Våren satte några tydliga spår

Sommaren 2018 har skrivit in sig i min nu utbytta almanacka som den då jag organiserat och strukturerat sträckläste bok efter bok efter bok. Tre timmar varje förmiddag. Mer orkade jag inte i värmen. Och av träningsplanerna med stentuffa intervaller i branta backen, blev det inte mycket av. Hösten blev sakpolitiskt sett en gäspning samtidigt som regeringsdramatiken har gått in i ett vegetativt tillstånd. Sedan valdagen har inget egentligen hänt. Vissa menar att det är så demokrati fungerar. Själv skulle jag hellre säga att det som kännetecknar en verklig demokrati är att väljarnas röster räknas. 

Vårens händelser satte däremot några tydliga spår. En enig riksdag röstade igenom Samtyckeslagen som Lagrådet på goda grunder hade avstyrkt. Som ersättare i Socialförsäkringsutskottet följde jag häpet turerna om den så kallade Gymnasielagen som gav ensamkommande företrädesvis yngre män utan flyktingskäl rätt att stanna i landet. Ett ohållbart juridiskt hafsverk som riksdagen röstade igenom på tvärs med Lagrådets unikt starka kritik. Även regeringens förslag att göra Barnkonventionen till svensk lag röstade riksdagen ja till trots Lagrådets varning att det ”kan betvivlas att lagefterlevnaden blir bättre om det införs ytterligare ett lager av bestämmelser” och att det likaledes ”kan betvivlas att en inkorporering av barnkonventionen skulle vara särskilt väl ägnad att … avhjälpa de brister i tillämpningen som må föreligga”.

Listan kan tyvärr göras betydligt längre på illa genomtänkta förslag där remissinstanser och juridisk expertis drog i handbromsen men där riksdagen fällde upp skygglapparna. I ett kommande betänkande uttalar KU att det är viktigt att upprätthålla kvaliteten i lagstiftningsarbetet och ta Lagrådets synpunkter på allvar. Den markeringen framstår närmast som ett ironiskt hån. KU:s ledamöter har ju precis som riksdagens övriga ledamöter varit med och röstat igenom de av Lagrådets underkända förslagen.

Vad som också har etsat sig fast från i våras är rättegången i Stockholms tingsrätt mot den terroristmisstänkte och sedermera livstidsdömde Rakhmat Akilov. I dessa årskrönikedagar påminner SVT oss om rättegången genom att sända filmade inslag på Akilov från rättegångssalen.

Hur detta kan ske när tv-sända rättegångar är förbjudet i Sverige? Som SVT förklarade i samband med rättegången och som jag utvecklade härnär det begav sig i juni: För att få ut filmerna från tingsrätten har SVT sökt och fått Rakhmat Akilovs medgivande. Filmerna som åsyftas är sådana ljud och bildupptagningar från rättegången som sedan 2008 tas upp i framför allt tingsrätterna och som finns tillgängliga i digital form för att spelas upp i överrätterna ifall målet överklagas. Dessa inspelningar anses parterna ha rätt att förfoga över. Så tack vare att den numera livstidsdömde Akilov gav sitt tillstånd att sända ”hans” inspelningar kunde SVT göra det.

Som tv-tittare greps jag av olust och gör så alltjämt eftersom enda chansen för SVT att visa dessa filmade interiörer från Akilovrättegången är att terroristen – mördaren – i nåder har förklarat sig gå med på det.

Innan 2018 övergår i 2019 vill jag också bjuda på några munsbitar av mer privat karaktär.

Jag har registrerat den enskilda firman Kan & Vill Opinion. Än lyser det bländande vitt på intäktssidan, men det ska det bli ändring på.

Jag kan numera titulera mig krönikör med uppdrag att levererera månatliga klokheter för begrundande på ledarsidorna i Barometern och Göteborgs-Posten.

Sist men inte minst: Nästa år lovar jag att göra allting bättre. Jag lovar att till och med misslyckas bättre. (Bodil Malmsten, 1944-2016).

Gott Nytt År alla!

1 comment for “Våren satte några tydliga spår

  1. januari 9, 2019 at 2:59 e m

    Gott nytt år önskar jag också dig! Hoppas på att höra mer från dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.