Amanda Linds portfölj väger så här lätt

Kultur- och idrottsminister Amanda Lind har med all rätt fått sina fiskar varma. Men så sent som i måndags tycktes Linds pressfolk tro att kritiken mot henne inte behövde tas på allvar. För då skickade man fram meniga S-riksdagsledamoten Lawen Redar i P1 Morgon att försvara ministerns coronapolitik. Nej, Redar lyckades inte ge något begripligt svar på frågan varför Pite Havsbad tvingades att ställa in middagsshowen för 250 gäster så snart det stod klart att det skulle bjudas på underhållning av en känd artist. För tänka sig, då förvandlades arrangemanget till en allmän sammankomst och sådana är som alla vid det här laget vet men få begriper förbjudna efter regeringens beslut att inte tillåta offentliga tillställningar med över 50 deltagare. (Ett beslut som även drabbar t ex demonstrationer, föreläsningar, teaterföreställningar, idrottstävlingar, danstillställningar, marknader och mässor).

Men så krävde Jonas Gardell kulturministerns avgång och efterlyste en efterträdare till Amanda Lind som både förmår hävda sig i regeringen och vet något om kulturens villkor. Och Lind var ute på banan. Nej, avgå tänker hon inte göra, men publikbegränsningsreglerna ska ses över och ”steg tas” för att rädda kulturen och idrotten, förklarade hon i morse. Med brasklappen att ansvaret inte bara är hennes, exempelvis hörde ordningslagen till justitiedepartements och Mikael Dambergs område.

Vad kulturministern däremot inte sa något om är vilka bedömningar som ligger bakom regeringens negativa särbehandling av just hennes ansvarsområde: kultur och idrott. Beslut som visserligen tillkommit på inrådan Folkhälsomyndigheten, men som Lind och regeringen lika fullt har ansvaret för.

Många är vittnesmålen om hur in- och utrikesflyg i sommar är fullsatta med noll möjlighet för folk att hålla smittsäkert avstånd ombord. Samtidigt som kabinpersonalens förmaningar ekar i högtalaranläggningen: Vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer och uppmanar er att visa hänsyn och hålla avstånd. Lika obegripligt framstår det att semesterfirare precis som alla andra somrar kan vallfärda till stormarknader och köpmeckan som Ullared medan turistattraktioner som Gröna Lund och Liseberg måste hålla stängt på grund av risken för smittspridning. Samma smittspridningsrisk anförs också som skäl för att fotbollen och andra stora arenaidrotter tvingas spela för tomma läktare medan den portade publiken trängs framför tv-skärmar på uteserveringar och krogar.

Amanda Lind och hennes regerings agerande kan inte trovärdigt förklaras med de argument som redovisas öppet. Det måste helt enkelt finnas underliggande, dolda motiv. Så här tror jag det ligger till: Folkhälsomyndigheten/regeringen vill att hjulen fortsatt ska snurra så att samhällsekonomin inte tar alltför stor skada samtidigt som pandemin inte får tillåtas grassera så vilt att sjukvården inte hänger med i svängarna. Det gäller därför att hålla smittspridningen på en totalt sett ”lagom” nivå, och hur gör man det? Jo, genom att slå till med hårda restriktioner på områden som inte betyder särskilt mycket ekonomiskt, läs kultur, idrott och nöjen. I gengäld kan man tillåta en viss smittspridning på områden som är viktiga för samhällsekonomin, typ industri, handel och transporter. Visst knorras det högljutt från kulturens och idrottens företrädare, men den plågan är regeringen – och oppositionen? – beredd att ta för att uppnå det högre syftet att samtidigt slå vakt om ekonomin och undvika kollaps i sjukvården. Men för guds skull, berätta inte detta offentligt!


Borde ha läst Stefan Jonsson för länge sen

Hålet i Bengt Ohlssons stängsel leder till döden, öppningen i Stefan Jonssons stängsel kan innebära räddningen. Ohlsson har sedan länge en plats i bokhyllan medan författaren – inte journalisten – Stefan Jonsson är en ny bekantskap. I Ohlssons Midsommarnattsdrömmar känner jag igen den tillbakalutade och inkännande berättarstilen, medan allting i Jonssons Där historien tar slut känns främmande och väcker motstånd. I Ohlssons roman bjuds läsaren in att vart 15:e år fira sommarsolståndet med ett alltmer tilltufsat kompisgäng. I Jonssons essäskildring exponeras extremvänsterns världsbild och tänkesätt. Böckerna har så radikalt olika ambitioner och att det är meningslöst att jämföra dem. Med ett undantag: förekomsten av stängsel.

BO: ”Alla grävlingar och rävar, harar och igelkottar som han sett trafikdödade vid vägkanter genom åren /…/ vid något ställe hade de hittat ett hål i staketet, eller en glipa som de hade ålat sig under. Kanske av nyfikenhet, eller hunger eller törst, eller av ingen anledning alls. För naturligtvis fanns det hål och glipor i stängslet /…/ Inget viltstängsel kunde vara heltätt /…/ Förr eller senare kom ett hål eller en glipa som djuret tog sig igenom. Och sen fanns det ingen väg tillbaka.”

SJ: ”Det finns ett par vägar till befrielse som inte genast fogas in i det kapitalistiska nätverkssamhället /…/ Ett exempel är den politiska protesten. Ett annat /…/ är migrationen /…/ miljontals människor [som] stryker utmed fasaderna, längs stängslens utsida, i sökandet efter en tänkbar ingång eller ett ställe att sig över inhägnaden och tvinga sig en väg framåt.”  

Så långt stängslen.

SJ:s avsky mot allt vad USA står för löper som en röd tråd genom beskrivningen av vad som utspelade sig i Barack Obamas Situation Room 2011. Påståendet att vi ”bevittnar en slakt” gör mig så illa till mods att jag bara måste påminna om att efter terrorattentatet ”nine eleven” tio år tidigare var stämningsläget i hela den demokratiska västvärlden med rätta sådant att Usama bin Ladin till varje pris måste gripas, död eller levande. Några sidor längre fram i boken och åtta år senare i världspolitiken sitter Donald Trump omringad av de sina och bevittnar IS-ledaren Abu Bakr ak-Baghdadi framtvingade självmord (President Trump Watches as U.S Special Operations Forces Close in on ISIS Leader, 2019). SJ lägger mycket kraft på att analysera de olika fotona och landar i att ”båda förmedlar den bild av härskaren som härskaren själv vill visa fram”. Naturligtvis. Varför skulle annars toppolitiker hålla sig med lojalt pressfolk och ”hovfotografer”? 

Själv problematiserar jag presidenternas olika situationsbilder från ett annat spår: Vad framstår som mest respektfullt gentemot det amerikanska folket? Att Amerikas president hopsjunken framför en bild/videoskärm iförd fritidsjacka och tenniströja följer ett beställningsmord på en terrorist som haft som affärsidé att utplåna oliktänkande västlänningar. Eller att Amerikas president är auktoritärt kostymklädd och omger sig av sina generaler när han bevittnar ett från västvärldens synpunkt lika berättigat beställningsmord?

SJ har som sagt öppnat mina ögon för extremvänsterns världsbild och tänkesätt. Det är lika fascinerande som svårbegripligt att Jonsson motiverar sitt globaliserings- och frihandelsförakt och den tredje världens problem i allmänhet, med västerlandets benägenhet att lägga sin näsa i blöt. Jonsson illustrerar sin tes med en så udda tingest som containern. Det är en effektiv bildsättning, för alla ser vi nog framför oss offer för människohandel och flyktingar som kvävs till döds instängda i fyrkantiga metallådor. Bilden är fasansfull, men den är inte den enda. För vad vore till exempel Sverige som litet och mycket exportberoende land utan sina containrar som svenska företag för sin överlevnad är så beroende av för att kunna frakta varor ut i världen?

På temat hur ”makten organiseras och utövas” (makten = transnationella bolag, banker, medieföretag, poliser och militärer, mm) skriver SJ: ”Subalternen är hon som inte kan koppla upp sig, han som inte syns eller hörs i maktens rum, de som framställs sin ansiktslösa massor eller abstrakta siffror i medier och nyheter, hen som saknar röst och representation när beslut fattas. Ur systemets synvinkel är hen överflödig och förpassad till det globala rummets utkanter.”

Det är en målande men otillräcklig beskrivning av subalternens underordning. (Hur många kände förresten till ordet subaltern innan? Inte jag i alla fall). Inte minst saknar jag vad Jonsson vill ha i stället och hur det ska uppnås. Vill SJ ha anarki, revolution eller stormöten där de som hörs mest får bestämma? Rimligen inte, för inget av detta gynnar de tystlåtna subalternerna. Det överlägset bästa sättet att ge röstsvaga grupper inflytande, menar jag, är och förblir det demokratiska systemet med valda representanter som fattar beslut efter bästa förstånd och som har press på sig att inte få förnyat mandat vid nästa allmänna val. 

SJ skriver: ”Den koloniala relationen gör att det kan framstå för den starkare som att han hjälper den svagare när han tar denne som tjänare eller slav. Sådana beteenden och föreställningar har i bland liknats vid ett gift – ett ämne som sprids i alla sociala förhållanden och blandas med mellanmänskliga nätverk som håller ihop samhället”. Jo, här berör SJ obehagskänslan som drabbar mig när jag köper något som jag inte behöver utan bara för att visa mig god. Till exempel när jag beställer onödigt många portioner hämtmat hos vietnamesen för att visa vilken fin människa jag är som bekymrar mig för hans krog även i Coronatider. Finns förklaringen till obehagskänslan som då infinner sig hos mig i ”det vita giftet”? Nej. Min tes är i stället att vi i Sverige i generationer har indoktrinerats av den socialistiska jämlikhetstanken så hårt att vi mår dåligt och känner skam över att några har sämre ekonomiska/sociala förutsättningar än oss själva. Inlärda skam- och skuldkänslor som har fått oss att förtränga den enkla sanningen att inga politiska reformer kan eliminera ekonomiska/statusmässiga skillnader i människors livsvillkor. 

Men det sagt håller jag med SJ om att dansken Kristian von Hornsleth var ett svin som gjorde business av att köpa afrikanernas identiteter för sina egna kommersiella syften. Men frågan som SJ inte ställer är om Hornsleth är representativ för vita konstnärer, han nöjer sig med att jämställa Hornsleth med Lars Vilks och Pål Hollender. Men hur representativa är Vilks och Hollender för vita konstnärer? Inte alls, skulle jag säga. De är udda figurer och från sådana ska man akta sig för att dra långtgående slutsatser.

Så fort deras diktatoriska herrar inte hindrat dem har människor på andra sidan av det västerländska halvklot varit snabba att bejaka västvärldens nyttigheter. Då syftar jag inte bara på Coca-Cola och ABBA utan på sådant som livsstil, teknik, utbildning och ekonomi. Men SJ vägrar inse att tredje världens medborgare är fullt kapabla att tillgodogöra sig västerlandets kulturarv utan att samtidigt anamma dess barlast av förtryck. Det kan låta hårt med SJ gör sig därmed skyldig till en dumförklaring av tredje världens folk som inte står långt efter forna tiders kolonisatörer. Extremiströrelser som IS och diktaturer som Kina, Nordkorea och Iran, sätter liksom SJ likhetstecken mellan västerländska ideal och förtryck. På ett sätt är dessa diktaturer mer realistiskt verklighetsförankrade. De begriper att de kommer att förlora makt och privilegier om portarna mot västerlandet öppnas för folket.

”Där historien tar slut” läser jag ut på 25-årsdagen av folkmordet i Srebrenica. En dag som smärtsamt påminner om hur massakrerna kunde ske i brist på ingripanden från det internationella samfundet. I den sinnesstämningen skakar jag på huvudet åt SJ:s bredsida mot Johanne Hildebrandts krigsrapportering från Afghanistan. SJ har inget alls till övers för Hildebrandts på-platsen-upplevelser utan menar att hon oreflekterat inrättar sig i västvärldens ”kosmopolitiska militarism” (= när FN, Nato och USA med eller utan allianser försöker bomba fram demokrati och mänskliga rättigheter). Någon möjlighet att bemöta kritiken ges inte JH, det är ju SJ:s bok. Men en fråga man ändå vill ställa är om SJ delar uppfattningen att det enda felet med Natos bombningar av Belgrad var att de borde ha satts in tidigare, före Srebrenica? Om inte blir konsekvensen av hans tänkande att ”väst” inte ska ingripa ens mot folkmord och brott mot mänskligheten. 

Boken är stängd och jag erinrar mig en debatt med Göran Greider för länge sedan. På sitt burdust vänliga sätt uppmanade han mig att plugga på om vänstern. Minns att jag svarade att det borde jag såklart göra – när jag får tid. Efter bara några kapitel i sällskap med SJ:s tankevärld tvingades jag konstatera hur kolossalt mycket effektivare jag hade kunnat argumentera mot vänsterfolk i riksdagen och annorstädes om jag tagit fasta på GG:s kloka råd.   

Men vad med stängslen, undrar kanske någon. Tja, det är väl som med containrar. Man kan använda dem till olika saker. För att transportera gods mellan kontinenter. Eller som metaforer för ideologiskt tankegods.


 

Efter tillfälliga krislagen kommer?

I dag vid midnatt den 30 juni upphör den tillfälliga krislagen som sedan den 18 april har gett regeringen utökade maktbefogenhet att snabbt kunna stänga gym, caféer och andra platser och verksamheter för att stoppa Coronasmittan. Denna vid införandet omdebatterade möjlighet för regeringen att från den ena timmen till den andra kunna sätta in extraordinära insatser mot den pågående pandemin och först i efterhand inhämta riksdagens godkännande, har dock regeringen inte vid något enda tillfälle ansett sig behöva använda. Om det var klokt eller inte av regeringen att avstå från den möjligheten lär bli en av de saker som kommer nagelfaras av den nu av alla partier sanktionerade Coronakommissionen.

Än återstår några timmar tills regeringen ska presentera kommissionen. Utan politiker, regeringen har i det avseendet vikt sig för oppositionen. Vem som blir ordförande? En hög domare med ett stjärnspäckat CV har lanserats i spalterna – den förre hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt.

Redan 2008 föreslog Hirschfeldt i en expertrapport till den då sittande Grundlagsutredningen att det i regeringsformen borde införas en regel som ger regeringen utökade maktbefogenheter i nödsituationer. Hirschfeldt konstaterade: ”Sveriges grundlag är också relativt ovanlig i det att bestämmelserna om nödlägen inte speglar vare sig den gängse analysen av dagens hotsituation eller landets historiska erfarenheter. Detta är annars vanligt i de europeiska konstitutioner som innefattar en definition av nödlägen. En blandning av historiska erfarenheter (av statskupper, inre oroligheter osv.) och nutida hot (storolyckor, epidemier, naturkatastrofer eller hot mot statsskickets fortbestånd) är i dessa fall vanligt förekommande.”

Grundlagsutredningen gick på Hirschfeldts linje och och föreslog att det borde införas särskilda bestämmelser i regeringsformen så att regeringen i nödsituationer får meddela föreskrifter som annars enligt grundlag ska meddelas av riksdagen: ”Denna utvidgning av regeringens normgivningsmakt kan aktualiseras vid nödsituationer som innebär omfattande skador eller en överhängande risk för omfattande skador på människor, egendom eller miljö eller en allvarlig störning eller en överhängande risk för en allvarlig störning i centrala samhällsfunktioner.”

Regeringen avstod från att följa Hirschfeldt och Grundlagsutredningen på den punkten. Det var kanske inte så klokt. För vi vet ju hur det gick.

Johan Hirschfeldt är för all del lite till åren, pensionär sedan ett drygt decennium. Men åldersdiskriminering ska vi väl inte ägna oss åt i vårt land (?) och samme Hirschfeldt är redan minst sagt insatt i problematiken med undantagslagstiftning som skulle kunna ge regeringen utökade befogenheter i nödsituationer.

Hur ”berörd av brottet” ska en prostituerad behöva bli?

Den rikskända entreprenör och programledare som i våras åkte fast i ett av polisens tillslag mot sexhandeln i Stockholms innerstad, hann knappt gripas och offentligt gråta ut förrän justitieminister Morgan Johansson och jämställdhetsminister Åsa Lindhagen meddelade att normalstraffet för sexköp ska bli fängelse och inte som hittills böter. Motiveringen var att hårdare straff avskräcker potentiella sexköpare ”eftersom uppgifterna i belastningsregistret då sparas längre och blir tillgängliga för fler myndigheter än vid bötespåföljd”.

Det är inte ofta man hör den s k allmänpreventionen åberopas så oblygt från politikerhåll, men här skedde det. Tilläggsdirektiv utlovades ”inom kort” till den redan sittande utredning som har till uppgift att ta hand om riksdagens alla tillkännagivanden på sexualbrottslagstiftningens område.

I en tid då hela landet kraftsamlar för att hantera en pågående pandemi var de båda statsrådens snabbfotade utspel kanske något oväntat. Men tillsammans med att press, radio och tv började granska Stockholmspolisens insatser mot sexköp, har det lett till en större medvetenhet om de prostituerades tuffa liv. Som många andra har jag blivit berörd av DN:s artikelserie i sommar med bl a den före detta ”eskorten” Hanna (16/6), imponerats av poliserna på fältet och känt glädje över människoödet Lena som efter 30 år som prostituerad och med kunder ända in i riksdagshuset, lyckades lägga av för att i dag leva Svenssonliv.

Sexköpsdebatten har alltså fått förnyad aktualitet efter att kändisentreprenören avslöjats som simpel torsk. Men fokus i den debatten bör riktas inte bara mot sexköparna utan även mot de prostituerade, de utsatta kvinnorna som det oftast handlar om, och deras ställning i rättssystemet. Angelägen läsning i det ämnet finns i den sommaraktuelle boken ”Feminism – En antologi”, under redaktörskap av Isobel Hadley-Kamptz. En av de vassa pennor som medverkar i antologin är Myra Åhbeck Öhrman som sätter fingret på en omständighet som undertecknad ruvat på en tid. Nämligen: Har den svenska sexköpslagens syfte någonsin varit att skydda dem som säljer sex?

För snart tio år sedan dubblade riksdagen straffmaximum för brottet köp av sexuell tjänst till fängelse i ett år, tidigare sex månader. Syftet med straffskärpningen var märkligt nog inte att domstolarna skulle döma ut längre fängelsestraff, utan regeringens och sedermera riksdagens ambition var att ”skapa ytterligare utrymme för att i allvarligare fall kunna göra en mer nyanserad bedömning av straffvärdet”. Det argumentet lät kanske bra men utgjorde enligt min mening en täckmantel för betydligt mer populistiska motiv. Lagändringen var utan nämnvärd betydelse men gick att marknadsföra som ett krafttag mot prostitutionen. Lagrådet påtalade bluffen för döva politikeröron. Trots den till synes kraftiga straffskärpningen förblev böter det normala straffet för sexköp.

Men nu, efter uppmärksamheten kring kändisentreprenören, ska det bli ändring lovar justitieministern. Fängelse ska bli det nya normala, inte böter. Vad spelar det då för roll att poliser och socialarbetare har varnat för att Johanssons straffskärpning riskerar att bli kontraproduktiv? För om fängelse blir normalpåföljd krävs en ofta komplicerad, tidsödande och resurskrävande rättsprocess för att någon över huvud taget ska bli dömd för sexköp. Samtidigt som det i dag snabba och effektiva systemet med erkännande på plats följt av ett strafföreläggande omöjliggörs.

Den som köper sex gör sig enligt brottsbalkens terminologi skyldig till brott mot ”allmän ordning”. När kriminaliseringen infördes för drygt 20 år sedan motiverades den med att det var oacceptabelt i ett jämställt samhälle att män skaffar sig tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Lagstiftaren såg i det avseendet inte någon skillnad mellan frivillig och ofrivillig prostitution, alla sexköp ansågs så samhällsskadliga att de utgjorde brott mot den allmänna ordningen. Normalt sett finns det ingen målsägande att ta hänsyn till vid den typen av brott, men riksdagen försökte lösa dilemmat genom att sätta sig på två stolar. Man förklarade att en prostituerad kan få ställning som målsägande, under förutsättning att hon blivit ”förnärmad” eller lidit skada av brottet. Exakt hur förnärmad den prostituerade måste bli av det sexuella utnyttjandet för att kunna upphöjas till målsägare, har överlåtits till domstolarna att avgöra i varje enskilt fall. Nej, jag skämtar inte utan citerar ur riksdagstrycket (Prop. 2010/11:77, bet. JuU22).

Utredaren Anna Skarhed tangerade frågan när hon utvärderade hur effektiv sexköpslagen hade varit (SOU 2010:49). Hon konstaterade att sexköpsbrottet alltmer kommit att uppfattas som ett brott mot person och mindre som brott mot allmän ordning. Men Skarhed föreslog ingen lagändring utan landade i att spörsmålet behövde ses över mera allmänt. 

I remissbehandlingen av Skarheds utredning efterlyste tunga remissinstanser ett klargörande i målsägandefrågan. Åklagarmyndigheten menade att det var otillfredsställande att bedömningen av om den som utnyttjas i prostitution ska anses som målsägande måste avgöras från fall till fall. Utgångspunkten borde i stället vara att köp av sexuell tjänst alltid betraktas som ett brott mot person. Från domarhåll rekommenderades att frågan borde uppmärksammas vidare då reglerna inte tycktes anpassade till prostitutionssituationen. Enligt Juridiska fakultetsstyrelsen i Lund fanns ingen hållbar rättslig grund för att dela upp personer som säljer sex som sådana som är mer respektive mindre berörda.

Men varken regeringen eller riksdagen såg alltså något behov av att ändra reglerna och en gång för alla klargöra de prostituerades ställning i rättsprocessen. För de prostituerade innebär det att deras otrygga situation är än mer osäker och oförutsebar till följd av lagstiftarens försummelser.

Juridiken må vara komplicerad men för mig är svaret enkelt. Den som säljer sex ska alltid ha rätt att uppträda som målsägande i en rättegång, inte bara i de fall där en domstol kommer fram till att den prostituerade är tillräckligt förnedrad och berörd av brottet. Sexköp är något som sker mellan människor av kött och blod, och inget som i första hand förnärmar staten eller har med den allmänna ordningen att göra. Så när statsråden Johansson och Lindhagen nu filar på tilläggsdirektiv till den pågående sexualbrottsutredningen, lyft då också målsägandefrågan.

.    

Politikens gränser post Corona

Väck mig mitt i natten och jag kan rabbla att samhället har olika sfärer som visserligen samspelar men helst inte ska ha med varandra att göra, enligt min tolkning. Att tankefiguren om samhällets skilda men interagerande sfärer var riktig, för att inte säga genial, begrep jag på ett intuitivt sätt i samma ögonblick som förre chefredaktören, författaren, professorn mm Hans L. Zetterberg (salig åminnelse) presenterade den för mig. Hans tre övergripande postulat lyder som följer (Zetterberg – Texter i Urval, s. 218, Timbro 2011):

För det första måste vi se till att marknadsekonomins ideal inte sprids utanför näringslivet.
För det andra måste vi se till att demokratins ideal inte sprids utanför politiken.
För det tredje måste vi se till att vetenskap, konst, religion och etik får reell möjlighet att utvecklas på helt egna villkor, ostörda av affärer och politik.

Regeringen med stödpartierna har hittills pumpat in nära två hundra miljarder av skattebetalarnas pengar till bl a kommunerna, sjukvården och inte minst näringslivet. Trots den enorma summan är det ingen som opponerar sig, inte jag heller. Den politiska samstämmigheten står i skarp kontrast till det eviga kattrakandet om anslaget till försvaret ska höjas eller inte med i sammanhanget futtiga fem miljarder.

Men mitt fokus denna gång är varken stödpaketen eller försvarsanslaget utan att den politiska sfären i Corona-krisens spår tenderar att expandera till områden där den, om jag har förstått Hans Zetterberg rätt, inte borde ha tillträde. Ett tydligt exempel gäller politikens höga tonläge och moraliska förkastelsedomar över små och stora företags utdelning av vinst till sina aktieägare.

Man behöver inte vara expert på aktiebolagsrätt för att förstå att en viktig uppgift för bolagsledningar och styrelser är att se till att deras företag går med vinst. Överskott som sedan kan användas till att utveckla företaget och belöna de ägare som har vågat satsa pengar i verksamheten för att de trott på företaget och dess affärsidé. Som knappast någon kan ha missat uppstod politiskt kalabalik när SVT avslöjade att Tillväxtverket i vissa fall hade beviljat permitteringsstöd till företag som aviserat eller fullbordat aktieutdelning. Myndighetens beslut var helt i enlighet med gällande lag, ändå fick ett antal av Sveriges företagsledare från högsta politiska ort veta att deras agerande var höjden av omoral. Tillväxtverkets generaldirektör kallades till Finansutskottet där hon tvingades till en förödmjukande avbön och försäkrade att myndigheten i fortsättningen skulle tillämpa lagen enligt politikernas önskemål.

Lagstiftare från höger till vänster fick av spektaklet så blodad tand att de genom ny lagstiftning ännu tydligare ville tydliggöra att det ska vara slut med aktieutdelningar för företag som får statligt stöd i Coronakrisen. Detta trots att juristexperterna i Lagrådet att ansåg att förslaget var obehövligt och snarare orsakade svårigheter i tillämpningen.

Jag förnekar inte att det finns argument för att företag som under pågående pandemi beviljas statligt stöd inte med andra handen ska kunna dela ut vinstpengar (även om det som här gäller vinst som genererats under föregående år). Det är kanske t o m rimligt med utdelningsstopp under rådande omständigheter? Jag lämnar frågan öppen men noterar att förbudet slår hårdare mot småföretagarna än vad politikerna förmodligen avsett. Några kommentarer om den saken har jag än så länge inte hört från den politiska sfären.

För att återkoppla till Hans Zetterberg. Den enligt honom förkastliga sammanblandningen av den politiska sfären och marknadsekonomins ideal kan knappast illustreras tydligare än med politikernas ingripande mot aktieutdelningar. Sammanblandningen är ett etablerat faktum, om det är vi nog överens. Men vad händer efter att covid-19 är under kontroll, kan svenskt näringsliv, företagandet och intresset att köpa aktier då återgå till det normala som om inget hade hänt?

I den lilla världen (också det en tankefigur starkt förknippad med Zetterberg liksom ”den stora världen) delar vi människor känslan av vanmakt och oro för vad som kan hända kära närstående och oss själva. Men i den stora världen förväntar åtminstone jag mig att regering och riksdag agerar med förnuft och inte låter sig vägledas av än så kraftiga känslostormar. När kaos och kris skakar om samhällsbygget i grunden behöver vi som mest fasta ledstänger att hålla oss i. Med de orden avslutade jag min förra bloggpost och jag upprepar samma ord. Fast nu med tillägget att Sverige behöver inte bara en Coronakommission som utvärderar vad som gick rätt och fel i bekämpningen av covid-19 och hur svensk krisberedskap på bred front måste förstärkas.

Därutöver behöver Sverige en kommission – ja, eller en vanlig statlig utredning, båda lyder under samma kommittéförordning – med uppgift att undersöka konsekvenserna av att den politiska sfären under åberopande av Coronakrisen fått breda ut sig på bekostnad av samhällets övriga livsområden. Inte minst bör det vara en central fråga att klargöra var gränsen ska gå för den politiska maktens inblandning i privatpersoners och företags verksamhet. Det är först när vi fått den saken ordentligt utredd och belyst som vi kan få en uppfattning om hur stor skada viruset orsakade det samhälle som vi även fortsättningsvis måste leva i.

Politiska påtryckningar i pestens tid

Coronapandemi eller inte, när det gäller domstolarna uppfattar nog de flesta av oss det som en självklarhet att domstolar inte får utsättas för politiska påtryckningar. Det är sådant som skumraskpolitiker sysslar med i Ungern, Turkiet och andra stater styrda av auktoritära regimer. Till och från händer det förstås också i Sverige att statsråd glömmer regeringsformens 11 kap 3 § om Rättskipningens självständighet, med följden att de babblar på i radio och tv om att ”i det här fallet bör det bli ett långt fängelsestraff”. Följden av sådan oförsiktighet blir inte sällan en tv-sänd grillning av statsrådet i Konstitutionsutskottet, som i sin tur kan eskalera i en ”prickning”. Jovisst statsråd kan också tvingas avgå men knappast enkom på grund av kritik från KU.

Mindre uppmärksammat är kanske att principen om domstolarnas självständighet gäller i lika mån för myndigheterna när dessa tolkar och tillämpar lagar eller ”beslutar i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild i ett särskilt fall” (RF 12:2). Med ”enskild” avses såväl privatpersoner som företag. När regeringen och dess ministrar överträder den regeln kallas det ministerstyre.

Ett aktuellt och möjligt fall av politisk påtryckning gäller Tillväxtverket. Myndighetens GD är i morgon (7/5) kallad till Finansutskottet. (I skrivande stund 6/5 kl 22:00 framgår dock inte av utskottets hemsida att så ska ske). Bakgrunden är hur som helst att Tillväxtverket, som har till uppgift att bevilja företag statligt permitteringsstöd för att undvika att företag slås ut och personal sägas upp, har beviljat företag stöd samtidigt som företag har beslutat om aktieutdelning till sina ägare. Att det skulle gå till så hade riksdagen inte tänkt sig. Men lagtexten i den nyss beslutade ändringsbudgeten maa Coronakrisen säger inte ett ord om att aktieutdelning innebär hinder för att få del av det statliga permitteringsstödet. Villkoret för att få stöd är bara att företagen befinner sig i ekonomisk kris.

– Stödet ska gå till företag som hamnat i svårigheter på grund av coronakrisen. Riksdagen talade om aktieutdelningar, men det hamnade inte i lagen. Vi måste gå på lagen, säger avdelningschef Tim Brooks till SVT.

Upprördheten är som sagt stor hos såväl finansministern som riksdagens ekonomiskpolitiska talesmän och kvinnor. Jag kan inte säkert veta vad som är Finansutskottets syfte med att kalla till sig myndigheten, men det höga politiska tonläget från höger till vänster signalerar att partierna vill inskärpa att man ser mycket allvarligt på Tillväxtverkets tolkning och tillämpning av gällande rätt. Är det så har lagstiftarna i Finansutskottet helt förträngt grundlagens förbud i RF 12:2 mot att politiker lägger sig i myndigheternas självständiga tolkning och tillämpning av gällande rätt.

Vill Finansutskottet se en annan tillämpning av reglerna om permitteringsstöd duger det inte med politiska påtryckningar utan man får snällt gå den vanliga vägen och be regeringen ta fram ett förslag till regeländring som riksdagen sedan får ta ställning till. Något som finansministern för övrigt redan har erbjudit sig att göra. Toppen!

Förbudet mot ministerstyre hindrade inte socialminister Lena Hallengren att inför vårens festligheter uppmana äldre människor med hemtjänst att inte besöka sina fritidshus i andra kommuner där hemtjänsten för de bofasta redan är ansträngd på grund av covid-19. I ett aktuellt fall reste en ”olydig” hemtjänstbehövande kvinna ändå till sitt smultronställe utanför Falkenberg där kommunen sedan nekade henne hemtjänst. Saken hamnade i domstol och Förvaltningsrätten i Västra Götaland konstaterar i sin dom: ”Falkenbergs kommuns beslut att inte verkställa bosättningskommuns beslut om insatser enligt socialtjänstlagen är olagligt och upphävs därför”. Vidare slår domstolen fast det självklara, nämligen att ”en kommun inte kan välja om den vill följa gällande lagstiftning eller inte. Oavsett skälen för det överklagade beslutet, strider det mot lag och ska därför upphävas”. Som ett brev på posten har protester höjts från kommunpolitiskt håll där man hotar med att strunta i lagen. JO har snabbt inlett en granskning av kommunerna. Det är ingen avancerad gissning att JO kommer kritisera kommunerna för lagtrots. Hallengrens och regeringens enda möjlighet att i närtid förbjuda människor med hemtjänst att resa till sina fritidshus över kommungränsen är att aktivera den tillfälliga undantagslagen. Med bara ord och påtryckningar, om än aldrig så starka, går det inte att tvinga människor från att besöka sina ”sommarparadis” .

Ett exempel till: Många vill uttrycka sin uppskattning för vårdens hjältar som sliter hårt för att rädda medmänniskors liv från Coronans käftar. Vad som har väckt upprörda reaktioner är att privatpersoner och företags givmildhet i form av matlådor, frukostfrallor, energidrycker, fria taxiresor med mera, faller under reglerna för förmånsbeskattning. Hur fyrkantigt och omänskligt det än låter, och hur mycket politiker än hojtar och fördömer, tillåter inte skattelagstiftningen att uppskattning i form av gåvor mm till sjukvårdspersonal undslipper beskattning ens i extrema tider. Precis som Tillväxtverket följer Skatteverket bara gällande rätt, och liksom i det fallet finns inget som hindrar politikerna i Skatteutskottet från att be regeringen ta fram förslag och ändra på lagen.

Ett sista ”Coronarelaterat” exempel: Från förordningen om tillfälligt inreseförbud till Sverige från länder utanför EU har gjorts undantag för säsongsarbetare som arbetar med samhällsviktig matproduktion. Polismyndigheten är satt att tillämpa reglerna och anser – helt riktigt enligt min mening – att undantag inte kan beviljas också för arbete i skogsnäringen, typ gran/tallplantsättning. Den regeltolkningen faller inte Centerpartiet på läppen. Partiets migrationspolitiske talesman Jonny Hansson kritiserar indirekt polismyndighetens rättstillämpning när han säger att ”det är oklart vad som gäller” och vill se undantaget ”omfatta fler, exempelvis skogsbruket” (SvD 5/5, ingen länk pga betalvägg). Hansson är tack och lov inte i position att ägna sig åt ministerstyre, men centern ingår i regeringsunderlaget och såväl landsbygdsminister Jennie Nilsson som arbetsmarknadsminister Eva Nordmark gör klokt i att inte utöva påtryckningar mot polisen när det gäller tillämpningen av dessa regler i enskilda fall.

Sedan ett par månader lever vi under Coronastress. I den lilla världen delar vi människobarn känslan av vanmakt och oro för vad som kan hända kära närstående och oss själva. I den stora världen däremot förväntar åtminstone jag mig att regering och riksdag håller på rättsstatens principer och inte låter nervösa känslostormar ta över. När kaos och kris skakar om samhällsbygget i grunden behöver vi som mest de fasta ledstängerna att hålla oss i.