Kommunikation i all ära, men man måste säga något också

2011-07-16, lördag, kl. 18:02| 2 kommentarer

Tillbaks till valrörelsen 1994. Själv slavade jag då som pol sak i justitiedepartementet hos dåvarande justitieminister Gun Hellsvik. För er som har glömt – eller kanske inte var födda – hade Sverige vid denna tid genomlidit en ”småjobbig” ekonomisk kris som fick en dramatisk höjdpunkt då räntan steg till 500 procent med allt vad det innebar i form av besparingar i offentlig sektor, arbetslöshet för väldigt, väldigt många och – slutligen – valseger för Socialdemokraterna.

Så nej, det var inte med frustande entusiasm man som partiarbetare tog semester den sommaren. Men tack och lov fanns det telefon, och e-post, ja även mobila telefoner, låt vara modell skokartong, liksom en liten fyrkantig sak som man klämde fast i bältet. Kommer ni ihåg Motorolas personsökare? Minns en gång då jag efter upprepade ilskna pip i sökaren stod på en fjälltopp någonstans norr över och hojtade i ”skokartongen” efter Hellsvik.

Men det räckte inte. Regeringen Bildt förlorade valet trots den tidens alla tekniska nymodigheter som vi politiska tjänstemän utrustades med. Detta sagt i all välmening apropå den moderata partisekreterarens glada twitter (ni får skrolla ner en bit) med anledning av de överlägsna tekniska möjligheter som i dag finns att kommunicera med medarbetare …

… och väljare.

Dela/spara

Kommentarer