I helgen har trätrallen på balkongen fått en rejäl strykning lärkträolja. Det blev fint, och luktar gott.
Inoljad lärkdrill, förlåt, trall.
Och nästa helg får det allt bli T-banan till Skärholmen och det traditionsenliga vårbesöket hos handelsträdgården Zetas. Det finns inget mer inspirerande ställe att shoppa plantor och sättpotatis (makens vurm). På tal om odling, vad sägs om förra sommarens krassekruka?
Oansenligt namn, men vilka glädjespridare!
Annars har väl helgens fokus framför allt legat på den forna arbetarerörelsens förstamajfirande. Jag var på plats, så klart. Nej, det uppskattades inte av alla (obs! repliken från signaturen ”spyttsomfan”). Betydligt trevligare att springa på i vimlet var dåvarande justitieminister Laila Freivalds statssekreterare Kristina Rennerstedt.
Men på bilden nedanför svänger alltså Mona Sahlin och Stockholms oppositionsborgarråd Carin Jämtin runt hörnet i korsningen Kungsgatan/Vasagatan på väg mot Norra Bantorget och talarstolen. Analyser om vad som sades respektive förtegs, har inte saknats (läs här och här och här).
Förstamajbudskapet var det traditionella. Moderater är onda och socialdemokrater är goda. Och regeringen Reinfeldts strama finanspolitik har inte alls haft något att göra med finanskrisen som har svept över världen de senaste åren. Att den arbetande svensken under samma tid har fått mer än en tusing kvar i plånboken varje månad efter skatt, är förstås inget att snacka om på arbetarnas egen dag.
Skärper vi inte till oss kan hon i svart rock med vita revärer (jo, den påminner om en gammal polisuniform) leda Sveriges nästa regering.