Politikens gränser post Corona

Väck mig mitt i natten och jag kan rabbla att samhället har olika sfärer som visserligen samspelar men helst inte ska ha med varandra att göra, enligt min tolkning. Att tankefiguren om samhällets skilda men interagerande sfärer var riktig, för att inte säga genial, begrep jag på ett intuitivt sätt i samma ögonblick som förre chefredaktören, författaren, professorn mm Hans L. Zetterberg (salig åminnelse) presenterade den för mig. Hans tre övergripande postulat lyder som följer (Zetterberg – Texter i Urval, s. 218, Timbro 2011):

För det första måste vi se till att marknadsekonomins ideal inte sprids utanför näringslivet.
För det andra måste vi se till att demokratins ideal inte sprids utanför politiken.
För det tredje måste vi se till att vetenskap, konst, religion och etik får reell möjlighet att utvecklas på helt egna villkor, ostörda av affärer och politik.

Regeringen med stödpartierna har hittills pumpat in nära två hundra miljarder av skattebetalarnas pengar till bl a kommunerna, sjukvården och inte minst näringslivet. Trots den enorma summan är det ingen som opponerar sig, inte jag heller. Den politiska samstämmigheten står i skarp kontrast till det eviga kattrakandet om anslaget till försvaret ska höjas eller inte med i sammanhanget futtiga fem miljarder.

Men mitt fokus denna gång är varken stödpaketen eller försvarsanslaget utan att den politiska sfären i Corona-krisens spår tenderar att expandera till områden där den, om jag har förstått Hans Zetterberg rätt, inte borde ha tillträde. Ett tydligt exempel gäller politikens höga tonläge och moraliska förkastelsedomar över små och stora företags utdelning av vinst till sina aktieägare.

Man behöver inte vara expert på aktiebolagsrätt för att förstå att en viktig uppgift för bolagsledningar och styrelser är att se till att deras företag går med vinst. Överskott som sedan kan användas till att utveckla företaget och belöna de ägare som har vågat satsa pengar i verksamheten för att de trott på företaget och dess affärsidé. Som knappast någon kan ha missat uppstod politiskt kalabalik när SVT avslöjade att Tillväxtverket i vissa fall hade beviljat permitteringsstöd till företag som aviserat eller fullbordat aktieutdelning. Myndighetens beslut var helt i enlighet med gällande lag, ändå fick ett antal av Sveriges företagsledare från högsta politiska ort veta att deras agerande var höjden av omoral. Tillväxtverkets generaldirektör kallades till Finansutskottet där hon tvingades till en förödmjukande avbön och försäkrade att myndigheten i fortsättningen skulle tillämpa lagen enligt politikernas önskemål.

Lagstiftare från höger till vänster fick av spektaklet så blodad tand att de genom ny lagstiftning ännu tydligare ville tydliggöra att det ska vara slut med aktieutdelningar för företag som får statligt stöd i Coronakrisen. Detta trots att juristexperterna i Lagrådet att ansåg att förslaget var obehövligt och snarare orsakade svårigheter i tillämpningen.

Jag förnekar inte att det finns argument för att företag som under pågående pandemi beviljas statligt stöd inte med andra handen ska kunna dela ut vinstpengar (även om det som här gäller vinst som genererats under föregående år). Det är kanske t o m rimligt med utdelningsstopp under rådande omständigheter? Jag lämnar frågan öppen men noterar att förbudet slår hårdare mot småföretagarna än vad politikerna förmodligen avsett. Några kommentarer om den saken har jag än så länge inte hört från den politiska sfären.

För att återkoppla till Hans Zetterberg. Den enligt honom förkastliga sammanblandningen av den politiska sfären och marknadsekonomins ideal kan knappast illustreras tydligare än med politikernas ingripande mot aktieutdelningar. Sammanblandningen är ett etablerat faktum, om det är vi nog överens. Men vad händer efter att covid-19 är under kontroll, kan svenskt näringsliv, företagandet och intresset att köpa aktier då återgå till det normala som om inget hade hänt?

I den lilla världen (också det en tankefigur starkt förknippad med Zetterberg liksom ”den stora världen) delar vi människor känslan av vanmakt och oro för vad som kan hända kära närstående och oss själva. Men i den stora världen förväntar åtminstone jag mig att regering och riksdag agerar med förnuft och inte låter sig vägledas av än så kraftiga känslostormar. När kaos och kris skakar om samhällsbygget i grunden behöver vi som mest fasta ledstänger att hålla oss i. Med de orden avslutade jag min förra bloggpost och jag upprepar samma ord. Fast nu med tillägget att Sverige behöver inte bara en Coronakommission som utvärderar vad som gick rätt och fel i bekämpningen av covid-19 och hur svensk krisberedskap på bred front måste förstärkas.

Därutöver behöver Sverige en kommission – ja, eller en vanlig statlig utredning, båda lyder under samma kommittéförordning – med uppgift att undersöka konsekvenserna av att den politiska sfären under åberopande av Coronakrisen fått breda ut sig på bekostnad av samhällets övriga livsområden. Inte minst bör det vara en central fråga att klargöra var gränsen ska gå för den politiska maktens inblandning i privatpersoners och företags verksamhet. Det är först när vi fått den saken ordentligt utredd och belyst som vi kan få en uppfattning om hur stor skada viruset orsakade det samhälle som vi även fortsättningsvis måste leva i.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.