Minnesglimt av triangeldramat Westholm-Kamali-Sahlin

I en lång och av flera redan uppmärksammad artikel i Respons skildrar professor Sten Widman ett av de märkligare kapitlen i Utredningssverige. Ämnet är svensk integrationspolitisk debatt, och Widmans tes, som jag uppfattar den, är att om det svenska utredningsväsendet hade varit mindre politiserat kunde Sverige ha haft en långt bättre strategi för integration och flyktingmottagande (läs: kaoset 2015) än vad som är fallet i dag. Widman påminner oss om hur det kunde gå så fullständigt snett.

För snart 20 år sedan utsågs dåvarande docenten Anders Westholm att leda en integrationspolitisk utredning som kort sagt skulle belysa maktförhållandena i samhället ur ett integrationspolitiskt perspektiv. Westholms sätt att leda arbetet föll inte det ansvariga statsrådet Mona Sahlin på läppen, varför hon lät professor Masoud Kamali ta över hans roll. Widman, som ärligt upplyser att han är kollega till Westholm vid samma institution vid Uppsala universitet, är synnerligen kritisk både till Mona Sahlins agerande och till hur medierna på den tiden beskrev striden mellan Westholm-Kamali-Sahlin. Den akademiska mer vetenskapliga arbetsmetod som var Westholms signum fick enligt Widman ge vika för Kamalis fördomsfulla, grovt generaliserande och aggressiva tillvägagångssätt.

Jag har bara fragmentariska minnesbilder av den medierapportering som bråket gav upphov till. Men det ringer en klocka när Widman i sin artikel skriver att det ”våren 2003 inleddes en dialog mellan utredningens kansli och företrädare för Justitiedepartementet om hur arbetet med utredningen skulle fortsätta”.

Vid den tiden var jag själv ledarskribent på obundet moderata Svenska Dagbladet medan maken var rättschef i justitiedepartementet åt dåvarande migrationsministern Mona Sahlin. Nog för att jag ”å tjänstens vägnar” fiskade vid köksbordet efter lite insides skvaller från maktens korridorer. Men nix, maken teg som en mussla.

Men en sen kväll ringer det i telefonen (väggfast i köket, man hade såna apparater då) och jag hör maken humma i luren. Samtalet avslutas och från maken hörs en uppgiven suck. Inte frågvist på något sätt, utan av ren medmänsklighet undrar jag om det hade hänt något?

Det hade det. Maken är sedan ett bra tag pensionär och själv har jag lämnat politiken så vi tillåter oss att tala öppet om saken. Våren 2003 i telefonen på köksväggen meddelade Mona Sahlin att hon hade tappat tålamodet med Westholm och att han skulle ersättas av Kamali som ordförande för Sahlins integrationspolitiska maktutredning. Maken fick där och då i uppdrag att hålla i yxan.

Mot sin vana undslapp han sig ungefär följande kommentar: ”Synd att Westholm får gå för han är en skicklig utredare och kan sitt ämne. Men han förstår sig inte på politik. Han tror att han kan knyta experter till sig i utredningen på grund av deras erfarenhet, duglighet och kunnande på området. Han begriper inte att han måste anlita medarbetare med utländskt klingande namn för att Mona ska kunna godkänna hans slutsatser och förslag. Och värst av allt, han envisas med sina vetenskapliga belägg för att strukturell rasism inte är det huvudsakliga hindret för en lyckad integration.”

Som jag minns det var maken upptagen i telefon resten av den kvällen.

”DN är en riktigt otäck tidning”

Andra advent 2019 läser jag DN, noga som alltid. Den här dagen fäster jag mig särskilt vid att tidningen bjuder sina läsare på tre gallsprängda utbrott.

På ledarplats utmålas moderatledaren Ulf Kristersson som kryptonazist efter att i förra veckan under ordnade former ha språkat med SD-ledaren Jimmie Åkesson. Tidningens söndagskrönikör och tillika chefredaktör Peter Wolodarski ser ett samband mellan Kristerssons samtal med Åkesson och ett anonymt främlingsfientligt sms som landat i förintelseöverlevaren Hédi Frieds telefon. Wolodarski låter läsarna förstå att Fried efter omständigheterna mår bra, trots moderatledarens svek från tidigare löfte att han ”aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD”.

Har Ulf Kristerssons sagt just så kan det förstås uppfattas som ett löftesbrott att han om än långt senare bjuder SD-ledaren på kaffe. Men det kan knappast vara en sensation för vare sig Peter Wolodarski eller Hédi Frid, som trots sina 95 år verkar vara en på alla sätt politiskt medveten person, att partiledare kan behöva ändra sig när det sker dramatiska förändringar i ett lands politiska situation. Som till exempel när Socialdemokraterna i den parlamentariska turbulensen i Sveriges riksdag förra hösten övergav sitt vallöfte om att förbjuda vinster i skolan, ett löftesbrott som utbildningsminister Anna Ekström beklagade men framför allt försvarade så sent som den 7 december i Ekots lördagsintervju (ca 28:35 in i intervjun).

Med all respekt för Hédi Fried – inte ens som förintelseöverlevare har man monopol på att analysera det parlamentariska läget i Sveriges riksdag eller ensamrätt att bestämma vilka politiska partier som får tala med varandra.

Jag läser vidare i DN och ser på debattsidan att professorer vid Göteborgs universitet som trängda djur i bur ursinnigt försvarar det kritiserade beslutet att utestänga Sverigedemokraterna som enda riksdagsparti från universitets föreläsningsserie om politisk kommunikation. Ett antiliberalt beslut som inte bara för skolade akademiker utan också för var och en som hyllar den fria åsiktsbildningen borde framstå som inskränkt, olyckligt och rent av befängt.

I samma söndags DN Kultur ger sig tidningens kulturchef Björn Wiman än en gång på Svenska Akademien. Nej, det är förvisso ingen nyhet att Wiman avskyr De aderton, men det nya denna gång är att Wiman säger sig vilja befria Peter Handke från skammen att ta emot Nobelpriset. Denna skam lägger han i stället på Svenska Akademien vars pris till Handke är ett ”haveri från början till slut”. Prisbeslutet visar enligt DN:s kulturchef ”hur lite som har förändrats i Svenska Akademien efter krisen, trots nya ledamöter och utfästelse om förändring”.

Vad Wiman inte redovisar är att Svenska Akademien i år är avlövad makten att utse nobelpristagare i litteratur. Nobelstiftelsen har rätt eller fel tvingat SA till ett arrangemang som inneburit att fem litteraturmänniskor med noll koppling till SA haft majoritet i Nobelkommittén och därmed kunnat bestämma pristagare för såväl 2018 som 2019. Ingen någorlunda litterärt intresserad person kan ha missat att kommitténs beslut att tilldela Peter Handke detta års pris har orsakat en smärre jordbävning i Kultursverige. Att två av kommitténs helt från Svenska Akademien fristående ledamöter därefter har hoppat av är mot den bakgrunden mindre besynnerligt än att Wiman nu skyller Handkebeslutet på Horace Engdahl, som över huvud taget inte har deltagit i Nobelkommitténs arbete.

DN är en riktigt otäck tidning, undslapp sig en gång dåvarande statsminister Göran Persson i en intervju. En adventssöndag är jag beredd att hålla med.

Johansson hoppas att vi glömt Hagamannen

En märkbart belåten Morgan Johansson har i dagens Eko-sändningar förklarat att nu skärper regeringen kraven för när fängelsedömda ska kunna friges:

– Vi går då från ett system som i praktiken i dag i stor utsträckning har mycket låga krav, till ett system där vi ställer mycket högre krav på den som sitter i fängelse helt enkelt, att sköta sig och att också delta i rehabilitering och att det här kommer att medverka till att förhindra återfall i brott i ännu högre utsträckning än vad vi idag har.

Med detta ska väljarna förstå att Johansson levererar ännu en straffskärpning i regeringens 34-punktsprogram mot den eskalerande gängbrottsligheten.

Vet inte om ni minns det men sommaren 2015 blev det stort ståhej och riktades hård kritik mot flatheten i svensk kriminalvård när serievåldtäktsmannen Niklas Lindgren – alias Hagamannen – släpptes på fri fot efter att ha avtjänat två tredjedelar (9 år) av sitt 14 år långa fängelsestraff.

Själv blev jag så upprörd att jag samma höst väckte en motion i riksdagen där jag krävde en lagändring. För att citera mig själv:

”Enligt brottsbalken 26 kap. 6 § ska en fängelsedömd i normalfallet friges villkorligt när två tredjedelar av strafftiden är avtjänad. Om det finns synnerliga skäl får den intagne inte friges i förtid utan ska sitta kvar i fängelset. Lagstiftaren har särskilt tänkt på det fallet att den intagne har misskött sig under fängelsetiden. Men som lagtexten är formulerad finns det faktiskt inget som hindrar att man i synnerliga skäl tolkar in även en hög risk för återfall i brott. Fast enligt praxis görs inte detta och det var därför som Niklas Lindgren – den s k Hagamannen – som skött sig väl under strafftiden, i somras kunde friges villkorligt nästan fem år innan han hunnit avtjänat sitt 14 år långa fängelsestraff som han dömdes till för mordförsök, grov våldtäkt, våldtäkt och försök till våldtäkt.”

Visserligen avslogs min motion men när riksdagen våren 2016 gick till beslut riktade den ett s k tillkännagivande till regeringen med uppmaningen att ”den som sitter i fängelse för våldsbrott ska vara tvungen att gå ett behandlingsprogram. Den som vägrar ska få sämre möjligheter till permission och villkorlig frigivning. För dem som dömts för grova sexualbrott eller grova brott mot närstående ska behandlingsprogram vara ett krav för villkorlig frigivning”.

I dag drygt tre år senare aviserar alltså Johansson att lagskärpningen är på gång och kan träda i kraft den första januari 2021.

Var vad det nu justitieministern sa i Ekot? Jo:

– Vi går då från ett system som i praktiken i dag i stor utsträckning har mycket låga krav, till ett system där vi ställer mycket högre krav på den som sitter i fängelse helt enkelt, att sköta sig och att också delta i rehabilitering och att det här kommer att medverka till att förhindra återfall i brott i ännu högre utsträckning än vad vi idag har.

Morgan Johansson låter onekligen kraftfull, bestämd och viljestark. Men varför han har behövt fem år på sig från riksdagens tillkännagivande för att få en så uppenbart brottsförebyggande och viktig reform på plats, det svaret lär vi nog aldrig få.

Nu glömmer vi Arnault och tänder grillen …

Medan den forna Akademiledamoten Fru Frostensons ursinniga partsinlaga ”K” respektfullt avhandlas i radions och teves kulturprogram, på tidningarnas kultursidor och dito poddar, har hennes våldtäktsdömde make Jean-Claude ”Kulturprofilen” Arnault installerats i sin cell på Skogomeanstalten, landets största fängelse för sexualbrottslingar modell grövre.  

Svenska Akademien drogs med – och ned – av Metoos virvelströmmar men genom modernisering av stadgar, utvädring av förlegade strukturer och framåtsyftande inval av nya ledamöter har SA gått stärkt ur krisen. Än en gång bekräftas Nietzsches maxim att det som inte dödar härdar.

I maj meddelade Högsta domstolen att den ”inte funnit något skäl” att bevilja Arnault prövningstillstånd med följden att Svea hovrätts dom från tidigare i våras på två och ett halvt års fängelse stod fast. Jag har aldrig haft något med Jean-Claude Arnault att göra. Inte med hans hustru Katarina Frostenson heller.

Ministerns terrorbluff gick inte hem

”Utredaren som ansåg att det här var förenligt med grundlagen är ju själv domare i Högsta domstolen”. Försök till äreräddning eller inte, så kommenterade Morgan Johansson Lagrådets nedgörande kritik mot förslaget att utan grundlagsändring inskränka föreningsfriheten för den som deltar i en terroristorganisation. Johanssons syfte med uttalandet var förstås att förminska värdet och ifrågasätta giltigheten av den för regeringen generande slutsats som de tre justitieråden i Lagrådet kom fram till.