Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Veckan då rättsstaten sattes ur spel

2017-12-03, söndag, kl. 22:25| Kommentarer inaktiverade för Veckan då rättsstaten sattes ur spel

 Så kommer jag minnas vecka 48 som nu går mot sitt slut. Det var veckan då regeringspartierna gjorde upp om att en viss grupp ensamkommande unga ska ges en ny chans att ansöka om tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige förutsatt att de kom hit före den 24 november 2015, har väntat längre än 15 månader på besked, inte begått brott, hunnit fylla 18 år samt redan studerar på gymnasium eller ansöker om att få göra det när den nya lagen eventuellt träder i kraft framåt sommaren. Om dessa unga av Rättsmedicinalverket tidigare har bedömts vara äldre, av Migrationsverket och domstol bedömts sakna flyktingskäl och därför inte har beviljats asyl, är detta omständigheter som inte längre ska tillmätas betydelse i asylprocessen. Ja, alltså inte tillmätas betydelse för den här gruppen. Möjligheten att ansöka om nytt tillfälligt uppehållstillstånd ska gälla även för den som fått avslag på sin asylansökan eller fått sin ålder uppskriven, förutsatt att den unge – som i hemlandet kanske inte har gått en dag i plugget efter fjärde klass – ansöker om att få börja på gymnasium i Sverige.

Ingredienserna i denna tankegröt har närmare dissekerats av DN här, Jörgen Huitfeldt här, Lena Melin här, och domare vid Migrationsdomstolen här.

Vecka 48 var också veckan då #Metoo träffade även mig med sin fulla kraft. Ingen vettig person anser att denna massprotest mot mestadels mäns övergrepp och trakasserier ska tystas. Men ingen demokratisk sinnad person bör heller kräva munkavel på dem som ifrågasätter uppropet. Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsson Olsén sparkade tidningens krönikör Staffan Heimerson just med hänvisning till hans uttalande om att #Metoo bara är en anledning för kvinnor ”att skriva sjaskig pornografi”. Som framgår av blålänken menade chefredaktören att Heimerson bröt mot principen om alla människors lika värde och rätt. Heimersons uttalande både kan och bör kritiseras hårt. Men i en demokrati och rättsstat med öppenhet som ledstjärna och grundlagsskyddad tryck- och yttrandefrihet får man tåla till och med att sexbrottslingar/trakasserare beskrivs som ”drullputtar” och att kvinnoupprop förlöjligas.

Som kaxig nybörjarkandidat till riksdagen 2010 lovade jag att stärka rättssäkerheten (min personvalsfolder här intill). Känslan att rättssäkerheten naggades i kanten då, är ingenting mot farhågorna två mandatperioder senare.

I en rättsstat tillåts inte brottsoffer att själva skipa rätt utan den uppgiften axlar opartiska domstolar. I en rättsstat har den som påstår något också bevisbördan för det, i en rättsstat får ingen dömas ohörd, vid tvivel ska domstol hellre fria än fälla och straff ska stå i proportion till brottet.

I svenska domstolar tillåts inte anonyma vittnen, något som i och för sig inte behöver strida mot rättsstatsprincipen då det råder fri bevisprövning och fri bevisvärdering, dvs upp till domstolarna att värdera vad ett anonymt vittnesmål är värt (jag utvecklar mer här).

Utan rättssäkerhet har välfärden inget värde. Eller kommer #Metoo att ändra på det axiomet? Har alla tusentals och åter tusentals kvinnors vittnesbörd om övergrepp och trakasserier av chefer och kolleger fått som oönskad bieffekt att den allmänna uppfattningen har börjat grumlas om vad som hittills har varit självklara fundament i en rättsstat? Jag vill inte tro att folkmajoriteten i Sverige accepterar vare sig att landets migrationspolitik bedrivs utan rättssäkerhet eller att de personer som pekas ut i aldrig så angelägna upprop inte ska omfattas av grundläggande rättsstatliga principer. Men jag vet faktist inte, oroskänslan sprider sig att rättsstaten står och vobblar.

Email

Kommentarer

Comments are closed.

  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS