Hovrättsdomen mot Arnault är ett uttryck för hyperkorrektion

Efter 19 dagars betänketid förklarar Svea hovrätt att Jean-Claude ”Kulturprofilen” Arnault är skyldig till två våldtäkter av normalgraden mot en och samma målsägande. Straffet på två och ett halvt års fängelse är mot den bakgrunden helt rimligt eftersom minimistraffet för våldtäkt av normalgraden är fängelse i två år. Målsägandens berättelse om hur det hela har gått till har både tingsrätten och hovrätten bedömt som trovärdig. Det saknas alltså anledning att tro att målsäganden ljuger. Också det verkar fullt rimligt, men säkra kan vi förstås inte vara eftersom förhandlingarna i såväl tingsrätten som hovrätten har skett bakom stängda dörrar.

Hovrättsdomen är ändå en besvikelse. Svea hovrätt har fört ett alldeles för summariskt resonemang om varför våldtäkt nummer 2 (penetration av målsäganden medan hon låg och sov) måste bedömas som en ”normal” våldtäkt och inte som en ”mindre grov” sådan. Hovrätten nöjer sig med att konstatera att målsäganden tidigare på kvällen sagt att de inte skulle ha sex. Men i domen berörs inte med ett ord vad som sedan hände mellan parterna fram till det som trots allt var ett övergrepp, det ursprungliga nejet tycks enligt hovrätten göra all vidare diskussion överflödig.

När det gäller våldtäkten enligt åtalspunkt nummer 1 (oralsexet) saknar hovrättens dom varje tillstymmelse till resonemang om brottets svårighetsgrad. Precis som jag bloggade om efter tingsrättsdomen (här) tycker jag att det finns en hel del i målsägandens berättelse som talar för att oralsexet borde ha bedömts som en mindre grov våldtäkt och lett till ett lägre fängelsestraff än två år. Ja, eftersom målsäganden själv tog initiativet och att det tvång som Arnault sedan använde var förhållandevis kortvarigt (30-60 sekunder, enligt målsäganden) liksom att oralsexet övergick till ett vaginalt samlag som enligt domstolarna inte hade inslag av tvång. Så ja, jag hoppades att hovrätten åtminstone skulle ha fört ett resonemang om betydelsen av dessa omständigheter som i någon mån borde ha talat till Arnaults fördel. Men så inte.

Min teori om varför domstolarna är obenägna att problematisera straffvärdet av sexuella övergrepp som har föregåtts av och kanske också efterföljts av frivilligt sex, kan beskrivas med ett ord hämtat från språkvetenskapen: Hyperkorrektion.

Domstolarna tycks ha blivit så ängsliga för att bli beskyllda för att ha en gammal unken kvinnosyn (typ att det spelar roll hur ett våldtäktsoffer var klädd eller om hon frivilligt följde med gärningsmannen hem) att de har gått för långt åt andra hållet. För visst måste en överfallsvåldtäkt på ett okänt offer i joggingspåret ha ett högre straffvärde än sex som inte omedelbart avbryts när ena parten som var med på noterna från början plötsligt säger stopp?

Metoo var en nödvändig renings- och uppvaknandeprocess som har gett upprättelse åt miljoner kvinnor planeten runt. Men om domstolarna av ett slags politisk korrekthet, kanske förstärkt av Metoo, vägrar att ta hänsyn även till helt relevanta omständigheter är det illa ställt med rättssäkerheten i vårt land. Blotta misstanken att Metoorörelsen har fått ett sådant inflytande över det svenska rättsväsendet att våldtäktsanklagade personer inte får en rättvis behandling i våra domstolar, är outhärdlig.

Och så till frågan som dominerar i Kultursverige: Dras krisande Svenska Akademien djupare ner i träsket genom Svea hovrätts straffskärpande dom mot akademiledamoten Katarina Frostenssons make Jean-Claude Arnault?

Svenska Akademiens ständige sekreterare Anders Olsson svarar:

– Vi har ingenting att säga eftersom det här inte är kopplat till Akademien. Men rättvisan måste ha sin gång, vi har respekt för det (länk här).

Olssons svar är naturligtvis korrekt men måhända svårsmält och detta nog inte bara för Akademiens belackare. Frostensson infann sig i hovrätten för att vittna till sin makes fördel, vilket hon självklart hade all rätt att göra. Men – och nu handlar det inte längre om juridik – akademiledamoten Frostenssons medverkan i rättsprocessen innebär att hon lojalt försvarar sin brottsdömde make och det är ett finfint argument för alla som inget hellre önskar än att Gustav III:s skapelse med dess urgamla privilegier ska försvinna från jordens yta. Inte rättvist, men så kommer det att låta så länge Frostensson inte väljer att lämna Akademien.

Det inser till och med jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.