Nej, Pålsson, riksdagen är mer än knapptryckning

Jösses, efter denna långa drapa har jag glömt varför jag kände mig tvingad att skriva den. Men nu kom jag på det. I morgon klockan 07.15 sitter jag med i tv-soffan för första gången som politiker. Tjoho! Då ska det diskuteras om riksdagen har blivit ett maktlöst ”knapptryckarkompani”. Medverkar gör jag, Björn von Sydow och Anne-Marie Pålsson.

Bakgrunden är riksdagens nybildade nätverk. Denna klubb har moderaten Anne-Marie Pålsson bildat tillsammans med företrädare från de andra riksdagspartierna i syfte att få igång en debatt om riksdagens roll kontra regeringens. Det är en strålande idé!

Därmed inte sagt att jag delar min partikamrats uppfattningar. Exempelvis är jag inte alls beredd att reducera riksdagen till ett knapptryckarkompani. För det är inte konstigt att en majoritetsregering (som den vi har nu) får stöd i riksdagen för sina förslag. Särskilt inte som förslagen i förväg har godkänts av en majoritet i regeringspartiernas riksdagsgrupper.

Sedan vet i och för sig jag också att viktiga politiska avgöranden som påverkar våra liv spikas tidigt i beslutsprocessen, i förhandlingar mellan partierna och i ett samspel mellan riksdag och regering. Det är just därför som jag har bestämt mig för att satsa på politiken. Jag inbillar mig nämligen att min röst behövs där i samspelet, att den kan göra skillnad innan regeringens förslag landar på riksdagens bord.

Dessutom tror jag att mer personval absolut skulle vitalisera demokratin i den riktning som Anne-Marie Pålsson, Björn von Sydow & Co efterlyser. Därför är det fel att som Pålsson i förväg döma ut betydelsen av personval. Vi har ännu ingen erfarenhet av detta i Sverige, endast 6 av de än så länge 349 riksdagsledamöterna är inkryssade.

I Finlands riksdag är långt fler ledamöter personvalda, något som också har gett riksdagen som helhet mer muskler i förhållande till regeringen. Detta märks inte minst i EU-frågor där det finska parlamentet genom Stora utskottet har ett verkligt inflytande på landets EU-politik, vilket man inte kan säga om den svenska riksdagens EU-nämnd. Det säger i alla fall min man, och som vanligt har han inte helt fel.

Sedan kan man inte komma ifrån att ledamöter som får många personkryss har råd och kraft att inta en stöddigare inställning till sin partiledning. Dels hamnar en sådan ledamot inte i tacksamhetsskuld gentemot det egna partiet, dels får en sådan ledamot inte svika sina väljare i de frågor som ledamoten har profilerat sig i och kammat hem kryss på.

Även om Pålsson, von Sydow & Co i formell mening har en poäng, nämligen att det är svårt för en ledamot att trycka på nejknappen i kammaren när partipiskan viner, glömmer de medvetet eller omedvetet bort att det demokratiska uppdraget innefattar så mycket mer än att rösta i riksdagen.

Riksdagsuppdraget ger en politisk och medial plattform som ledamoten kan utnyttja, även för att påverka det egna partiets politik långt innan propositionerna (motionsyrkandena om man harvar i opposition) hamnar på riksdagens bord. Eller har någon missat den interna maktstriden som just utspelar sig mellan socialdemokraternas Luciano Astudillo och Mikael Damberg om vilken syn deras parti ska ha på regeringens billigare hushållstjänster?

Inga jämförelser i övrigt, men Anne-Marie Pålssons klagan över att demokratin inte fungerar som hon hade tänkt sig kan möjligen bero på att hennes parti inte tycker som hon. I så fall är det inte mycket att göra åt saken. Tvärtom vore det i högsta grad odemokratiskt om Pålsson fick gehör för sina idéer trots att en majoritet inom hennes eget parti inte delar hennes uppfattning. Visst, jag inser risken för att även jag kan hamna i den situationen, och då vet jag, precis om Pålsson, var dörren finns.

Ser man saken i ett större perspektiv ska vi nog trots allt vara ganska glada för att Sverige har haft starka regeringar under en lång följd av år. Särskilt gäller det förstås på det statsfinansiella området. Svaga regeringar bäddar för överbudspolitik i riksdagen och expansiva budgetar som bäddar för allsköns elände. Att Sverige är det land i Europa som har den bästa budgetdisciplinen är ingen slump utan ett resultat av att regeringens budget ligger fast när den väl har lagts. Okej att det värsta feltänket om pensionärerna och annat dumt kan justeras i samband med vårens tilläggsbudget, men att erkänna felsteg, korrigera sig och göra rätt, är också tecken på styrka.

Allmänt gäller dock att svaga regeringar – minoritetsregeringar eller koalitionsregeringar – som exempelvis våra nordiska grannländer ofta har haft, innebär mer makt åt riksdagen. Och mer politisk instabilitet.

Det är inte självklart , inte ens för mig, att ”mer demokrati” till det priset är något att sträva efter. I stället kanske man bör resonera så att starka regeringar är den bästa garantin för att väljarnas i demokratiska val manifesterade vilja får genomslag under mandatperioden.

Men som sagt, detta gäller bara så länge som vi inte går över till ett renodlat personval. För om väljarna i första hand inte vägleds av partiprogrammen utan av att de har förtroende för en viss kandidat så kommer saken i ett helt annat läge. Och där är vi först om spärren för personval tas bort. Dit ska vi, även om det innebär att jag måste tjata hål i öronen på mina blivande riksdagskompisar. Lita på mig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.