Fördomsfullt av SvD men jag slipper vittna

Lite snopet, men det blir inget vittnesförhör med undertecknad i dag. Stämningen drogs tillbaka mot Svenska Dagbladets ansvarige utgivare Fredric Karén avseende grovt förtal och skadestånd med anledning av bland annat en av mig författad ledare för 11 år sedan.

För transparensens skull. Den återkallade stämningsansökan gjordes av Nicola Clase som vid tidpunkten (2/11 2007) för min ledare ”Visst har Clase fel, men …” var moderat statssekreterare i alliansregeringen hos dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt. För det andra. Jag var ledamot av den 2014 tillsatta parlamentariska Mediegrundlagskommittén som hade till uppgift att bland annat knäcka nöten om den s k arvsynden. En juridiskt komplicerad och för mediebranschen glödhet fråga som uppstod i kölvattnet av webbpubliceringar och digitala tidningsarkiv. Vad lagstiftaren inte hade tänkt på var att den aktuella ansvarige utgivaren blev ansvarig också för ålderstigna texter som han eller hon (läs Gunilla Herlizt) inte hade haft möjlighet att ta ställning till före publicering. Därav ”arvsynden”.

Sedan årsskiftet för snart en månad sedan har grundlagen ändrats så att utgivare har två veckor på sig att ta bort en artikel om någon upplever sig uthängd och kränkt. Om tidningen inte delar den bedömningen och låter publiceringen ligga kvar på nätet riskerar utgivaren att dras inför skranket. Av den enskilde eller – som nu är aktuellt i fallet med de 16 tidningsutgivarna – av JK.

Nåväl. Jag trodde knappt mina öron när den av SvD anlitade advokatbyrån ringde strax efter nyår för att informera om målet där tidningen stämts av Nicola Clase och att jag skulle bli kallade som vittne till huvudförhandling i Stockholms tingsrätt (29/1) för att redogöra för mitt förarbete och författande av ledaren. Min häpenhet berodde dels på att Clase, som jag såg det, var ute i ogjort väder eftersom jag i ledaren snarare tonade ner anklagelserna mot den uthängde partikollegan än förstärkte beskyllningarna om att hon betalat hantverkare svart. Ännu mer häpen blev jag över att SvD tydligen räknade med att jag bland tusen och åter tusen opinionstexter skulle komma ihåg hur jag tänkte kring ett specifikt ledarstick för 11 år sedan. En så god minneskonstnär är jag inte.

Allt sedan juristlinjen har jag fascinerats av tryckfrihetsrättegångar – nästan mutat in det som min speciella nisch inom juridiken – och jag såg därför fram emot att på plats i rättssalen få ta del av min forna arbetsgivares försvar av yttrandefriheten i webbpubliceringarnas tidevarv.

Nu blir det inte så – och kanske var det lika bra. För vad SvD anför i sitt svaromål är bitvis rent pinsamt. Tidningen vädrar klassfördomar på ett sätt som man trodde var passé och som förmodligen skulle ha varit direkt kontraproduktivt i en rättegång. Här några smakprov:

”Vidare ska en bedömning av huruvida de nu aktuella Påtalade Uppgifterna (att Nicola Clase skulle ha köpt svarta tjänster, min anm) är nedsättande göras med utgångspunkt i de sociala värderingarna på Nicola Clases ort samt inom hennes samhällsgrupp och personkrets.”

”Nicola Clase tillhör, eller tillhörde i vart fall vid tiden för den Ursprungliga Publiceringen, Moderaterna, ett parti som förespråkar lägre skatter. Den alliansstyrda regeringen ledd av Fredrik Reinfeldt, som utsåg Nicola Clase till statssekreterare, införde även skattelättnader för just tjänster inom byggbranschen.”

”Med hänsyn till den allmänna acceptansen av köp av svarta tjänster, både i Sverige i stort och inom Nicola Clases samhällsgrupp, parti och personkrets samt med hänsyn till hennes egen bekräftelse av att det rört sig om svart arbetskraft, att de fel som begåtts kommer att rättas till samt att hon noterat att förundersökning inletts mot henne, är en uppgift om att Nicola Clase eventuellt skulle ha undvikit att betala skatt och att förundersökningen därför inletts mot henne inte nedsättande för henne.” 

Att SvD och dess ansvarige utgivare Fredric Karén har så fördomsfulla uppfattningar om moderaters skattemoral i allmänhet är i sanning chockerande. Nog för att jag under mina 10 år som ledarskribent i SvD stötte på en och annan perukstock på redaktionsgolvet, men att det var så illa.

I bästa fall kan Karéns svaromål förklaras med en strategisk men förfelad bedömning att det skulle gynna tidningens sak i målet mot Clase om domstolen övertygades om att moderater har överseende med skattefusk. Men också den förklaringen är naturligtvis åt skogen.

Jag hör inte till dem som i tid och otid hotar med att säga upp min prenumeration. Men jag skulle inte bli förvånad om en och annan av mina bloggläsare efter detta finner sig ha svårt att i fortsättningen kasta sig över Svenskan till morgonkaffet. Det kommer även jag att ha.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.