Därför är Falkvinge ensam om sitt namn

Piratpartiets frontfigur Rick Falkvinge hette tidigare Dick Augustsson. I SvD berättar han om namnbytet. Ett tung vägande skäl för Falkvinge att byta namn var hans upplevelse av att vara ”fågelmänniska”. Detta med identifikation är alltid spännande, men mer intressant ändå är Falkvinges inställning till att äga sitt  namn.

Han tycker att det är praktiskt att ha ett efternamn som är unikt även globalt. Det underlättar sökandet efter skriverier om honom på nätet. På ett rent känslomässigt plan, förstår jag det som, tycker Falkvinge att det är ”en härlig känsla att vara ensam om i sitt namn i världen”.

Och hur är den känslan möjlig, då?

Jo, därför att namn, precis som varumärken, litterära verk, filmer, musikstycken, med mera, är skyddade av upphovsrätten. Lagstiftningen sätter stopp för såväl illegala fildelare som namntjuvar. En ordning som Falkvinge motarbetar hårt utom när det gäller just hans eget namn.

Nätgenerationen, som utgör partiets anarkistiska väljarbas, består enligt Falkvinge av individer som är vana att bestämma själva och inte accepterar statligt förmynderi.

Namnlagen dömer han ut som uråldrig och stötande, naivt omedveten om att det är just namnlagens spärrmekanismer (och lagen om namn och bild i reklam) som hindrar andra från att också byta till det tjusiga namnet Falkvinge eller utan hans medgivande använda namnet Falkvinge i kommersiella syften.

Jag förmenar inte piratpartiets ledare den, som han säger, härliga känslan att äga ett unikt namn som stämmer väl överens med hans personlighet.

Men som den piratpartist Rick Falkvinge är har han noll koll på hur det kommer sig att han efter sex år fortfarande är ensam om att bära sitt egenhändig komponerade namn. Eller så vägrar han helt enkelt att se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.