Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Heder åt Valfridsson som inte gav efter för opinionstrycket

2016-02-01, måndag, kl. 22:08| 1 kommentar

Så kom den äntligen – den så kallade Tiggeriutredningen. Har inte hunnit läsa Martin Valfridssons med medarbetares betänkande Framtid sökes från pärm till pärm, men hittills har jag nickat instämmande till det mesta. Framför allt är det mycket klokt att låta statens förlängda arm – länsstyrelsen i Stockholm och ytterst huvudstadens landshövding – få axla det nationella samordningsansvaret för att de utsatta EU-medborgarna som söker sig till vårt land får en likvärdig behandling oavsett på vilken trottoar i vilken del av landet de slår sig ner på.

Likaså uppskattar jag det modiga klarspråket om det självklara. Det säger måhända något sorgligt om räddhågsenheten hos oss andra men naturligtvis har Valfridsson rätt i att lika lite som det är tillåtet att göra sina behov i parker och på lekplatser för utsatta romer som för andra i vårt land, är det tillåtet att fritt slå ner sina bopålar på någon annans mark, oavsett om den är privat eller offentligt ägd. Den som gör så måste kallt räkna med att bli avhyst, även om många av oss fortfarande bara törs mumla om den saken.

Fastän det inte är opportunt pekar Valfridsson också på att de rumänska och bulgariska romer som kommer hit för att tigga inte tillhör de mest utsatta i sina länder. Deras ännu sämre lottade systrar och bröder saknar både pass och respengar. Deras räddning består i att få hjälp i sina hemländer, bland annat genom svenska frivilligorganisationer.

Inte alltid, men det händer att jag lägger pengar direkt i muggen framför kvinnan med filten runt benen. Jo, jag vet att det lika mycket är för att döva mitt eget samvete, och just därför tar jag ibland en av hennes uppradade träslevar och låtsas att jag inte ger en allmosa utan faktiskt köper något.

Men Valfridsson har förstås rätt. Pengarna i muggen gör långsiktigt större nytta om de i stället betalas in till de ideella organisationer som jobbar på plats i de utsattas hemländer för att lindra, stödja och främja bygget av en drägligare tillvaro, inklusive skolgång för barnen. Särskilt för de allra mest utsatta, för det finns gradskillnader i helvetet även inom den romska befolkningen i Europa.

Till sist. Heder åt Valfridsson som inte gav efter för opinionstrycket att – i en eller annan form – kriminalisera tiggeriet.

Email

Hur mycket tryckfrihet tål vi?

2016-01-24, söndag, kl. 21:32| Kommentering avstängd

Svenska Dagbladets Malin Ekman skriver mycket bra om oberoende journalistik r. Jag fäster mig särskilt vid Ekmans passus om att det är ”oundvikligt att texter – och konstutställningar och teateruppsättningar – väcker känslor, speciellt i det polariserade medieklimat vi befinner oss i. Men media måste innehålla även de åsikter, röster och vinklar som utmanar oss.”

På ett frukostseminarium i riksdagen i veckan som gick ställde jag en fråga på just det temat till Tidningsutgivarnas Jeanette Gustafsdotter. Bakgrunden var en enkätundersökning som TU/Sifo har låtit göra. Undersökningen visar att vi riksdagsledamöter uppfattar det som allt mindre känsligt ”att publicera bilder eller teckningar som kränker religiösa grupperingar”. År 2008 uppgav 71 procent av de då svarande riksdagsledamöterna att de ville att det skulle vara fritt fram att publicera bilder typ Lars Vilks rondellhund. I fjol steg den siffran till 78 procent.

Som yttrandefrihetsvän kan man tycka att det är en glädjande utveckling. Men frågan är hur mycket den toleransen bland riksdagens ledamöter är värd när den sätts på prov i ett skarpt läge? En konkret och färsk prövosten är satirtidningen Charlie Hebdos publicering av en teckning där poängen var att treåringen Alan, som död spolades upp på en turkisk strand, om han hade fått växa upp skulle han ha blivit en ”stjärtklämmare” och gjort livet till helvete för unga europeiska flickor i Köln, Kungsträdgården och andra ställen.

Att publiceringen, även om den är tänkt att ha en ironisk udd mot Marine Le Pens Front National, är både vulgär och obehaglig kan nog alla sunt funtade människor hålla med om, men hur många av riksdagens ledamöter skulle vara villiga att i yttrandefrihetens namn ändå tolerera den?

Själv tvivlar jag på att så många som TU/Sifo-enkätens 78 procent (på sitt sätt bräckliga underlag av 127 intervjuer) skulle göra det. När jag efterfrågade TU:s inställning svarade Jeanette Gustafsdotter att hon personligen inte skulle publicera bilden men att hon försvarade rätten att göra det.

Det är inte solklart, åtminstone inte för mig, att Gustafsdotters svar verkligen går ihop med TU:s stiliga debattinlägg i SvD med anledning av samma undersökning:

För det som kännetecknar en stark och djupt förankrad tryck- och yttrandefrihet är just att den även försvarar det som är stötande, provocerande och kontroversiellt så att även det ska kunna bli sagt. Och då gäller det att man vågar stå upp för den – inte bara i princip – och är beredd att förklara och försvara tryck- och yttrandefriheten också när den utsätts för påfrestningar.

Email

Utrikesministern på Folk & Försvar i vilken egenskap?

2016-01-10, söndag, kl. 17:36| Kommentering avstängd

Utrikesminister Margot Wallström åker alltså till Folk och Försvars rikskonferens i Sälen och håller ett anförande där hon luftar idén om en ny civil värnplikt. Dock med brasklappen: ”förslaget är personligt och inte något hon säger som representant för regeringen”. Bra eller dåligt förslag? Den värderingen återstår att göra till att börja med inom regeringen själv.

Däremot undrar jag alldeles bestämt om Sveriges utrikesminister vet i vilken egenskap hon är inbjuden till Folk och Försvars rikskonferens?

Förvirring verkar ha uppstått även i Radiohuset. För i Ekot kl 16.00 annonseras Wallströms förslag fortfarande som utrikesministerns. I nästa sändning – Ekot 16.45 – sägs nyheten ha lanserats av ”ett socialdemokratiskt toppnamn”.

Kanske hade någon under tiden hunnit ringa – från UD eller typ Sveavägen?

Email

Löfvens elefantinhopp på rättsväsendets fält

2016-01-08, fredag, kl. 11:05| Kommentering avstängd

Jag var inte ensam om att höja på ögonbrynet när Sveriges statsminister öste beröm över livstidsdomarna som Göteborgs tingsrätt avkunnade strax före jul mot de två män som stått åtalade för terroristbrott i Syrien 2013. Stefan Löfven kommenterade domarna så här (i SvD): ”Det är en viktig signal från rättssamhället, det är inte okej att åka ner och begå brott mot mänskligheten i andra länder”.

Det är självklart inte lämpligt att den som företräder regeringen betygsätter eller över huvud taget kommenterar en icke lagakraftvunnen dom. Bland annat därför att det kan ge intryck av att den styrande makten försöker påverka den dömande, i detta fall den eller de högre rättsinstanser som eventuellt kommer att överpröva tingsrättens dom. Men jag ser ingen anledning att kritisera Löfven alltför hårt. Han är statsrättsligt oerfaren och juridiskt okunnig, så det elefantinhoppet må vara honom förlåtet.

Nej, vad som framför allt fick mig att haja till var att statsministern gav ett så oförblommerat erkännande åt den så kallade allmänpreventionen. För Löfvens i och för sig olämpliga uttalande gav tveklöst intryck av att det äntligen är slut på socialdemokraternas snart 30 år gamla avståndstagande från tanken att domstolarna bör kunna ta hänsyn till att hårda straff kan ha avskräckande verkan på andra som funderar på att begå liknande brott.

Som svårt intresserad av kriminalpolitik i allmänhet och straffrätt i synnerhet var det givet att jag ville få klarhet i saken. Sagt och gjort, jag ställde i egenskap av riksdagsledamot en skriftlig fråga till justitie- och integrationsminister Morgan Johansson.

Min fråga (kan läsas här) går i korthet ut på att jag undrar om statsministern omprövat allmänpreventionens betydelse för domstolarnas rättstillämpning, eller om statsministern menar att just jihadister, när de står i valet och kvalet om de ska begå brott eller inte, utgör ett undantag? Är jihadister, till skillnad från andra potentiella brottslingar, så rädda för att svenska domstolar ser strängt på deras tilltag att de av den anledningen avstår från sina planerade illgärningar?

Närmare bestämt frågade jag alltså Morgan Johansson om vilken inställning justitie- och migrationsministern och regeringen har i fråga om allmänpreventionens betydelse för domstolarnas rättstillämpning. Ska allmänpreventionen återinföras som en sak för domstolarna att ta hänsyn till vid bestämmande av påföljd? Och i så fall för brottslingar i allmänhet eller bara för jihadister?

Trettondagsafton plingade det så till i mejlboxen. Det var från justitie- och migrationsministern och han svarade nej: ”Det pågår för närvarande inget arbete inom Regeringskansliet som syftar till att förändra principerna för påföljdssystemet eller påföljdsvalet.”

Johanssons svar kan läsas i sin helhet här och den observanta läsaren konstaterar att statsrådet duckar för frågan om allmänpreventionens betydelse – för jihadister och andra – och väljer att i stället ge en nybörjarföreläsning om straffrättens elementa.

Det enda intressanta med justitieministerns i övrigt intetsägande svar är att statsminister Löfven den här gången var ute och cyklade. Det är inte första gången det händer när statsministrar, oavsett politisk kulör, ger sig på att kommentera rättstillämpningen och juridiska principer. Ingen begär att regeringschefen till allt annat också ska vara en duktig jurist. Desto viktigare då att statsministern – och andra statsråd – rådfrågar den sakkunskap som finns i regeringskansliet innan de ger sig ut och fäktar på rättsväsendets fält.

Email

För att vinna nästa val måste man hoppa brett också

2015-12-27, söndag, kl. 18:21| Kommentering avstängd

Uppträdda som på ett radband har partiledare eller talespersoner av lägre rang från sex, ibland sju partier ansträngt sig för att inför den samlade mediekåren manifestera sin totala samsyn i den stora, övergripande frågan om vem som denna – eller nästa – mandatperiod ska regera landet.

Själv har jag inget principiellt emot blocköverskridande överenskommelser. Tvärtom, sådana kan vara nyttiga, rent av nödvändiga för att hitta lösningar på vår tids mest brännande samhällsproblem. Läs: bostäder, jobb, skola (=integration). Så långt inga problem.

Det är sedan, när de olika partierna sätter sig ner för att mejsla fram konkreta gemensamma politiska lösningar som skillnaderna blir tydliga. Och ”käbblet” bryter ut om höjda skatter eller sänkta? Mer statligt ägande eller mindre? Jobb och egen lön eller arbetslöshet och bidrag? Riskkapital och vinster i välfärden eller totalförbud? Låga trösklar in på arbetsmarknaden eller krav på avlagd examen? Så kan man hålla på att lista ideologiska olikheter som i praktiken är svåra att överbrygga. Samtidigt som redan byggda broar rivs. Ett exempel är den tidigare uppnådda blocköverskridande samsynen på Sveriges förhållningssätt i EU, till Mellanöstern och till den övriga utrikespolitiken – den politiska samsynen har 2015 sopats puts väck och ersatts av utrikesminister Margot Wallström.

Annandag jul för ett år sedan vaknade jag av larmsignaler i riksdagsmobilen. Gryningen hade ännu inte kommit till Karibien och uttrycket ”tagen på sängen” fick en djupare innebörd. Decemberöverenskommelsen var ett faktum. Jag kommenterade saken här och har under året som gått inte övertygats av statsvetare, enstaka partikompisar och andra DÖ-motståndare om att väljarna hellre hade velat ha det extra val som Stefan Löfven hotade med. Och någon sådan önskan har hittills inte utkristalliserat sig i årets opinionsmätningar.

Vad önskar då väljarna för 2016?

Låt mig konsultera spåkulan. Den säger att väljarna önskar vare sig nyval eller nya politisktekniska samverkanslösningar. I varje fall vill de inte att vi politiker ska göra sak av form. Det är mycket enklare – eller svårare. Arbetslösa vill ha jobb, bostadslösa vill ha bostad, föräldrar vill ha bra skolor åt sina barn, barn vill se sina åldriga föräldrar få god vård och omsorg, företagare vill ha råd att anställa, alla vill ha trygghet på gator och torg, alla vill ha en flyktinginvandring som är möjlig att hantera, alla – nåja, nästan alla – vill ha ett militärt försvar som inger trygghet i ett allt hotfullare omvärldsläge, osv.

Frågar ni mig så vinns alltså nästa val inte av den partikonstellation som lovar mest utan av den som kommer med de mest trovärdiga lösningarna.

Eller för att travestera Kurt Olsson (ca 4.03): Det räcker inte att hoppa högt, man måste kunna hoppa brett också.

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS