Roland Poirier Martinsson skriver vasst och befogat om ett visst partis kapitulation inför statsfeminismen. RPM gillar att använda begrepp hemmahörande i den högre akademiska skolan och konstaterar bland annat att ”den ekonomistiska strukturfeminismen” är antiintellektuell. Ett påstående som får den skenbart timide ekonomisten Mattias Lundbäck att utropa: Jag är kränkt! Sanslöst roligt.
Apropå partikamraterna Catharina Elmsäter-Svärd och Torbjörn Rosdahls antisprutartikel på Brännpunkt i dag: Efter 15 års motstånd är jag numera FÖR en försöksverksamhet med utdelning av rena sprutor till Stockholms narkotikamissbrukare. Mina skäl och våndor har jag tidigare redovisat här och här och här.
Jo, jag inser att det hade varit förnuftigare av mig att knipa käft i sprutfrågan. Frågans politiska laddning har försvunnit i och med Socialdemokraternas kovändning, även S är numera emot. Dessutom spelar det egentligen ingen roll vad S och M tycker eftersom det finns en politisk majoritet i landstinget för att köra i gång en försöksverksamhet med utdelning av rena sprutor. Något som centerns landstingsråd Gustav Andersson bekräftar här.
Så varför i hela friden bråkar jag? Därför att jag är lättad och stolt över att ha släppt på prestigen, och vill visa det.
Musik i KD-ledarens smak
Feb 7
Håll till godo med den medryckande Genusväldet drar fram. Ja, det handlar om den unkna genusdebatten. (Hur gör man för att lägga ut själva videoklippet direkt på bloggen???)
KD-ledaren Göran Hägglunds inlägg mot kvotering gör mig också glad. Även om jag inte kan bestämma mig för om det är smart av Hägglund eller inte att avstå från att känga till Moderaterna mer direkt.
Å andra sidan har Hägglund kanske också noterat att partiets plötsligt självutnämnda genusprofeter raskt tonade ner sitt könsmaktsprat och hot om lagstiftad könskvotering. På förekommen anledning, vill jag tro. Göran Hägglund också?
….hur fan har jag kunnat vara minister i sex år om jag inte ens kan tanka en bil?
Att kontra med att vi är många som undrar detsamma känns lite väl enkelt. Men gissa om Justitieutskottets ordförande kommer att få äta upp sin fråga. Det ska jag se till.
När turen kom till mig att inta talarstolen inledde jag lite mjukt med att reflektera över seminariets rubrik: Rennäringen står på spel – varför är det så tyst? Är det verkligen så tyst, undrade jag.
Dorotea har namnsdag på Samernas nationaldag, som alltså infaller i dag. Vore det inte för att jag i veckan haft anledning att fundera på samefrågan och särskilt varför Sverige inte har anslutit sig till ILO-konventionen nr 169 om urfolks rättigheter, skull jag inte ha lagt denna förmiddag och mer än det på att skriva det här inlägget. Nu gör jag det eftersom jag varken vill undanhålla vad jag sade i talarstolen, eller intervjun med Sameradion. Kritiken från Sametingets styrelseordförande bjuder jag också på.
Håll gärna också i minnet att problemet för Sverige med att ansluta sig till ILO-konventionen är att konventionen går på kollisionskurs med äganderätten. Två intressen står emot varandra: den svenska statens intresse av att bevara en ursprungsbefolkning och statens skyldighet att skydda den enskilda äganderätten. Om staten ger samerna rättigheter som inskränker de rättigheter som andra svenskar redan har, så måste staten ersätta den ekonomiska förlusten. Europakonventionen och svensk grundlag tvingar nämligen staten att fullt ut kompensera för äganderättskränkningen. Det kan med andra ord bli dyrt för Sverige att ratificera och implementera ILO.
Det var alltså i tisdags som jag deltog i sameseminariet i Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens regi. Som påpekades så många gånger att jag tappade räkningen, har Norge ratificerat ILO:s konvention nr 169. Men inte Sverige, och detta därför att Sverige inte är Norge, i samesammanhang är Norge en extrem.
Först och främst. De flesta samer är bosatta i Norge. Man räknar med en befolkning på 50 000-65 000. Efter den hårda ”förnorskningspolitiken” som pågick i nästan hundra år har den norska samepolitiken ändrats radikalt, i dag är norsk samepolitik en central del av regionalpolitiken. Den norska staten avsätter dessutom mycket mer pengar till samerna (sametinget) än vad Sverige gör. Man har råd att göra det, tack vare oljan, som gör att Norge över huvud taget satsar mycket mer på glesbygdsbefolkningen, pyttesmå kommuner hålls vid liv och har tillgång till fullständig samhällservice tack vare oljepengarna. I och med att Norge har haft råd att kompensera markägarna har man också kunnat ansluta sig till ILO-konventionen.
I Sverige finns det i runda slängar 2 000 renägare och cirka 20 000 samer. I förhållanden till samernas andel av befolkningen får de extremt stor uppmärksamhet både i samhällsdebatten och på den politiska nivån. Det var bl a därför som jag ifrågasatte seminariets utgångspunkt om att tystnad råder.
Till exempel.Diskrimineringsombudsman Katri Linna skrev häromsistens en gemensam debattartikel med Sametingets styrelseordförande Sara Larsson. Det uppfattades väl av de flesta som naturligt, rätt och riktigt, men är i sig en värdemätare på att debatten är både levande och livlig. Rennäringens framtid upplevs som en angelägenhet för hela landet. Huruvida det är konstitutionellt korrekt av DO att strunta i grundlagens krav på att myndigheter ska iaktta objektivitet och saklighet, lämnar jag därhän den här gången. Men DO skräder inte orden:
”Det är uppenbart att Sveriges regering kränker samers mänskliga rättigheter och att det saknas politisk vilja att göra upp med Sveriges koloniala arv”. Och kränkningen skulle bestå i att Sverige ”inte ger samer möjlighet till reellt deltagande i beslut som rör dem”.
”Inte ger samer möjlighet till reellt deltagande i beslut som rör dom”. Hm. Det är precis så maktlös jag känner mig när riksdagen klubbar igenom beslut som jag ogillar. Som att FRA sedan årsskiftet har laglig rätt att avlyssna medborgarnas datatrafik. Parentetiskt kan sägas att det är bland annat därför som jag har tagit steget över till politiken, jag insåg att jag nog borde vara med och bestämma lite mer.
Faktum är att FRA-lagen kränker inte bara mig utan också alla som skickar mejl och har ett liv på nätet. Och det har väl även samerna?
En annan sak som jag har funderat en del på är namnbytena till samiska på fjällkartorna. En aktuell strid i namnfrågan är den här.
Men brandfacklan jag kastade in i tisdagens samedebatt tog fasta på det faktum att när maken och jag vandrar i fjällen så blir vi ibland rätt bortkollrade av att 99,9 procent av alla namn på den livsviktiga kartan är på samiska.
I STF:s resehandböcker som vi har med oss finns bara de invanda svenska namnen, så vi får rätt svårt att orientera oss på fjället. Frågar vi den bofasta fjällbefolkningen så kan den i regel också bara namnen på svenska. Att detta missgynnar turistandet i svenska fjällvärlden är uppenbart, vad tänker STF göra åt den saken? Kanske tala med Lantmäteriet som tillverkar kartorna?
Till sist. I sammanhanget kan jag inte låta bli att tänka på fjällbondefamiljen i Björkede i norra Jämtland, som jag och maken blev bekanta med i samband med en fjälltur för ett antal år sedan. Familjens gård har gått i arv i rakt nedstigande led sedan 1790. År 1888 inlöstes gården av staten för att bli renbetesland, och den före detta ägaren blev arrendator. Liksom släktingarna som har arrenderat gården därefter, och så vidare fram till i dag. Fjällbönderna i Björkede upplevde sig som ett slags undantagsjon på den mark som deras egna förfäder hade odlat upp under svett och möda. Och det med statens välsignelse. Samma stat som sedan tog marken ifrån dem bara i syfte att rennäringen skulle kunna breda ut sig på ännu större områden.
Men dessa fjällbönder har svårt att göra sin röst hörd. De har ingen intresseorganisation som för deras talan och ingen ILO-konvention att falla tillbaka på. De får inga statliga anslag som deras rikare samiska grannar.
Man kan undrar vilka som har varit tysta för länge.
Snubblade lyckligtvis över Oscar Swartzs inlägg om gromning. Det är bland det nyktrare jag har läst på länge i ett politiskt laddat ämne.
Detsamma kan man inte säga om Annika Sundbaum-Melins hårresande spekulationer. Jo, laddad är hon, men inte på kunskap och tillförlitlighet. Enligt Sundbaum-Melin är Sverige ett land bestående av en sexnätverkande poliskår, som ordningsmakten gör sitt yttersta för att skydda. Sundbaum-Melin skriver i samma berättartradition som professor Eva Lundgren.
Som spridare av till vetenskap förklädda skrönor om mäns våld mot kvinnor och ritualmord på små barn intar Lundgren en särställning. Hennes undersökning Slagen dam, i vilken hävdas att nästan varannan svensk kvinna (46 procent) har utsatts för manligt våld, har avmystifierats av vetenskapen som rappakalja. Om detta har jag skrivit här och här. Men det hindrar så klart inte Lundgren från att på nytt saluföra sin hokuspokusforskning.
Newsmill har inte funderat på att börja kvalitetsgranska sidans inlägg?
Läser om Leif Pagrotsky i Expressen. Den förre kulturministern lär visst aspirera på att bli högsta chef för Moderna Museet. Efter en hård arbetsdag kan jag inte komma på något vettigare att säga om den saken än att det vore väl ändå en skymf mot MM:s avgående chef Lars Nittve?
En av Kvinnor Kan:s frontfigurer, Eva Sternberg, utgjuter sig i dag över Birgitta Ohlssons upphöjelse till EU-minister. Sternberg menar att Ohlsson borde ha tackat nej till jobbet eftersom hon är med barn.
På notisledarplats i DN återupplever en annan frontfigur, Hanne Kjöller, ännu en av sina känslostormar. Denna gång inbjuds läsarna att dela Kjöllers vånda att som nybliven mor vinka adjö till sitt barn.
Budskapet till Ohlsson går inte att missa: Eftersom det på grund av hormontillflödet var jobbigt för Hanne att lämna sitt lilla barn kommer det också att bli jobbigt för Birgitta att göra det, därför borde Birgitta ha tänkt på hormonerna och tackat nej till statsrådsposten.
Sternberg och Kjöller får ha vilka åsikter och privata erfarenheter de vill, min undran gäller varför de inte kan låta bli att kleta ner Birgitta Ohlsson med dem?
Stort grattis förresten till folkpartiets stridbara kvinna! (Vars åsikter jag inte heller delar alla gånger, men det är som sagt var en annan sak).
Apropå åtalet mot överläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Var det fel eller rätt av åklagaren att åtala?
Själv har svårt att tänka mig något värre än att inte få en chans att förklara mig inför domstol, särskilt i en situation där anklagelserna har haglat och varit så pass grova. Mitt svar är alltså ja, det var rätt att åtala barnläkaren.
Och varför brottsmisstankar mot vårdpersonal inte ska utredas av Socialstyrelsen, vilket har föreslagits från olika håll, förklarar juristen Mårten Schultz imponerande tydligt här.
Landskronas starke man Torkild Strandberg (FP) skriver träffsäkert om statens inblandning i sådant som borde få beslutas på lokal nivå. Inte minst kan man instämma i hans liberala syn på kameraövervakning.
Nog för att mitt hjärta klappar hårt för skyddet av den personliga integriteten, men det betyder inte att allt kan klumpas ihop i ett fördömande av Övervakningssamhället. Regeringens och myndigheters överdrivna respekt för medborgarns personliga integritet ”i vissa fall” inger helt enkelt inte respekt.
Kan man som regeringen ena dagen driva igenom en möjlighet till massavlyssning av medborgarnas mejltrafik i form av FRA:s signalspaning blir det aningen paradoxalt när staten genom JK och Datainspektionen andra dagen närmast maniskt motsätter sig kameraövervakning i bussar, tunnelbanor och på ökänt stökiga platser.
Jag har sagt det förut och säger det igen: Man måste kunna skilja på stora och små integritetskränkningar. I det ligger bland annat att mer kameraövervakning behöver inte vara fel om den leder till att polisen faktiskt klarar upp fler brott och att människor känner sig tryggare . Som Strandberg påpekar: Enligt SCB anser nio av tio svenskar att kameraövervakning bör tillåtas för att öka tryggheten. En så tung majoritetsuppfattning kan man som politiker inte rycka på axlarna åt.
Jo kan, kan man, men man bör inte kunna göra det ostraffat.