovanligt som en tydlig konfrontation om rättsstatens grundvalar.

Också början av veckan präglades av högt tempo. I tisdags hade jag det riktigt snärjigt. Efter sedvanligt utskottssammanträde, och några timmar senare riksdagsgruppens sammanträde, bar det i väg till Brommamoderaterna där jag – så tacksam för inbjudan! – i tur och ordning redogjorde för KU:s arbete hela hösten med att återupprätta förtroendet för Riksrevisionen, mitt uppdrag som ledamot i partiets reformgrupp Trygghet att lita på, och sist men inte minst – mitt redaktörskap för Moderata Kvinnors Historias intervjubok om moderata kvinnor som har varit statsråd. (Plats är redan bokad på Bokmässan 2017).

Ska jag slå ett slag för något mer innan arbetsveckan övergår i helg så är det för JO:s ämbetsberättelse. Skratta inte ihjäl er. För torsdagens öppna – och tv-sända – sammanträde i KU där JO redogjorde för sina iakttagelser om läget i Myndighetssverige, den berättelsen tål att begrundas av betydligt fler än KU:s ledamöter. (Min fråga cirka en timme och 30 minuter in i filmen).

Och därmed – helg på oss!

Email

Gun, tack för allt du lärt mig. Vila i frid, min vän.

2016-11-15, tisdag, kl. 23:32| 2 kommentarer

Det räcker nog bra om du har allmänborgerliga värderingar, avslutade Gun och nickade leende.

Vad skulle jag svara, allmänborgerliga värderingar – vad är det?

Året var 1992, det var en snöslaskig januaridag och jag hade lyckats bli kallad till anställningsintervju på justitiedepartementet hos landets justitieminister Gun Hellsvik. Jag hade tagit min jur kand hösten innan och sökte febrilt mitt första juristjobb. Av en slump hade jag en lördagskväll två veckor tidigare på en middag hamnat bredvid en polisintendent som jobbade på departementet. Oj, vad han beklagade sig över alla jäkla brev som allmänheten skrev till statsrådet Hellsvik och som han och kollegerna fick slösa dyrbar tid på att skriva underlag till svar som sedan undertecknades av Hellsvik, ibland dock med vissa justeringar.

Jag förstod med ens att här kunde jag göra nytta. Som nykläckt jur kand med bultande hjärta för straffrätt och kriminalpolitik – läs synnerligen lämplig brevsvarare – erbjöd jag Hellsvik mina tjänster.

När jag 1999 meddelade Gun att jag skulle söka mig vidare till Svenska Dagbladets ledarsida hade vi arbetat ihop i sju år, varav två i regeringsställning och fem i opposition.

Gun var inte alltid enkel att arbeta med. Jobbigt ofta intog hon en bestämd ståndpunkt innan man själv hade hunnit komplicera bilden, ifrågasätta och analysera den för att efter någon timme eller så komma fram till vad Gun redan hade sagt. Ibland tog det emot att erkänna, men Guns ideologiska kompass var så gott som alltid mer exakt än min egen. Just därför spred sig stoltheten härligt i kroppen när Gun någon gång – jo, det hände – nöjt nickade med glasögonen på näsan, gärna med en cigarill i handen, harklade sig och sa att jo, här var tonträffen mitt i prick.

På det privata planet glömmer jag aldrig när Gun i ursnygg kamouflagedräkt dök upp med sin Per till utomhusfrukost i den värmländska storskogen. Kvällen innan var vi ett stort gäng som i samma storskog hade firat mina då 40 år. Per och Gun övernattade i likhet med flertalet vänner och släktingar i traktens enkla timmerstugor. Inte bekvämt, inte modernt, utan vildmark. Det gillade Gun.

När Gun och Per 2013 firade gemensam 140-årsdag hade jag och maken glädjen att vara med. Det var sommarvärme och denna festernas fest hölls på anrika Grand Hotel i Lund. Jag satt som på nålar för jag insåg att jag måste hålla tal till Gun – men oj vad lätt det gick när jag väl fått micken i min hand. Minns att jag retoriskt ställde frågan vad hade det blivit av mig om inte Gun anställt mig som brevsvarare den där dagen i januari 1992? Vid bordet bredvid satt Bosse Lundgren och väste: Du hade blivit sosse.

Kanske hade han rätt. För utan Gun hade jag med största sannolikhet inte börjat jobba på justitiedepartementet, och kanske inte heller blivit moderat, och i så fall hade jag knappast heller börjat skriva ledare i Svenska Dagbladet och alldeles bestämt inte blivit moderat riksdagsledamot.

Och inte minst - utan anställningen som brevskrivare hos dåvarande justitieministern Gun Hellsvik hade jag garanterat inte träffat min man, som då på regeringen Bildts uppdrag var i full färd med att inför det stundande EG-medlemskapet försöka rädda de svenska sommarstugorna från att bli uppköpta av rika tyskar. (Något som han dessbättre inte lyckades något vidare med).

Gun, jag är så tacksam för åren tillsammans och allt du lärt mig. Vila i frid, min vän.

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS