Apropå demokratin. Jag håller inte med danska Venstre om att valobservatörer bör skickas till Sverige. Men en gnutta sanning ligger det ändå i den danska demokratikritiken.

Vårt system bygger på att väljarna innan de går in i det slutna valbåset tar emot önskade valsedlar från partifunktionärer eller plockar åt sig valsedlar från bord inne i vallokalen.

Väljare kan uppleva det som besvärande att omgivningen kan iaktta vilka valsedlar de plockar åt sig. Jag har själv noterat att det finns väljare som stoppar på sig valsedlar från samtliga partier, förmodligen i syfte att förstärka dimridån kring hur de faktiskt tänker rösta. Men hjälper det?

Risken finns att den som till exempel tar både en M- och en S-sedel i låt säga blåa Vellinge eller röda Gällivare ändå förmodas vara en avvikare.

Samma misstanke kan uppstå om någon plockar på sig en SD-sedel, oavsett om han eller hon förser sig med de andra etablerade partiernas valsedlar.

Jag säger inte att det här är ett stort demokratiproblem, men nog är det dumt att förneka att problemet finns.

Hemma efter ännu en solig morgon med valbroschyrutdelning vid Zinkens tunnelbanestation. Budskapet i dag var ganska givet. Den första september går nämligen startskottet för förtidsröstningen. Hugade väljare kan alltså redan i dag lägga sin röst för fler jobb, bättre välfärd och mer trygghet i vardagen.

Hm…börjar jag inte låta som en riktig politiker?!

En ny iakttagelse var att en av de automatiska dörrarna ner till själva tunnelbanan vägrade att öppna sig och det med följden att de stressade kollektivtrafikanterna snudd på stångade näsan i den stängda glasdörren innan de hann uppfatta felanmälningslappen.

Ni vet själva hur generad man kan känna sig i den situationen. Särskilt när det står någon och ser på hur man gör bort sig. Påpassligt smög jag upp vid deras sida och pratade avledande om förtidsröstningen och tryckte valmaterialet i deras hand. Tacksamma över att jag räddat dem från deras pinsamma situation nickade de flesta mycket vänligt tillbaka och tackade för broschyren!

Slutsats: Även SL kan göra en insats för att öka röstdeltagandet genom att se till att i morgonrusningen fram till valet stänga av en automatisk tunnelbanedörröppning vid varje T-station i stan! Det underlättar för oss valarbetare att prångla ut vårt politiska budskap och främjar därmed ytterst demokratin!

Nu är det visserligen sen kväll, men denna måndagsmorgon inleddes numera som vanligt med en halvtimmers valbroschyrutdelning vid T-banan. Det gick inte trögare än vanligt, utan folk nickade och log. I alla fall gjorde väljarna det som glatt lät sig förses med broschyren.

På eftermiddagen avverkade jag ett pass i den mobila ”valstugan” på Kungsholmstorg.

Mobilt torgmöte på Kungsholmstorg. Det funkade alla tiders!

Skillnaden med att dela ut valbroschyrer i närheten av Stockholms tingsrätt än vid andra valstugor är att … männen är snyggare.

Jag inser att det kan låta sexistiskt. Men advokatkillar i kostym på väg till eller från rätten ser tilltalande ut, om ni frågar mig. Så var det sagt.

Jovisst, poliserna som vid femtiden i eftermiddags strömmade ut ur Polishuset var ganska snygga de också.

Men det hjälps inte. Gladast blev jag i dag av att möta entusiasmen hos alla de människor som mitt i det stressade steget på väg in till Apoteket, Systembolaget eller ICA ändå tog sig tid att stanna till för att instämma i landets behov av en fortsatt borgerlig regering.

Inte för att allt som regeringen har gjort hittills har varit perfekt. Men som den före detta långtidssjukskrivna kvinnan vid övergångsstället berättade för mig,  äntligen har hon fått en chans att komma tillbaka. Jepp.

Fast det hindrar inte att det ligger en sten kvar och skaver i skon. För det gör det, åtminstone i min. Wikileaks grundare Julian Assange får gärna reta gallfeber på militanta feminister hur mycket han vill. Betydligt mer störd blir jag av att Rättssverige gick så totalt i spinn under hans besök häromsistens .

Om detta rättsliga haveri skriver Oscar Swartz så analytiskt, träffsäkert och bra att jag själv lugnt kan lägga ner pennan.

Kungsholmsmoderater och jag. Varför jag inte bär gul partijacka? Därför att jag är fåfäng.

I dag har jag avverkat mitt första pass i valstugan vid Sergels torg. Något jättetryck var det nu inte. Väljarna har väl annat för sig en söndag klockan 12.00-14.00, tre veckor före valet.

Ja, till skillnad från turisterna från världens alla hörn som med Stockholmskartan i högsta hugg hellre frågade mig om vägen till Slottet än vad just jag avser att uträtta i Sveriges riksdag nästa mandatperiod.

Dessbättre tog varken italienare eller amerikanare illa upp när jag insåg mitt misstag och gnidet ryckte tillbaka min egenhändigt finansierade valfolder. Den kostar trots allt cirka 2.70 per styck…

Och visst, en snygg kille såg mest generad ut när jag tryckte min valbroschyr i hans hand. Men vad då? Det var först när jag såg sladden i hans och kollegans nacke som jag hajade att de tredagarsskäggstubbiga grabbarna med t-shirt, kavaj och slitna jeans inte primärt besökte Sergels valstugekoloni som väljare!

Sedan var det faktiskt en hel del sköna väljare – mestadels kvinnor, för att vara korrekt – som kom fram, greppade min arm och lovade mig deras kryss. Men bara i utbyte mot att jag fortsätter att ”våga bråka”. Det låter som en deal, tycker jag.

Det stod en tandemcykel bakom Sergelstugan. Den tillhörde miljö- och trafikborgarrådet Ulla Hamilton. Där bak: Johan Ludvigsson.

Har ni förresten sett partiets tv-reklamfilmer som presenterades i dag? Om inte finns de att beskåda här.

Nog för att många kärleksrelationer inleds på jobbet, vilket är en av valfilmernas poänger.

Men är kärlek på jobbet ett skäl att rösta på det nya arbetarpartiet?

Det är mer än en sak som är märklig med att bedriva valrörelse. Jag kan bara tala för mig själv, men sällan har jag varit så dåligt orienterad om vad som händer i dagspolitiken som efter att till exempel ha ägnat denna dag åt att valkampanja vid Hornstull.

Alltså har jag än så länge noll kommentarer till De rödgrönas utspel i dag. Men det finns ju andra som har analyserat…

Däremot har det inte undgått mig att statsminister Fredrik och finansminister Anders i förmiddags grillade kolbullar till lunch i vargskogen. Mättande och ”stabbig” föda för jägare och skogsmänniskor! Men hälsofaktorn ska vi nog tala tyst om.

Hur som helst är besöket en nog så viktig politisk händelse, inte minst för en Sommarvärmlänning som jag.

I härlig kontrast till den lantliga värmländska idyllen invigde jag i veckan Moderaternas första HBT-valstuga genom tiderna. Stolt är bara förnamnet. Invigningstalet kan läsas här, och genomslaget i media blev inte alls dumt!

Och i morgon ses vi i Moderaternas valstuga på Sergels torg. Ja, vi som vill, vill säga.

Vilken fröjd att läsa Lena Anderssons dissekering av Stockholmssossarnas kletiga utspel om hur huvudstadsborna ska få mer tid till att ”älska och skratta”. Själv barnlös skriver jag under på allt. Det ligger ingen bitterhet i det utan bara ett konstaterande att man kan leva ett rikt och roligt liv även utan att producera egna barn.

Men barnalstrandet hamnade förstås i fokus när jag i onsdags debatterade den svenska jämställdheten med Gudrun Schyman. Nej, inte övertygade vi varandra den här gången heller, men aningen skakad blev ändå Schyman när jag backade kvinnokampsbandet till mitten av 1800-talet. Vid denna tid hyste Socialismen en stark motvilja mot kvinnors lönearbete. Den Första internationalens kongress 1866/67 föreslog till och med att kvinnors lönearbete borde förbjudas.

Varför? Jo därför att kvinnligt lönearbete antogs bidra till låga löner för männen. Arbetarrörelsen fruktade rent av att kvinnorna kunde konkurrera ut män och ta deras jobb. Det problemet löste den socialistiska rörelsen genom särskild skyddslagstiftning specialdesignad för kvinnor i syfte att få dem att stanna hemma och ta hand om – man och barn.

Överfört till nutid kan jag inte låta bli att dra en parallell till motståndet mot att kvinnor på en konkurrensutsatt marknad fritt och i egen regi få utöva yrken som de typiskt sett är överlägset bättre på än män: vård, omsorg och den nya framväxande hushållstjänstesektorn.

Som alla vet är det inte den borgerliga regeringen eller Svenskt Näringsliv som sätter käppar i hjulen för kvinnligt företagande, utan De rödgröna, LO och Gudrun Schyman.

Med viss eftersläpning har jag avlyssnat P1:s debatt mellan valets huvudkombattanter Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt. I stort sett borde båda vara hyfsat nöjda med sina insatser.

Som väljare kan jag inte låta bli att undra om Mona Sahlin när hon sitter runt middagsbordet med familjen och äter makaroner med stekt falukorv, också talar om sitt ”Möjligheternas Sverige”?

På samma sätt undrar jag om Fredrik Reinfeldt när han myser med familj över korvgrytan också konstaterar att familjen lever i ”Framgångslandet Sverige”?

Uppriktigt sagt tror jag varken Sahlin eller Reinfeldt tordes plåga sina familjer med dessa floskler. Så varför underskattar Sveriges två statsministerkandidater väljarnas fattningsförmågor så kapitalt?

Det är frågan.

Fredagen började med SNS-seminarium med annonserat tema: Den svenska jobbpolitiken efter valet. I ärlighetens namn avhandlades framför allt effekterna av regeringens jobbpolitik under den förda mandatperioden.

Föga överraskande underkände Socialdemokraternas Berit Högman det mesta, för att inte säga allt. Medan Moderaternas Hillevi Engström försvarade rubbet. Hade någon förväntat sig något annat?

Starkast intryck på mig gjorde Arbetsförmedlingens chefsanalytiker Clas Olsson. Han förklarade utan krusiduller att visst, arbetslösheten har stigit rätt kraftigt under mandatperioden. Men det har, om jag förstod saken rätt, sin förklaring i att arbetskraftsutbudet har upprätthållits.

Och vad betyder det då ? Jo, att arbetslöshetstalen hänger ihop med att människor som av tidigare S-regeringar har varit insorterade i facket långtidssjukskrivna eller förtidspensionärer, nu återfinns i stapeln arbetssökande.

Är det ett problem?

Knappast. Alliansregeringen har genomfört en av vänstern bespottad reform som återför bortsorterade människor till om inte omedelbart en fast anställning så till någon form av begynnande arbetsgemenskap.

Är det fy skam?

Om detta och mycket, mycket mer dividerade jag med väljarna som i eftermiddags uppsökte valstugan på Medborgarplatsen. Dom var rätt många!

Valarbetarna Christoffer Järkeborn och jag. Hjälp! Vad ska Per Schlingmann säga...

Det finns så mycket att berätta, men tyvärr ingen tid. Här är i alla fall ett smakprov på den snart gångna veckan. En mer fullödig rapport om vad jag har uträttat på senare tid utlovas till helgen.

Håll ut!

Dagen började inte riktigt enligt plan. Klockan ringde förvisso i ottan, men i stället för att 08.00 ansluta till utdelningen av valfoldrar vid Zinkens T-bana bänkade jag mig vid datorn.

En artikel i angeläget ämne skulle skrivas och i bästa fall publiceras. Det blev den också, här!

Mindre roligt var att jag på grund av omkastningen i dagens schema inte hann med mitt första inplanerade pass i Södermalmsmoderaternas valstuga vid Medborgarplatsen.

Partikamraterna må förlåta mig. För det är klart att jag känner mig som en svikare.

Men på fredag är det min tur igen. Till stugan tar jag då med mig min alldeles egen valfolder, tryckt i 2 000 exemplar som jag hämtade ut i eftermiddags. Kom förbi och jag lovar att ni får ett ex!

I eftermiddags var Gudrun Schyman och jag inbjudna till drabbning i tv-huset hos Axel Humlesjö och SVT:s valdebatt på Youtube.

Fi-ledaren och jag avhandlade i rask takt allt från arbetstidsförkortning, Rut-tjänster till segregation och SJ. Håll ögonen öppna så får ni se hur det gick!

Därefter var det dags för gästbesök i Expressens valstuga. Det kändes hur märkvärdigt som helst att få stå där mitt emot obelisken på Sergels torg på en miniscen och tala i mikrofon för de fyra, fem personer som stannade till för att höra vad just jag vill åstadkomma i riksdagen.

Jag upprepade i princip vad jag sa härom dagen till di.se. Man börjar bli rutinerad…eller lat.

Debuterar som torgmötestalare hos Expressen. Det var löjligt kul! Fast publikfrågan om fastighetsskatten begrep jag inte alls.