”DN är en riktigt otäck tidning”

Andra advent 2019 läser jag DN, noga som alltid. Den här dagen fäster jag mig särskilt vid att tidningen bjuder sina läsare på tre gallsprängda utbrott.

På ledarplats utmålas moderatledaren Ulf Kristersson som kryptonazist efter att i förra veckan under ordnade former ha språkat med SD-ledaren Jimmie Åkesson. Tidningens söndagskrönikör och tillika chefredaktör Peter Wolodarski ser ett samband mellan Kristerssons samtal med Åkesson och ett anonymt främlingsfientligt sms som landat i förintelseöverlevaren Hédi Frieds telefon. Wolodarski låter läsarna förstå att Fried efter omständigheterna mår bra, trots moderatledarens svek från tidigare löfte att han ”aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD”.

Har Ulf Kristerssons sagt just så kan det förstås uppfattas som ett löftesbrott att han om än långt senare bjuder SD-ledaren på kaffe. Men det kan knappast vara en sensation för vare sig Peter Wolodarski eller Hédi Frid, som trots sina 95 år verkar vara en på alla sätt politiskt medveten person, att partiledare kan behöva ändra sig när det sker dramatiska förändringar i ett lands politiska situation. Som till exempel när Socialdemokraterna i den parlamentariska turbulensen i Sveriges riksdag förra hösten övergav sitt vallöfte om att förbjuda vinster i skolan, ett löftesbrott som utbildningsminister Anna Ekström beklagade men framför allt försvarade så sent som den 7 december i Ekots lördagsintervju (ca 28:35 in i intervjun).

Med all respekt för Hédi Fried – inte ens som förintelseöverlevare har man monopol på att analysera det parlamentariska läget i Sveriges riksdag eller ensamrätt att bestämma vilka politiska partier som får tala med varandra.

Jag läser vidare i DN och ser på debattsidan att professorer vid Göteborgs universitet som trängda djur i bur ursinnigt försvarar det kritiserade beslutet att utestänga Sverigedemokraterna som enda riksdagsparti från universitets föreläsningsserie om politisk kommunikation. Ett antiliberalt beslut som inte bara för skolade akademiker utan också för var och en som hyllar den fria åsiktsbildningen borde framstå som inskränkt, olyckligt och rent av befängt.

I samma söndags DN Kultur ger sig tidningens kulturchef Björn Wiman än en gång på Svenska Akademien. Nej, det är förvisso ingen nyhet att Wiman avskyr De aderton, men det nya denna gång är att Wiman säger sig vilja befria Peter Handke från skammen att ta emot Nobelpriset. Denna skam lägger han i stället på Svenska Akademien vars pris till Handke är ett ”haveri från början till slut”. Prisbeslutet visar enligt DN:s kulturchef ”hur lite som har förändrats i Svenska Akademien efter krisen, trots nya ledamöter och utfästelse om förändring”.

Vad Wiman inte redovisar är att Svenska Akademien i år är avlövad makten att utse nobelpristagare i litteratur. Nobelstiftelsen har rätt eller fel tvingat SA till ett arrangemang som inneburit att fem litteraturmänniskor med noll koppling till SA haft majoritet i Nobelkommittén och därmed kunnat bestämma pristagare för såväl 2018 som 2019. Ingen någorlunda litterärt intresserad person kan ha missat att kommitténs beslut att tilldela Peter Handke detta års pris har orsakat en smärre jordbävning i Kultursverige. Att två av kommitténs helt från Svenska Akademien fristående ledamöter därefter har hoppat av är mot den bakgrunden mindre besynnerligt än att Wiman nu skyller Handkebeslutet på Horace Engdahl, som över huvud taget inte har deltagit i Nobelkommitténs arbete.

DN är en riktigt otäck tidning, undslapp sig en gång dåvarande statsminister Göran Persson i en intervju. En adventssöndag är jag beredd att hålla med.

2 comments for “”DN är en riktigt otäck tidning”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.