Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 5: Sexköp utomlands och ”amnestilagen”

Innan jag ger mig i kast med femte avsnittet av följetongen Lagstiftaren och Lagrådet vill jag backa till avsnitt två. Där behandlades Lagrådets syrliga yttrande med anledning av regeringens förslag om utvidgat rökförbud till bl a utomhusserveringar (Ny lag om tobak och andra produkter). Riksdagsdebatt och beslut var satt till 24 maj men som framgår av kammarens reviderade plan föreslås nu att riksdagen skjuter ärendet över valet. Jag är inte förvånad.

Själv sitter jag inte i det berörda utskottet och kan inte tvärsäkert veta hur turerna har gått men som jag konstaterade (Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 2: Utvidgat rökförbud) är det bara regeringspartierna S och MP samt V som vill förbjuda kroggäster att röka på uteserveringar. Allianspartierna säger nej. Men obs! – SD säger ja, förutsatt att det finns möjlighet att ”avsätta särskilda rökrum vid uteserveringar” (SD:s motion här). Ett krav som av rent praktiska skäl ter sig minst sagt knepigt att tillmötesgå, samtidigt som regeringspartierna i utskottet varit beroende av SD:s förhandlingsvilja för att ha en chans att kunna lotsa igenom rökförbudet. Nu tycks alltså förhandlingarna ha strandat, okänt om det är på grund av ultimativa SD-krav eller för att S och MP har fått kalla fötter vid tanken på att utmålas som samarbetspartner till SD.

Så till det femte och näst sista avsnittet av Lagstiftaren och Lagrådet. Här gäller det två förslag där regeringen i det ena fallet (kriminalisering av sexköp utomlands) avstod från att gå vidare till riksdagen efter Lagrådets avstyrkande. Lagrådet uppehåller sig vid kravet på dubbel straffbarhet som innebär att för att brott som begåtts utomlands ska kunna lagföras i Sverige krävs som huvudregel att gärningen är straffbar också i det andra landet. Lagrådet är mycket tydlig med att om undantag ska göras från den principen fordras som regel att ”det finns en hög grad av internationell samsyn” om behovet att kriminalisera den aktuella brottsligheten, i detta fall sexköp. I regeringens lagrådsremiss framhålls att sexköp är oacceptabelt oavsett om det sker i Sverige eller utomlands. Visst, man kan ha den uppfattningen, men Lagrådet konstaterar sakligt att även länder i vår omedelbara närhet har bedömt frågan annorlunda, och anför ytterligare tunga skäl mot förslaget. Exempelvis att en utsträckning av svensk domsrätt till andra länder öppnar för att andra länder skulle kunna agera på samma sätt mot Sverige. Till exempel straffa den som medverkat till en abort på ett svenskt sjukhus. För ovanlighetens skull – men klokt nog! – valde regeringen att inte gå vidare med förslaget.

I det andra fallet (ny möjlighet till uppehållstillstånd för ensamkommande) gav regering däremot blanka tusan i Lagrådets sällsynt skarpa yttrande som utmynnade i det numera klassiska ”att gränsen här nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. Efterspelet kom i förra veckan då riksdagen med siffrorna 166 för och 134 mot röstade igenom regeringens – och Centerpartiets – förtäckta amnestilag för en avgränsad grupp på 9 000 ensamkommande mestadels unga män som tidigare fått sina asylsökningar avslagna av Migrationsverket och högsta juridiska instansen Migrationsöverdomstolen. Ett riksdagsbeslut som olyckligt kröner denna mandatperiod med lagstiftning som innebär orättvisa, brist på likabehandling, brist på konsekvensanalys och otydlighet i möjligheten att förutse tillämpningen av lagen.

Hur kan regeringen och riksdagen visa en sådan nonchalans gentemot den juridiska kompetensen i Lagrådet? Och varför tvekar man inte att driva igenom lagar som drabbar orättvist och som är så uselt utformade att de inte går att tillämpa på ett rättssäkert sätt? I de frågorna ska jag borra djupare i ett sista avsnitt av Lagstiftaren och Lagrådet.

Återkommer.