SCB:s dåliga siffror för Alliansens mest högsvansade partier är en rättvis dom

Så typiskt. Här lämnar man riksdagen för att med lösgjorda bojor få börja tänka stora tankar om annat än politik. Men så lätt gick det inte att klippa navelsträngen. För det har inte gått att koppla bort det rafflande spelet om regeringsmakten. Just nu meddelas att Stefan Löfven får ännu mer tid av talmannen att föreslå en lösning på regeringsfrågan som riksdagen får ta ställning till.

– Det är ett väl avvägt datum (10/12) som talmannen har satt, smickrar  Löfven och tillägger att ”det är bra att vi har en tidspress på oss”.

Trots att väljarna för snart tre månader sedan röstade fram en icke-socialistisk majoritet i Sveriges riksdag styrs landet fortfarande av en regering ledd av Socialdemokraterna, som enligt dagens SCB dessutom får ökat stöd av väljarna. Stefan Löfven måste ha svårt att hålla sig för gapflabb. Socialdemokraterna växer med mer än två procentenheter till 30,5 samtidigt som hans övergångsregering varken får eller behöver göra ett smack mer än att delta i EU-möten och i övrigt hålla igång den administrativa ruljansen i Rosenbad.

Medan Centern och Annie Lööf står och stampar på valresultatet (8,6) efter att ha satsat järnet på att kryptonazistförklara mig och andra borgerliga väljare som ser en poäng med att riksdagens partier samtalar med riksdagens tredje största parti. Än värre är det för Jan Björklund och Liberalerna som backar med hela 1,2 procentenheter (från 5,5 till 4,3). Det är ett tapp som förmodligen har sin förklaring i betydligt allvarligare saker än Björklunds vallöfte till sina barn om att han inte ska förhandla eller samtala med riksdagens tredje största parti.

SCB:s dåliga opinionssiffror för Alliansens mest högsvansade partier är en rättvis dom. De båda har med en papegojas envishet valrörelsen igenom upprepat att moderaternas Ulf Kristersson är Alliansens statsministerkandidat. Alltså samme Kristersson som C och L röstade bort så fort de fick chansen att utse honom som regeringsbildare och statsminister.

Stefan Löfven har all anledning att välkomna att den redan utdragna regeringsbildningsprocessen segar på ett tag till. Varje dag som Löfvens regering sitter kvar vid makten etsar sig bilden fast hos väljarna att en S-ledd regering är det mest naturliga, ja nästan oundvikliga, regeringsalternativet. Lägg därtill de för S allt gynnsammare opinionssiffrorna som gör att hotet om ett nyval inte längre biter på Löfven. Snarast ser han ett hopp tändas om att vinna fler mandat och många sköna miljoner i höjt partistöd.

Opinionssiffrorna i SCB:s novembermätning är en kalldusch för Annie Lööf och Jan Björklund som tyder på att de båda inte lyckats övertyga borgerliga väljare om att Sverige behöver en blocköverskridande regering. Samtidigt har Stefan Löfven skött fotarbetet väl och vunnit väljarsympatier för sitt parti på Alliansens splittring.

Man kan säga mycket om vad som händer och inte händer i regeringsbildningsprocessen. För en månaden sedan utvecklade jag min syn på saken här – jag har inte ändrat uppfattning:

En fråga som ofta har ställts efter valet är om Centerpartiet har nyckeln till regeringen? På ett sätt är det förstås så. För både C och L har till leda upprepat att de vill hålla ihop Alliansen och ha moderatledaren som statsminister. Men å andra sidan verkar de ha kastat bort nyckeln eftersom de, också till leda, upprepat att en sådan minoritetsregering ska förlita sig på stöd inte från SD utan från maktpartiet S. Det sistnämnda kommer naturligtvis inte att hända. Återstår alltså för Annie Lööf och Jan Björklund att släppa igenom Ulf Kristersson i den statsministeromröstning som med stöd av KD och SD framstår som den enda möjliga ifall man menar allvar med att M-ledaren ska bli statsminister. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.