Det är ingen liten nyhet att Högsta domstolen i dag har fått sin första kvinnliga ordförande sedan domstolen 1789 inrättades av Gustav III.

Vad som trots allt är en ännu större nyhet, om man som jag är lagd åt det hållet, är att regeringen genom utnämningen av justitierådet Marianne Lundius för andra gången i rad bryter mot senilitetsprincipen som innebär att den domare som har varit längst i tjänst vid domstolen per automatik – ja, alltså oavsett kvalifikationer – också utnämns till domstolschef.

Första gången regeringen struntade i detta förlegade synsätt var när dåvarande kammarrättspresidenten Sten Heckscher – inte utan visst grymtande i Domarsverige – oväntat utsågs till Regeringsrättens ordförande. Medvetet begår regeringen samma etikettsbrott i fallet Lundius.

Vågar man hoppas att regeringens nyktra syn på vem av flera hugade kandidater som är bäst skickad och mest lämpad att inneha ett visst ämbete fortplantar sig till att gälla även fördelningen av uppdrag i partierna och politiken?

Och förresten. När regeringen nu så berömvärt överger senilitetsprincipen borde man göra detsamma med servilitetsprincipen. Det vill säga den förkastliga ordning som innebär att ordinarie domare får högre lön om de inte bråkar utan är lyhörda för önskemål från sina chefer och Domstolsverket. Detta trots att domarnas självständighet är en hörnsten i rättsstaten och garanterad i grundlagen.