Öppenhet och insyn är också temat för Stockholm Pride

Kan inte bestämma mig för om det är en bra eller dålig idé att årets upplaga av Stockholms Pridefestival är förlagd till Kungsträdgården. När jag i eftermiddags gästade Öppna Moderaters välbesökta tält passade jag på att fråga förbiflanerande bögar, transor och flator om hur de uppfattade nyordningen med fullständig tillgänglighet för strightvärlden (inklusive förvånade utländska turister som mer eller mindre av misstag råkar snubbla in på området). Någon saknade festivalstämningen i Tantolunden och menade att spektaklet nu mest påminde om en vattenfestival. Medan ett bögpar trivdes som bara den och tyckte att det var helt underbart att äntligen vara en integrerad del av normalsamhället!

En flata modell militant suckar däremot djupt och frågar mig (?!) uppgivet hur f-n hon nu skulle veta vem av alla kvinnor i folkvimlet som hon kan stöta på? Inte på mig, hör jag mig själv ynkligt pipa.

Ett samtalet griper mig särskilt. Tvåbarnspappan och juristen Fredrik heter numera Lena och jag noterar en antydan till kvinnliga bröst. Lena berättar hur hon förra hösten tog mod till sig, reste sig upp på kafferasten och informerade kollegerna på Kronofogdemyndigheten om sin transsexuella läggning.

Lena är lättad och glad, och skakar leende på huvudet när jag sträcker fram en flirtkula och undrar om hon inte genom ett kast med kulan i rätt flaska vill vara med och rösta i dagens fråga i det moderata pridetältet: Ja eller nej till insemination för ensamstående?

Jepp, tillsammans med partibrodern Olof Lavesson har jag skrivit en riksdagsmotion i ämnet. Jovisst, yrkandet (2) blev avslaget, men vänta bara till höstens M-partistämma, då utlovas förnyat liv i frågan!

På tal om öppenhet och insyn bjöd Studio Ett i eftermiddags in mig att förklara varför  – i hela friden – Norge bör tv-sända rättegången mot massmördaren Anders Behring Breivik.

Vilket napp! Jag lämnar sålunda det stekheta prideområdet för en stund och infinner mig punktligt vid Sveriges Radios mobila radiostation parkerad utanför Café Opera. Och får en minst lika svettig stund i etern. Men trots den höga klibbfaktorn (minst 30 grader i ”studion”) blir det ett bra samtal mellan Claes Borgström och mig. Lyssna själva här!

Även om jag inte förstår logiken i Borgströms resonemang om att rättegången gärna må sändas i radio men absolut inte i TV. Jag begriper helt enkelt inte varför bara det begränsade antalet journalister, åhörare och anhöriga till de cirka 75 mördade och ännu fler skadade som får plats i rättssalen, ska ha möjlighet att också visuellt följa vad som händer i rättegången mot Nordens värsta massmördare sedan andra världskriget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.