Maria Abrahamsson

i Riksdagen

En tydlig konfrontation om rättsstaten

2016-11-25, fredag, kl. 19:18| Kommentering avstängd

Fredagen går mot sitt slut – jobbmässigt – och min plats i novembersolen inföll i förmiddags när jag mötte justitieminister Morgan Johansson i en interpellationsdebatt om domstolarnas oberoende.

Ska jag var självkritisk rörde jag till det i avsnittet om rekryteringen av domare till de högsta domstolarna. Vad jag ville ha sagt – om tungan hade lytt tanken – var att det bör utredas om Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen bör ha mer att säga till om i rekryteringen av justitieråd till dessa högsta prejudikatinstanser.  (Vi moderater i KU har utvecklat resonemanget i en kommittémotion, läs den här).

Nej, justitieministern delade inte den uppfattningen, heller. Johansson är en av sitt partis skarpaste rättsideologer och han står för en klassisk socialdemokratisk hållning i synen på domstolarnas roll kontra den politiska makten. Hans kroppsspråk avslöjar att mitt angrepp träffade honom, och hans parti, tungt i hjärteroten. Kort sagt, dagens domstolsdebatt blev något för vår tid så ovanligt som en tydlig konfrontation om rättsstatens grundvalar.

Också början av veckan präglades av högt tempo. I tisdags hade jag det riktigt snärjigt. Efter sedvanligt utskottssammanträde, och några timmar senare riksdagsgruppens sammanträde, bar det i väg till Brommamoderaterna där jag – så tacksam för inbjudan! – i tur och ordning redogjorde för KU:s arbete hela hösten med att återupprätta förtroendet för Riksrevisionen, mitt uppdrag som ledamot i partiets reformgrupp Trygghet att lita på, och sist men inte minst – mitt redaktörskap för Moderata Kvinnors Historias intervjubok om moderata kvinnor som har varit statsråd. (Plats är redan bokad på Bokmässan 2017).

Ska jag slå ett slag för något mer innan arbetsveckan övergår i helg så är det för JO:s ämbetsberättelse. Skratta inte ihjäl er. För torsdagens öppna – och tv-sända – sammanträde i KU där JO redogjorde för sina iakttagelser om läget i Myndighetssverige, den berättelsen tål att begrundas av betydligt fler än KU:s ledamöter. (Min fråga cirka en timme och 30 minuter in i filmen).

Och därmed – helg på oss!

Email

Gun, tack för allt du lärt mig. Vila i frid, min vän.

2016-11-15, tisdag, kl. 23:32| 2 kommentarer

Det räcker nog bra om du har allmänborgerliga värderingar, avslutade Gun och nickade leende.

Vad skulle jag svara, allmänborgerliga värderingar – vad är det?

Året var 1992, det var en snöslaskig januaridag och jag hade lyckats bli kallad till anställningsintervju på justitiedepartementet hos landets justitieminister Gun Hellsvik. Jag hade tagit min jur kand hösten innan och sökte febrilt mitt första juristjobb. Av en slump hade jag en lördagskväll två veckor tidigare på en middag hamnat bredvid en polisintendent som jobbade på departementet. Oj, vad han beklagade sig över alla jäkla brev som allmänheten skrev till statsrådet Hellsvik och som han och kollegerna fick slösa dyrbar tid på att skriva underlag till svar som sedan undertecknades av Hellsvik, ibland dock med vissa justeringar.

Jag förstod med ens att här kunde jag göra nytta. Som nykläckt jur kand med bultande hjärta för straffrätt och kriminalpolitik – läs synnerligen lämplig brevsvarare – erbjöd jag Hellsvik mina tjänster.

När jag 1999 meddelade Gun att jag skulle söka mig vidare till Svenska Dagbladets ledarsida hade vi arbetat ihop i sju år, varav två i regeringsställning och fem i opposition.

Gun var inte alltid enkel att arbeta med. Jobbigt ofta intog hon en bestämd ståndpunkt innan man själv hade hunnit komplicera bilden, ifrågasätta och analysera den för att efter någon timme eller så komma fram till vad Gun redan hade sagt. Ibland tog det emot att erkänna, men Guns ideologiska kompass var så gott som alltid mer exakt än min egen. Just därför spred sig stoltheten härligt i kroppen när Gun någon gång – jo, det hände – nöjt nickade med glasögonen på näsan, gärna med en cigarill i handen, harklade sig och sa att jo, här var tonträffen mitt i prick.

På det privata planet glömmer jag aldrig när Gun i ursnygg kamouflagedräkt dök upp med sin Per till utomhusfrukost i den värmländska storskogen. Kvällen innan var vi ett stort gäng som i samma storskog hade firat mina då 40 år. Per och Gun övernattade i likhet med flertalet vänner och släktingar i traktens enkla timmerstugor. Inte bekvämt, inte modernt, utan vildmark. Det gillade Gun.

När Gun och Per 2013 firade gemensam 140-årsdag hade jag och maken glädjen att vara med. Det var sommarvärme och denna festernas fest hölls på anrika Grand Hotel i Lund. Jag satt som på nålar för jag insåg att jag måste hålla tal till Gun – men oj vad lätt det gick när jag väl fått micken i min hand. Minns att jag retoriskt ställde frågan vad hade det blivit av mig om inte Gun anställt mig som brevsvarare den där dagen i januari 1992? Vid bordet bredvid satt Bosse Lundgren och väste: Du hade blivit sosse.

Kanske hade han rätt. För utan Gun hade jag med största sannolikhet inte börjat jobba på justitiedepartementet, och kanske inte heller blivit moderat, och i så fall hade jag knappast heller börjat skriva ledare i Svenska Dagbladet och alldeles bestämt inte blivit moderat riksdagsledamot.

Och inte minst - utan anställningen som brevskrivare hos dåvarande justitieministern Gun Hellsvik hade jag garanterat inte träffat min man, som då på regeringen Bildts uppdrag var i full färd med att inför det stundande EG-medlemskapet försöka rädda de svenska sommarstugorna från att bli uppköpta av rika tyskar. (Något som han dessbättre inte lyckades något vidare med).

Gun, jag är så tacksam för åren tillsammans och allt du lärt mig. Vila i frid, min vän.

Email

Även våra domstolar kan sättas under tryck

2016-11-13, söndag, kl. 19:33| Kommentering avstängd

Donald Trump blir USA:s president, Leonard Cohen dör och i Sveriges kungliga huvudstad havererar snöröjningen fullständigt. Vecka 45 har med andra ord god chans att vinna kategorin årets skitvecka.

Om man ändå ska vara nöjd, tacksam och glad för någonting kan jag för egen del gratulera mig till att ha fått in en gästkrönika i Advokaten, på temat domstolarnas oberoende. Att våra domstolar står fria från politisk klåfingrighet och påtryckningar är ett ämne som ligger inte bara mig varmt om hjärtat utan också mina partikamrater i KU, därav vår kommittémotion som vi väckte i höstas. Själva utskottsbehandlingen av våra yrkanden och efterföljande debatt i kammaren lär dock dröja till våren. Desto mer spännande då att i närtid få justitieminister Morgan Johanssons svar på min interpellation i samma ämne. Själv är jag särskilt nöjd med delfrågan:

Delar ministern uppfattningen att det kan vara värt en del att även i statsbudgeten inskärpa de svenska domstolarnas konstitutionella särställning så att de inte sammanblandas med myndigheter som är skyldiga att lojalt lyda regeringen?

Att domstolarna kan sättas under tryck även i gedigna rättsstater blev tydligt när High Court häromveckan till den brittiska regeringens förargelse slog fast att den måste ha parlamentets godkännande för att lämna in en ansökan om Storbritanniens utträde ur EU. Skandalpressen ryade att domarna var ondsinta och folkets fiender som inte respekterade Brexitomröstningen. Och nu ska det intrikata spörsmålet överprövas av domare i högsta instans. Frågan är om de kan låta bli att påverkas av den upprörda stämningen i landet.

Apropå domstolarnas konstitutionella ställning besökte KU i veckan landets två viktigaste prejudikatsinstanser – Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Hela poängen med denna form av interna möten är att samtal ska kunna föras i förtroende mellan politiker och i detta fall landets högsta domare, ingen part ska behöva vara nervös över att det man säger återges i pressen. Eller för den delen på bloggar, Facebook och Twitter.

Men jag ska göra ett undantag och lätta på förlåten. För Högsta domstolens ordförande sa något mycket tänkvärt – sammanhanget avslöjar jag inte men uttalandet flyger långt utanför domstolssfären. Han sa:

Att vara tydlig är att öppna sig för kritik, och det är en del av det samhälleliga samtalet.

Något säger mig bestämt ett den orädda tydligheten, som vi i vår tid lider brist på, är en orsak till att väljare vänder aldrig så kloka men alltför ängsliga politiker ryggen till förmån för ”Trumparna”. Detta inte bara i USA utan världen runt, Sverige är inte undantaget.

Email

Löfven låter prestigen gå före barnen?

2016-10-16, söndag, kl. 12:05| Kommentering avstängd

Politisk prestige å ena sidan. Riskanalys å den andra. Dragkampen går ut över de svagaste och mest skyddslösa ibland oss – våra minsta. Så ja, det är värdefullt att diskussionen för och emot att införliva barnkonventionen med svensk lag har kommit igång ordentligt de senaste veckorna (bl a här, härhärhär och här).

Själv är jag emot eftersom barn i Sverige redan har det bättre än i andra länder. Sverige har ratificerat barnkonventionen, gott så, men låt det stanna vid det om det inte klart kan visas att svensk lagstiftningen är otillräcklig.

Statsminister Löfven har på förhand i regeringsförklaringen (s. 13) tagit ställning för att göra barnkonventionen till svensk rätt. Oavsett om man är barnlös eller förälder gissar jag att man som normalt funtad samhällsmedborgare ändå ställer sig frågan på vilka sätt barnkonventionen konkret – inte symboliskt – kommer att stärka barns rättigheter i Sverige?

Remisstiden har i dagarna gått ut för de instanser som på regeringens uppdrag funderat på saken. Barnombudsmannen, Barnens rätt i samhället med fler menar att ett införlivande av konventionen per automatik kommer att stärka barns rättigheter. Konkreta exempel på hur, har de svårt att ge. Det tycks mer handla om att konventionen är en slags magisk formel som löser dagens problem med barn som kommer i kläm i förvaltning och rättsapparat. Sedan finns det andra remissinstanser som ser mer kyligt på saken och hissar varningsflagg.

Låt oss för en stund bortse från Justitieombudsmannen och Kammarrätten i Stockholms sågningar (här och här) av Barnrättighetsutredningens förslag. Vi blundar för kritiken och införlivar konventionen med svensk lag, som statsministern lovade i regeringsförklaringen en månad innan tiden gick ut för remissinstanserna att lämna synpunkter.

Riksdagen går alltså till beslut och barnkonventionen blir svensk lag den 1 januari 2018 i enlighet med utredningsförslaget. Regeringen Löfven hyllas av Barnombudsmannen som jublar.

Bara ett problem. Detta med barnen.

Som Kammarrätten i Stockholm påpekar i sitt remissvar: Att ge barnkonventionen status som nationell lag medför att tolkningsansvaret och intresseavvägningar läggs på förvaltningsmyndigheterna och ytterst på domstolarna. Det innebär också att intresseavvägningar som i dag i första hand bygger på politiska överväganden flyttas över till de rättstillämpande myndigheterna.

Vad säger då Sveriges riksdag och regering? Är det acceptabelt att avvägningar om t ex bostadsbyggande och trafikplanering visavi barnens behov av lekplatser flyttas över från de förtroendevalda politikerna till domare och tjänstemän? Nära tusen av domarna i Sveriges domstolar är för övrigt nämndemän som är nominerade av Sverigedemokraterna. Ska barnkonventionen styra också vilka som sitter i våra domstolar?

Artikel 12 om barnets rätt att uttrycka sina åsikter och bli hörd, utgör själva essensen i barnkonventionen och där påpekar Kammarrätten: Vilken betydelse barnets åsikter rent faktiskt ska ha framgår inte vilket enligt kammarrätten är nödvändigt för att artikeln ska få någon praktisk betydelse. Inte heller ges i artikeln vägledning för den avvägning mellan olika intressen som kommer att behöva göras inom olika rättsområden, vilket också är en nödvändig förutsättning för artikelns tillämpning.

Vi fortsätter scenariot att barnkonventionen har blivit svensk lag 2018. Valet 2022 närmar sig och i Sverige har barnperspektivet snarare grumlats än stärkts. För som JO påpekade i sitt remissvar i oktober 2016:

”Argumenten för att göra barnkonventionen till direkt gällande lag framstår dels vara av symbolisk karaktär, vilket i sig kan tyckas vara harmlöst, men det är samtidigt uppenbart att en sådan lagteknisk lösning som föreslås är behäftad med betydande risker för ogenomtänkta konsekvenser och svårigheter för medborgare och myndigheter att veta vad som faktiskt gäller och vilka rättigheter man har. Jag (JO, min anm) ser alltså, betydande nackdelar med en sådan lagteknisk lösning. I den mån det finns behov av ytterligare bestämmelser om att barnets bästa ska beaktas och om att ett barn ska få komma till tals talar mycket starka skäl för att detta i stället bör ske genom ändringar i lagstiftningen på de aktuella områdena.”

Och nu infinner sig frågan: Om det visar sig att barnkonventionen inte har stärkt barnens ställning utan i stället skapat kaos i rättstillämpning, kommer då Sveriges riksdag och regering att befria våra minsta från konventionen och återgå till den ordning om barns bästa som gällde före 2018? Kommer i det läget barnens bästa att gå före politisk prestige? Jag tvivlar.

Email

Samer och tornedalingar hade behövt förslösade teatermiljoner

2016-10-10, måndag, kl. 08:31| Kommentering avstängd

Kan inte släppa tanken på att kulturministern faktiskt svarar inte bara för Sametingets budget och stödet till tornedalingarna, utan också för anslaget till Riksteatern som i förra veckan lade ner Bert Karlsson-pjäsen ”Främling” innan den ens hade hunnit ha premiär. Där slängdes 4,5 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar rakt i sjön.

De där bortkastade miljonerna fortsätter alltså att mala i huvudet, och ännu mer så efter KU:s resa på Nordkalotten. Kan pengarna på något sätt återanvändas, på ett mer fruktbart sätt?

I torsdags (6/9) närvarade KU vid Sametingets plenum i Skellefteå och vi ledamöter fick då höra om samernas närings-, försörjnings- och ytterst livsvillkor. Jag är inte rätt person att avgöra om kravet på en snabb ratificering av ILO:s konvention om ursprungsbefolkningar är realistiskt, detsamma gäller inrättandet av ett samiskt hälsocentrum, skapandet av en samisk nationalscen och andra önskemål i den vägen. Några ynka miljoner mer till själva Sametinget, som Skogssamepartiet drog en lans för, framstod i sammanhanget närmast som en struntsak, minns jag att jag tänkte.

Fredagen (7/9) var vikt åt Svenska Tornedalingars Riksförbund Tornionlaaksolaiset (STR-T) under ledning av dess ordförande Bengt Niska. I sammanträdesrummet på anläggningen vid Kukkolaforsen blev det tydligt att tornedalingarnas långa strid för att få tala meänkieli på tvärs mot svenska statens vilja har varit minst lika jobbig som samernas motsvarande kamp, bara mindre uppmärksammad. Tornedalingarna och samerna lever och verkar båda på Nordkalotten, men någon vidare samsyn verkar inte finnas. Ja, med undantag då för behovet av mer resurser till respektive administrationer.

STR-T:s vädjan till oss riksdagsledamöter om ytterligare någon/några miljoner till tornedalingarnas kansli där Maja Mella ensam sköter verksamheten, det önskemålet framstår som rätt så blygsamt. Och gärna för mig kan också Sametinget få sin del av de 4,5 miljoner förslösade teaterpengarna.

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS