Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Anonyma vittnen rubbar inte väsentliga rättsprinciper

2017-10-10, tisdag, kl. 10:55| Kommentarer inaktiverade för Anonyma vittnen rubbar inte väsentliga rättsprinciper

Ja, anonyma vittnen innebär en viss begränsning av den rättsstatliga principen om full partsinsyn. Det kan vara svårt för en misstänkt att bemöta uppgifter och anklagelser från någon som inte är identifierad under rättegången, en spökröst helt enkelt. Samtidigt. Problemet med vittnen som vägrar vittna av rädsla för repressalier har växt så kraftigt att det i sig blivit ett hot mot rättsstaten.

När vår ännu gällande rättegångsbalk sjösattes 1948 var det självklart att åberopade vittnen skulle presenteras med namn, ålder, yrke och adress. Sedan dess har gängkriminalitet, tysthetskulturer och ett hårdnande samhällsklimat aktualiserat frågan att tillåta anonyma vittnen. Frågan är komplicerad men diskuteras föredömligt lugnt och sansat av advokaten och polisen i Ekots morgonsändning.

Jag satt själv i den moderata reformarbetsgrupp som diskuterade sig fram till att det är önskvärt att utreda möjligheten till anonymitet i domstol i undantagsfall och vid allvarlig brottslighet. Jag var då emot blotta tanken att utreda frågan, men har ändrat mig, och ser fram emot att saken ska diskuteras i helgen på Moderaternas arbetsstämma (stämmohandlingarna finns här, avsnittet om vittnen från sidan 395 ff).

Varför har jag då bytt fot i denna infekterade fråga? Svaret är att jag inte längre uppfattar ett tillåtande av anonyma vittnen som ett dramatiskt avsteg från de rättsprinciper som redan gäller. Den fria bevisprövningen är nämligen sedan länge en grundprincip i brottsprocessen. I stort sett vilket relevant bevismaterial som helst kan få läggas fram av åklagar- respektive försvarssidan. Sedan är det upp till domstolen att bedöma om bevisningen håller för en fällande dom.

Bevisvärdet av ett anonymt vittne blir självfallet lägre, ibland kanske till och med helt utan värde. Men här som i alla andra fall är det domstolens sak att värdera beviset efter dess tyngd. Domstolarna är specialister på att opartiskt bedöma allt som har framkommit under rättegången. En viss bevisning kan vara tungt vägande, annat fjäderlätt, åter annat strunt. Allt beror på omständigheterna. Ibland skulle en anonym vittnesberättelse kunna få en viss betydelse, ibland inte. Men det skulle inte rubba några väsentliga rättsprinciper.

Email

Rivstartar blogghösten med viss fördröjning

2017-10-08, söndag, kl. 19:00| Kommentarer inaktiverade för Rivstartar blogghösten med viss fördröjning

Härom veckan gick riksdagens allmänna motionsperiod i mål. Det vill säga den tid varje höst då vi ledamöter får lämna in förslag till kammarkansliet om allt varav hjärtat är fullt. Själv passade jag på att för sista gången som riksdagsledamot rykta gamla käpphästar (1-3 nedan) och kompletterade med tre nya förslag (4-6). Läs gärna, och återkom med glada tillrop och positiva synpunkter! Oss emellan, jag räknade kallt med att den interna ”censuravdelningen” skulle slå till mot motionerna 4-5, desto nöjdare blev jag när de gick igenom utan ändringar. Nu stundar motionsbehandling i utskotten och därefter debatt i kammaren. Ser med förväntan fram emot att i talarstolen få argumentera för hur mina motioner stärker rättsstaten, förbättrar samhället och därmed det vardagliga livet för dig och mig. Självklart kommer mina förslag inte att gå igenom den här gången heller, men jag tycker mig ha märkt att droppen har börjat urholkar stenen …

  1. Ompröva nämndemannasystemet 
  2. Tydliggör lagstiftningen om barnpornografi
  3. Försöksverksamhet med tv-sända rättegångar
  4. Ompröva skyddet för tobaksförpackningar
  5. Ompröva den svenska narkotikapolitiken
  6. Domstolars och förvaltningsmyndigheters skyldighet att underrätta UD

Efter motionsskrivandet åkte jag till Bokmässan. (Jo, jag hör till dem som bestämt menar att Fria Tider inte ska få sabba den viktiga kulturyttring som Mässan är). Det var första gången jag var där som bokredaktör, och inte för vilken bok som helst utan för Moderat Kvinnokraft – Statsråd intervjuas om regeringsåren. Två år har gått sedan jag fick hedersuppdraget av Sällskapet Moderata Kvinnors Historia. Intervjuerna med vår tids moderata märkeskvinnor om deras insatser som statsråd, ibland banbrytande sådana, innehåller också tillkortakommanden, svårigheter och konflikter. Boken är långt ifrån en ren hyllningsskrift och för det är jag anlitade skribenter djupt tacksam. Stort tack Claes Arvidsson, Tove Lifvendahl, Maria Ludvigsson, Maria Rankka, Sanna Rayman, Rebecca Weidmo Uvell.

Boken hade inte varit möjlig utan de tidigare statsrådens generösa öppenhet om sina erfarenheter: Varmt tack till er! (vilka framgår av bokomslaget). Men två kära vänner saknas oss. Gun Hellsvik hann inte intervjuas innan hon gick bort i sin svåra sjukdom, tack Krister Thelin för fina minnesord. Mats Johansson avled plötsligt i somras och det är en tröst att hans röst och penna lever vidare genom porträttet av förra kulturministern.

Sant, sedan vi senast möttes här på bloggen har mitt parti bytt partiledare. I kvällens partiledardebatt i SVT Agenda debuterar Ulf Kristersson i den rollen. Lycka till!

Ps
Boken kan köpas här.

Email

Stefan, ursäkta om jag blir personlig med dig

2017-09-17, söndag, kl. 10:35| Kommentarer inaktiverade för Stefan, ursäkta om jag blir personlig med dig

Fredagen före riksmötets högtidliga öppnande avstyrkte Lagrådet regeringens förslag till straffskärpningar för de grova vapenbrotten. Att regeringen får bakläxa av Lagrådet är inte helt ovanligt och brukar bero på att förslagen är slarvigt utformade eller att konsekvenserna inte är tillräckligt utredda. Men den här gången är kritiken så allvarlig att förslaget från Justitiedepartementet bedöms inte ens kunna ”ligga till grund för lagstiftning”.

Remissinstanserna fick en ynka sommarmånad på sig att komma in med yttrande, och det innebär enligt Lagrådet att grundlagens krav på att lagstiftning ska vara tillräckligt utredd inte är uppfyllt. I regeringsformen 7 kap. 2 § stadgas: Vid beredningen av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. Upplysningar och yttranden ska också i den omfattning som behövs inhämtas från kommuner. Även sammanslutningar och enskilda ska i den omfattning som behövs ges möjlighet att yttra sig.

Knappast någon politisk intresserad person kan ha missat att i spåren av den upptrappade gängkriminaliteten, som slukar polisresurser och som drar in oskyldiga människor i dödsskjutningar, har statsministern liksom hans tidigare inrikesminister Anders Ygeman och numera justitieminister Morgan Johansson gång på gång försökt kyla ner allmänhetens oro med att hänvisa till kommande straffskärpningar i vapenlagen. Ja, även mediernas och vanligt folks frågor om vad som görs från regeringens sida för att förebygga terrorhot och hantera återvändande IS-terrorister har bemötts med lugnande ord om straffskärpningar i vapenlagen. Så visst kan jag förstå att Stefan Löfven i sin sista regeringsförklaring (sidan 6) upprepar att straffen för grova vapenbrott ska skärpas, samtidigt som han låtsas att Lagrådets sågning av samma förslag aldrig hade hänt. Lagrådets yttrande kan läsas här.

En annan passus i Löfvens regeringsförklaring tar sikte på skyddet för sjukvårdare, poliser och annan blåljuspersonal. Även här lovar Löfven starkare skydd – sammanfattat med orden: Rör inte våra hjältar! Minns hur jag i min bänk tänkte: Äntligen, bra Löfven! Viktigt.

Men verkligheten förekom statsministern. Och nu citerar jag ur en krönika signerad statsvetaren Katarina Barrling:

... I Botkyrka utsattes en anhörig till en polisanställd för vad som misstänks vara ett kidnappningsförsök. Ärendet utreds som ”en särskild händelse” och som försök till människorov, och polisförbundets ordförande Lena Nitz beskriver det som – just det – ett hot mot demokratin. Hon överdriver inte.

Samtidigt som polisen jagade förövarna, tågade demokratins festklädda gäster in i riksdagen där statsministern läste upp sin regeringsförklaring: ”Skyddet för blåljuspersonal och sjukvårdspersonal ska stärkas. Vårt gemensamma budskap är: Rör inte våra hjältar!”

Sexualbrott är avskyvärda, läser jag på sidan 7 i Löfvens regeringsförklaring. Ingen normalt funtad person tvivlar väl på att statsministern menar vad han säger. Ändå har vi i Löfvens Sverige i veckan fått höra hur svensk polis känner sig tvingad att prioritera bort brottsanmälningar där barn har utsatts för våldtäkt, även när det finns en utpekad gärningsman. Ja, eftersom de många och tidskrävande gängmordutredningarna måste gå före. Utredningar som på grund av tysthetskulturer och skrämda vittnen ofta inte leder någon vart, medan en misstänkt barnvåldtäkt med namngiven gärningsman skulle kunna klaras upp med en klart begränsad polisinsats.

Arbetet med att göra Barnkonventionen till svensk lag den 1 januari 2020 fortsätter, läser Löfven i kammaren (regeringsförklaringen sidan 12). Statsministern gör sig iskallt nollställd inför det faktum att de flesta tunga remissinstansers bedömning är att en inkorporering av Barnkonventionen inte är någon garant för att barns rättigheter tas om hand bättre än med de svenska konventionsanpassade lagar som redan finns. Snarare riskerar motsatsen att inträffa. Jag har utvecklat min syn på saken här.

Vad Lagrådet sa om Barnkonventionen? Man avstyrkte i klara ordalag och framhöll, utöver annan förödande kritik, att ”det kan betvivlas att lagefterlevnaden blir bättre om det införs ytterligare ett lager av bestämmelser”.

Men barnens bästa väger lätt när politisk prestige och möjlighet att plocka politiska poänger ligger i andra vågskålen. Lagrådets yttrande finns här.

– Stefan, du får ursäkta om jag blir personlig med dig. Men hur kunde du framför Sveriges högsta politiska församling och därtill inför Hans Majestät Konungen läsa upp sådan rappakalja som du gjorde i tisdags? Förstår du inte att man blir bottenlöst besviken?

Email

Själv går jag som sagt in i mitt sista riksdagsår

2017-09-12, tisdag, kl. 22:00| Kommentarer inaktiverade för Själv går jag som sagt in i mitt sista riksdagsår

Då har jag varit med om mitt sista öppnande av ett Riksmöte. Så högtidligt att få ropa ja när ens namn läses upp i kammaren. Och gudstjänsten i Storkyrkan med anledning av Riksmötets öppnande var denna gång skönt befriad från blodtryckshöjande vänsterpropaganda. Väl åter i kammaren skötte Hans Majestät Konungen sin plikt galant. Jodå, talman Urban Ahlin var lika imponerande säker som ceremonimästare. Sedan läste landets statsminister upp sin regeringsförklaring, som vanligt kryddad med överbudspolitik. Allt för att mobilisera kompisarna i och utanför riksdagen att ett år framöver valkampanja och knacka dörr så flisorna ryker. Vilka som ska stå för notan? Just det – skattebetalarna.

Själv går jag som sagt in i mitt sista riksdagsår. Det rivstartar med aktuell debatt om ensamkommande flyktingbarn. I min nya position som förstaersättare i Socialförsäkringsutskottet kommer jag såklart att följa debatten på plats i kammaren. Partibroder Johan Forssell talar för mitt partis räkning. Tryggt!

Det är inte här och nu som jag tänker sammanfatta mina intryck och erfarenheter av att tjänstgöra i demokratins högborg. Men jag vill redan nu säga att jag är djupt bedrövad över att i sommar ha mist en partiledare som med kompetens och målmedvetenhet hade kunnat lotsa oss till en borgerlig valseger 2018. Nu gav partiet inte Anna Kinberg Batra den chansen. Inte i det stora vad gäller att styra upp landets politik avseende jobb, skola, integration, och inte heller i det lilla. Mitt parti hade kunnat skriva politisk historia genom att backa upp en partiledare som i högsta grad var kvalificerad att få ta över statsministerämbetet – och som dessutom var kvinna. I stället lät Moderaterna henne bara försvinna. Och kanske ännu värre, rent av obegripligt – partiets nätverkande Moderatkvinnor gjorde absolut ingenting för att hindra denna motbjudande offerslakt när knivarna slipades och avgångskraven höjdes från förbunden.

Mot den här bakgrunden – jag ångrar inte mitt redan i försomras meddelade besked att jag inte kandiderar för omval.

Email

Oseriöst att jämställa Sveriges rättsväsende med Polens

2017-07-24, måndag, kl. 11:58| 2 kommentarer

Det är inte seriöst att jämställa de svenska domstolarnas ställning och rekryteringen av domare här i landet med vad som händer i Polen just nu. Det är mitt svar till er som har skällt på mig i mail och på sociala medier för att jag i SvD uppmanar EU-minister Ann Linde och Sveriges regering att driva på för att EU beslutar om ekonomiska sanktioner i mot Polen. Förresten hade jag i höstas en debatt med justitieministern i samma ämne, den kan följas här.

Men visst, det finns absolut ett utrymme att ytterligare stärka de svenska domstolarnas oberoende gentemot statsmakterna. Exempelvis kan man inrätta ett domarlett juridiskt råd som ersätter en del av Domstolsverkets nuvarande funktioner. Och man kan låta de högsta domstolarna få större inflytande över vilka som utses till justitieråd. Dessa och fler förstärkningar av domstolarnas oberoende har vi moderater också motionerat om i riksdagen, våra förslag behandlas av Konstitutionsutskottet till våren.

Men jag måste ändå vara intellektuellt hederlig och slå fast att på det hela taget lever det svenska domstolsväsendet upp till rättsstatliga krav på att domstolarna ska vara oberoende av såväl den styrande makten (regeringen) som den lagstiftande (riksdagen). Ni som beskyller mig för att blunda för att regeringen också i Sverige utser domare, ni har missat det viktigaste. För i Sverige avskedas inte domare, tvärtom är dessa i grundlag garanterade rätten att inte vara lojala mot vare sig riksdag eller regering. Sedan 1809 år regeringsform har domarna varit ”självständiga under lagarna”.

Just i detta nu kom beskedet att Polens president lägger in sitt veto mot lagförslaget som skulle ha gett regeringspartiet Lag och rättvisa rätt att tvångspensionera domare i landets Högsta domstol och ersätta dessa med regimlojala personer som dansar efter regeringens pipa. EU:s varningar och de massiva folkliga protestaktionerna tycks för denna gång ha haft sin verkan. Men så länge den nuvarande regeringen sitter vid makten går det inte att blåsa faran över.

Ni som har undrat vem jag är att anklaga polska regeringen för att byta ut domarna i författningsdomstolen när vi i Sverige inte ens har en författningsdomstol, till er säger jag: Förekomsten av en särskild författningsdomstol (som Polen men inte Sverige har) är inget som helst mått på hur väl ett land lever upp till de rättsstatliga idealen. I Sverige har varje domstol – även en vanlig tingsrätt – makten att i konkreta fall underkänna en lagbestämmelse såsom författningsstridig. Och vi har ett oberoende lagråd som i förväg prövar om en av regeringen föreslagen lag strider mot grundlagen eller inte. Visst finns det utrymme att också stärka lagrådets ställning, t ex genom att göra det svårare för lagstiftaren att bortse från lagrådets yttranden. Ni rättsstatens vänner – hjälp mig gärna att bilda opinion för en sådan ordning!

Till sist. I och med grundlagsreformen 2011 har de svenska domstolarnas konstitutionella ställning stärkts. Landets ordinarie domare utses fortfarande av regeringen – det är inte där Sverige och Polen skiljer sig åt – men beredningen av utnämningarna handhas i Sverige numera av den oberoende Domarnämnden, vars förslag regeringen bara har en teoretisk möjlighet att frångå. I praktiken har regeringen därmed avhänt sig makten att som tidigare styra domstolarna genom att utse sina favoriter till de cirka 100 högsta domartjänsterna. Regeringens tidigare så kallade kallelseförfarande är en gång för alla skrotat. Och nej, i Sverige har regeringen sedan flera hundra år tillbaka ingen makt att avskeda eller ”tvångspensionera” en domare som den redan har utnämnt. Bästa kvittot på oberoende!

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS