Olustigt att terroristen Akilov äger rättegångsfilmen

I torsdags klockan 13.00 meddelades domen mot Rakhmat Akilov. Klockan 13.10 mejlade jag Stockholms tingsrätt och begärde ut den. Två minuter senare tryckte jag på ”utskrift” och skrivaren skrev ut de 145 sidorna. Snabbt och smidigt. Högsta betyg! Ett omdöme som även gäller för genomförandet av rättegången i dess helhet. All heder åt rättens ordförande Ragnar Palmkvist, hans medarbetare, åklagarsidan, försvarsadvokaterna och målsägandebiträdena och inte minst de drabbade. Domen på livstids fängelse och därefter livstids utvisning är pedagogisk och klar och bör inte ha överraskat ens Akilov själv.

Första rättegångsdagen i februari trängdes jag med journalister från Europas alla hörn utanför domstolen för att vara säker på att få en plats i rättssalen. Jo, jag blev till och med intervjuad i SVT vid halvsjutiden på morgonen om vad jag förväntade mig av Akilovrättegången. Minns inte exakt vad jag svarade men fick i alla fall fram att en förutsättning för allmänheten att kunna bilda sig en egen uppfattning är att man kan följa rättegången som åsyna vittne.

Men som den uppmärksammade läsaren noterar härintill hänvisades jag och övrig allmänhet till Sal 2. Medan mediekåren lade beslag på åhörarplatserna i Sal 1, där rättegången alltså ägde rum.

Det säger sig självt att aldrig så stora tv-skärmar i en angränsande sal inte fullvärdigt kan ersätta direktupplevelsen av vad som utspelas i en rättegång. Och då menar jag inte bara rättsprocessen som sådan utan också stämningar, känslor, ansiktsuttryck, reaktioner osv.  En viktig anledning till att jag i över ett decennium har argumenterat för en möjlighet att tv-sända rättegångar i uppmärksammade fall är just att den stolta principen om öppenhet i våra domstolar inte är värd mycket när bara ett begränsat antal åhörare får plats i rättssalen. Det finns invändningar mot tv-sända rättegångar och dessa bemöts också i min senaste – och sista – riksdagsmotion i ämnet, den kan läsas här.


Det grundläggande hindret mot tv-sända rättegångar är rättegångsbalkens 70 år gamla fotograferingsförbud. Så döm om min förvåning när SVT nu i maj sände dokumentären om Akilov med lockropet ”För första gången kan SVT visa de filmade förhören inifrån rättegången”.

Hur kunde detta ske? Jo, som SVT förklarar: För att få ut filmerna från tingsrätten har SVT sökt och fått Rakhmat Akilovs medgivande. Filmerna som åsyftas är sådana ljud och bildupptagningar från rättegången som sedan 2008 tas upp i framför allt tingsrätterna och som finns tillgängliga i digital form för att spelas upp i överrätterna ifall målet överklagas. Dessa inspelningar anses parterna ha rätt att förfoga över. Så tack vare att den numera livstidsdömde Akilov gav sitt tillstånd att sända ”hans” inspelningar kunde SVT göra det.

Som tv-tittare grips man av en inte så liten olust när man inser att SVT kan visa dessa interiörer från Stockholms tingsrätts hittills största rättegång inte på grund av ett oavvisligt allmänintresse utan därför att terroristen Akilov i nåder har förklarat sig gå med på det. För mig står det klart att detta är ytterligare en anledning för regering och riksdag att ge domstolarna rätten – snarare än lagförda terrorister och mördare – att avgöra om uppmärksammade rättegångar ska tv-sändas eller inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.