Minnesglimt av triangeldramat Westholm-Kamali-Sahlin

I en lång och av flera redan uppmärksammad artikel i Respons skildrar professor Sten Widman ett av de märkligare kapitlen i Utredningssverige. Ämnet är svensk integrationspolitisk debatt, och Widmans tes, som jag uppfattar den, är att om det svenska utredningsväsendet hade varit mindre politiserat kunde Sverige ha haft en långt bättre strategi för integration och flyktingmottagande (läs: kaoset 2015) än vad som är fallet i dag. Widman påminner oss om hur det kunde gå så fullständigt snett.

För snart 20 år sedan utsågs dåvarande docenten Anders Westholm att leda en integrationspolitisk utredning som kort sagt skulle belysa maktförhållandena i samhället ur ett integrationspolitiskt perspektiv. Westholms sätt att leda arbetet föll inte det ansvariga statsrådet Mona Sahlin på läppen, varför hon lät professor Masoud Kamali ta över hans roll. Widman, som ärligt upplyser att han är kollega till Westholm vid samma institution vid Uppsala universitet, är synnerligen kritisk både till Mona Sahlins agerande och till hur medierna på den tiden beskrev striden mellan Westholm-Kamali-Sahlin. Den akademiska mer vetenskapliga arbetsmetod som var Westholms signum fick enligt Widman ge vika för Kamalis fördomsfulla, grovt generaliserande och aggressiva tillvägagångssätt.

Jag har bara fragmentariska minnesbilder av den medierapportering som bråket gav upphov till. Men det ringer en klocka när Widman i sin artikel skriver att det ”våren 2003 inleddes en dialog mellan utredningens kansli och företrädare för Justitiedepartementet om hur arbetet med utredningen skulle fortsätta”.

Vid den tiden var jag själv ledarskribent på obundet moderata Svenska Dagbladet medan maken var rättschef i justitiedepartementet åt dåvarande migrationsministern Mona Sahlin. Nog för att jag ”å tjänstens vägnar” fiskade vid köksbordet efter lite insides skvaller från maktens korridorer. Men nix, maken teg som en mussla.

Men en sen kväll ringer det i telefonen (väggfast i köket, man hade såna apparater då) och jag hör maken humma i luren. Samtalet avslutas och från maken hörs en uppgiven suck. Inte frågvist på något sätt, utan av ren medmänsklighet undrar jag om det hade hänt något?

Det hade det. Maken är sedan ett bra tag pensionär och själv har jag lämnat politiken så vi tillåter oss att tala öppet om saken. Våren 2003 i telefonen på köksväggen meddelade Mona Sahlin att hon hade tappat tålamodet med Westholm och att han skulle ersättas av Kamali som ordförande för Sahlins integrationspolitiska maktutredning. Maken fick där och då i uppdrag att hålla i yxan.

Mot sin vana undslapp han sig ungefär följande kommentar: ”Synd att Westholm får gå för han är en skicklig utredare och kan sitt ämne. Men han förstår sig inte på politik. Han tror att han kan knyta experter till sig i utredningen på grund av deras erfarenhet, duglighet och kunnande på området. Han begriper inte att han måste anlita medarbetare med utländskt klingande namn för att Mona ska kunna godkänna hans slutsatser och förslag. Och värst av allt, han envisas med sina vetenskapliga belägg för att strukturell rasism inte är det huvudsakliga hindret för en lyckad integration.”

Som jag minns det var maken upptagen i telefon resten av den kvällen.

1 comment for “Minnesglimt av triangeldramat Westholm-Kamali-Sahlin

  1. Ulla westin
    januari 1, 2020 at 8:29 e m

    Man kan oxå nämna anlitandet av Mattias Gardell som extremt problematiskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.