Därför bör HD bevilja Arnault prövningstillstånd

På det nya årets tredje dag skriver åklagare Hanna Cardell i SvD att det saknas ”anledning till oro”. Domen på två och ett halvt års fängelse mot Jean-Claude Arnault är inte exceptionell, understryker Cardell. Bara ”en dom i raden av alla domar där svenska domstolar vägt bevisningen utifrån de utgångspunkter som under lång tid arbetats fram av den svenska rättsapparaten och som vi har all anledning att vara stolta över”. Dagen därpå var Hanna Cardell inbjuden till Studio Ett där hon upprepade sin ståndpunkt att domen inte var konstig alls: ”Våldtäktsdomen mot Arnault följer bara praxis”.

Jag hade inte tänkt orda mer om Arnaultfallet innan Högsta domstolen beslutar om man beviljar prövningstillstånd eller inte. Men så i morse vaknade jag i vargtimmen, plågad av de många tvärsäkra röster som vitt och brett slagit fast att brottmålet mot den 72-årige, tidigare ostraffade så kallade kulturprofilen, är ett korrekt dömt rutinärende som det inte finns något som helst att anmärka mot.

Uppenbarligen är det något som skaver i mitt rättsmedvetande. Jag känner inte Arnault, har aldrig träffat honom, men jag har läst tingsrätts- och hovrättsdomarna, är själv jurist och ändå har jag svårt att begripa hur domstolarna med instämmande av Hanna Cardell med flera kan mena att ett långt fängelsestraff var det enda möjliga. Förmodligen talar vi om olika saker. Låt mig förklara hur jag tror det hänger ihop.

Hanna Cardell ägnar hela sin artikel (repris här) åt bevisprövningen i målet och kommer fram till att bevisningen var tillräcklig mot bakgrund av den praxis som föreligger på området. Det resonemanget har jag inga problem med. Som jag tidigare konstaterat (här och här) är målsägandens berättelse både rimlig och trovärdig. Arnaults brott är alltså bevisat och domstolarna gjorde rätt när de utgick från att händelseförloppet har varit i stort sett så som målsäganden har berättat i tingsrätten och hovrätten.

Men att konstatera att en brottslig gärning är bevisad är bara första ledet i ett brottmål. Därefter ska domstolen ta ställning till brottets straffvärde. När det gäller våldtäkt innehåller Brottsbalken en mycket vid straffskala, som börjar vid 14 dagars fängelse och sträcker sig ända upp till fängelse i tio år. Hur strängt straffet blir beror alltså på brottets straffvärde, dvs hur allvarligt det finns anledning att se på våldtäkten i det enskilda fallet. Men om detta andra led i domstolarnas bedömning finns knappt något resonemang alls i domarna. Som styrd av en högre osynlig makt klämmer hovrätten utan närmare förklaring till med två och ett halvt års fängelse. I likhet med Hanna Cardell talar domstolarna bara om bevisningen. Man låtsas inte om att det hade varit möjligt att bedöma Arnaults brott som mindre allvarligt, med följden att ett par månaders fängelse hade varit tillräckligt för hans del.

För i själva verket finns det rätt mycket som talar för att de två våldtäkter som Arnault begått mot den målsägande kvinnan juridiskt sett är av den mindre allvarliga graden. Jag har utvecklat den saken i tidigare inlägg (se länkarna ovan) och ska inte upprepa mig. Här nöjer jag mig med att erinra om att vid den första våldtäkten, som domstolarna bedömde vara värd två års fängelse, tog målsäganden själv initiativ till samlag och det straffbara momentet i sexakten (30-60 sekunders ofrivilligt oralsex) följdes sedan direkt av sex utan våldsinslag. Lek med frågan om vad skillnaden hade varit om målsäganden inte hade varit pådrivande och om det efterföljande sexet inte hade varit frivilligt? Mitt sinne för rättvisa och proportioner säger mig att straffvärdet av Arnaults beteende i så fall skulle ha varit väldigt mycket högre, men av sådant tänkande finns inte ett spår vare sig i tingsrätts- eller hovrättsdomen.

Våldtäktsdomen mot Arnault på två och ett halvt års fängelse följer bara praxis? I bevisfrågan är det säkert så. Men hur kom domstolarna fram till gärningarnas straffvärde? Den frågan besvaras varken i tingsrätts- eller hovrättsdomen. Desto större anledning för Högsta domstolen att bevilja Arnault prövningstillstånd.

Våren satte några tydliga spår

Sommaren 2018 har skrivit in sig i min nu utbytta almanacka som den då jag organiserat och strukturerat sträckläste bok efter bok efter bok. Tre timmar varje förmiddag. Mer orkade jag inte i värmen. Och av träningsplanerna med stentuffa intervaller i branta backen, blev det inte mycket av. Hösten blev sakpolitiskt sett en gäspning samtidigt som regeringsdramatiken har gått in i ett vegetativt tillstånd. Sedan valdagen har inget egentligen hänt. Vissa menar att det är så demokrati fungerar. Själv skulle jag hellre säga att det som kännetecknar en verklig demokrati är att väljarnas röster räknas. 

Vårens händelser satte däremot några tydliga spår. En enig riksdag röstade igenom Samtyckeslagen som Lagrådet på goda grunder hade avstyrkt. Som ersättare i Socialförsäkringsutskottet följde jag häpet turerna om den så kallade Gymnasielagen som gav ensamkommande företrädesvis yngre män utan flyktingskäl rätt att stanna i landet. Ett ohållbart juridiskt hafsverk som riksdagen röstade igenom på tvärs med Lagrådets unikt starka kritik. Även regeringens förslag att göra Barnkonventionen till svensk lag röstade riksdagen ja till trots Lagrådets varning att det ”kan betvivlas att lagefterlevnaden blir bättre om det införs ytterligare ett lager av bestämmelser” och att det likaledes ”kan betvivlas att en inkorporering av barnkonventionen skulle vara särskilt väl ägnad att … avhjälpa de brister i tillämpningen som må föreligga”.

Listan kan tyvärr göras betydligt längre på illa genomtänkta förslag där remissinstanser och juridisk expertis drog i handbromsen men där riksdagen fällde upp skygglapparna. I ett kommande betänkande uttalar KU att det är viktigt att upprätthålla kvaliteten i lagstiftningsarbetet och ta Lagrådets synpunkter på allvar. Den markeringen framstår närmast som ett ironiskt hån. KU:s ledamöter har ju precis som riksdagens övriga ledamöter varit med och röstat igenom de av Lagrådets underkända förslagen.

Vad som också har etsat sig fast från i våras är rättegången i Stockholms tingsrätt mot den terroristmisstänkte och sedermera livstidsdömde Rakhmat Akilov. I dessa årskrönikedagar påminner SVT oss om rättegången genom att sända filmade inslag på Akilov från rättegångssalen.

Hur detta kan ske när tv-sända rättegångar är förbjudet i Sverige? Som SVT förklarade i samband med rättegången och som jag utvecklade härnär det begav sig i juni: För att få ut filmerna från tingsrätten har SVT sökt och fått Rakhmat Akilovs medgivande. Filmerna som åsyftas är sådana ljud och bildupptagningar från rättegången som sedan 2008 tas upp i framför allt tingsrätterna och som finns tillgängliga i digital form för att spelas upp i överrätterna ifall målet överklagas. Dessa inspelningar anses parterna ha rätt att förfoga över. Så tack vare att den numera livstidsdömde Akilov gav sitt tillstånd att sända ”hans” inspelningar kunde SVT göra det.

Som tv-tittare greps jag av olust och gör så alltjämt eftersom enda chansen för SVT att visa dessa filmade interiörer från Akilovrättegången är att terroristen – mördaren – i nåder har förklarat sig gå med på det.

Innan 2018 övergår i 2019 vill jag också bjuda på några munsbitar av mer privat karaktär.

Jag har registrerat den enskilda firman Kan & Vill Opinion. Än lyser det bländande vitt på intäktssidan, men det ska det bli ändring på.

Jag kan numera titulera mig krönikör med uppdrag att levererera månatliga klokheter för begrundande på ledarsidorna i Barometern och Göteborgs-Posten.

Sist men inte minst: Nästa år lovar jag att göra allting bättre. Jag lovar att till och med misslyckas bättre. (Bodil Malmsten, 1944-2016).

Gott Nytt År alla!

Lagrådet glömt men Svenska Akademien är ännu en snackis

Sverige är i akut behov av genomgripande reformer på snart sagt varje samhällsområde och det samtidigt som lagstiftarna trampar vatten. Härom veckan hade de folkvalda chansen att bättra sitt skamfilade rykte. På bordet låg det av Lagrådet kritiserade förslaget om utvidgat rökförbud, som bland annat ålägger krogägare att upprätthålla rökförbudet även på gatumark som polisen enligt lag har ordningsansvar för. Till det rättsosäkra förslaget röstade riksdagen ja, hurra! Vad Lagrådet varnade för och sa? Läs här.

Men i afton, på dagen åtta månader efter min bloggpost i april, kan jag konstatera att Svenska Akademien fortsätter att vara en snackis på stan inför ”hennes” traditionstunga högtidssammankomst. Det är förvisso en av kriser, skandaler och skadeglädje märkt institution men hon är ändå inte värre däran än att tre nya och till synes högt kvalificerade ledamöter har tackat ja till att ta sitt inträde i Akademien. Allt med ”dess höge beskyddares medgivande” och säkert till applåder av en flerhundrahövdad ordensprydd, högtidsklädd samhällselit. Själv nöjer jag mig med myskläderna och slår på P1 klockan 20.03.

SCB:s dåliga siffror för Alliansens mest högsvansade partier är en rättvis dom

Så typiskt. Här lämnar man riksdagen för att med lösgjorda bojor få börja tänka stora tankar om annat än politik. Men så lätt gick det inte att klippa navelsträngen. För det har inte gått att koppla bort det rafflande spelet om regeringsmakten. Just nu meddelas att Stefan Löfven får ännu mer tid av talmannen att föreslå en lösning på regeringsfrågan som riksdagen får ta ställning till.

– Det är ett väl avvägt datum (10/12) som talmannen har satt, smickrar  Löfven och tillägger att ”det är bra att vi har en tidspress på oss”.

Trots att väljarna för snart tre månader sedan röstade fram en icke-socialistisk majoritet i Sveriges riksdag styrs landet fortfarande av en regering ledd av Socialdemokraterna, som enligt dagens SCB dessutom får ökat stöd av väljarna. Stefan Löfven måste ha svårt att hålla sig för gapflabb. Socialdemokraterna växer med mer än två procentenheter till 30,5 samtidigt som hans övergångsregering varken får eller behöver göra ett smack mer än att delta i EU-möten och i övrigt hålla igång den administrativa ruljansen i Rosenbad.

Medan Centern och Annie Lööf står och stampar på valresultatet (8,6) efter att ha satsat järnet på att kryptonazistförklara mig och andra borgerliga väljare som ser en poäng med att riksdagens partier samtalar med riksdagens tredje största parti. Än värre är det för Jan Björklund och Liberalerna som backar med hela 1,2 procentenheter (från 5,5 till 4,3). Det är ett tapp som förmodligen har sin förklaring i betydligt allvarligare saker än Björklunds vallöfte till sina barn om att han inte ska förhandla eller samtala med riksdagens tredje största parti.

SCB:s dåliga opinionssiffror för Alliansens mest högsvansade partier är en rättvis dom. De båda har med en papegojas envishet valrörelsen igenom upprepat att moderaternas Ulf Kristersson är Alliansens statsministerkandidat. Alltså samme Kristersson som C och L röstade bort så fort de fick chansen att utse honom som regeringsbildare och statsminister.

Hovrättsdomen mot Arnault är ett uttryck för hyperkorrektion

Efter 19 dagars betänketid förklarar Svea hovrätt att Jean-Claude ”Kulturprofilen” Arnault är skyldig till två våldtäkter av normalgraden mot en och samma målsägande. Straffet på två och ett halvt års fängelse är mot den bakgrunden helt rimligt eftersom minimistraffet för våldtäkt av normalgraden är fängelse i två år. Målsägandens berättelse om hur det hela har gått till har både tingsrätten och hovrätten bedömt som trovärdig. Det saknas alltså anledning att tro att målsäganden ljuger. Också det verkar fullt rimligt, men säkra kan vi förstås inte vara eftersom förhandlingarna i såväl tingsrätten som hovrätten har skett bakom stängda dörrar.

Låt inte striden om SD kosta Kristersson statsministerposten

Grunden för vårt demokratiska styrelseskick är att det är väljarnas valhandling som ska respekteras – inte vad talmannen och ledande partiföreträdare finner vara mest lämpligt. Om det är av respekt för valresultatet kan diskuteras, men två månader efter höstens riksdagsval leds Sverige fortfarande av en S/MP-regering fastän väljarna med bred marginal röstade fram en icke-socialistisk majoritet i Sveriges riksdag. En övergångsregering av denna typ ska så långt möjligt undvika att fatta partipolitiskt drivna beslut. Löfven själv tycks vilja leva upp till den devisen genom att överlåta till sina statsråd att driva politik. Som när Morgans Johansson i förra veckan förklarade att han här och nu är beredd att se över sexköpslagen i skärpande riktning. Övergångsregering eller inte, ett statsråds uttalande av det slaget är självklart alltid politiskt.