Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Johansson tycker fortfarande att Lambertz bör avgå?

2015-05-03, söndag, kl. 16:15| Kommentera

När jag bläddrar i Göran Lambertz vid det här laget redan hett omdiskuterade ”Quickologi” råkar boken falla upp på sidan 416. Där påminner Lambertz läsaren av denna domstolsreferattäta tegelsten att dåvarande ordföranden i riksdagens justitieutskott Morgan Johansson tyckte att han borde avgå från sin post som justitieråd i Högsta domstolen (här och här). Ja, dvs efter det att Lambertz gjort sig tolk för den falang som säkert vet att de åtta fällande morddomarna mot Thomas Quick inte var någon rättsskandal även om han senare beviljades resning och blev frikänd i samtliga fall.

Resten vet vi och min avsikt här är inte att förlänga debatten. Däremot konstaterar jag att domarnas oberoende gentemot riksdag och regering är inskrivet i grundlagen (RF 11:7) och att domarnas oberoende är en hörnsten i varje demokratiskt rättssamhälle. Ordinarie domare är i princip oavsättliga just för att de frimodigt ska kunna döma efter lag och samvete utan att behöva ta hänsyn till eventuell kritik från statsmakterna.

Morgan Johansson var inte justitieminister när han sa det, men väl en stark kandidat till posten. Och för tillfället har Sverige alltså en justitieminister som offentligt har uttalat att en utpekad domare i Högsta domstolen bör avgå. Det är onekligen en egendomlig situation.

Email

Moderaterna om tiggeriet – i bästa fall en testballong

2015-04-30, torsdag, kl. 18:41| Kommentera

I oktober 2013 röstade den moderata partistämman ja till partistyrelsens förslag att se över lagstiftning om människohandel och organiserat tiggeri, i bemärkelsen kriminalisera situationer där någon för egen vinnings skull utnyttjar annans utsatta ställning för tiggeri. Jag motsatte mig förslaget då men partistyrelsen med dåvarande justitieministern i spetsen vann.

Sedan hände ingenting.

Efter alliansens förlustval 2014 tillsatte mitt parti ett antal arbetsgrupper, varav en (skrålla ner till grupp 6 – Trygghet mot brott i hela Sverige) leds av min numera riksdagskollega Beatrice Ask. Valborgsmässoafton 2015 dammar Beatrice Ask tillsammans med partisekreterare Tomas Tobé av partistämmoförslaget från 2013 och skriver på DN Debatt ”därför kommer vi inför Moderaternas partistämma i höst föreslå att organiserande av tiggeri ska kriminaliseras”. Sedan hakas det på ytterligare förslag om bl a krav på tillstånd för att tigga pengar, bättre möjligheter för kommuner ”att säkerställa att illegala boplatser inte permanentas”, och möjliggörande för kommunerna att ”anställa personal som upprätthåller ordningsföreskrifterna”.

Spontant tänker jag att detta utspel är en testballong, avsedd att ta reda på hur folk kommer att reagera. För förslaget ger ju upphov till en mängd obesvarade frågor. Tillstånd för att få tigga? Vilka fattiga EU-migranter ska inte få tillstånd att tigga i Sverige? Om man inte får tillstånd att tigga – vad händer då? Jämfört med i dag? Och vad med förslaget att illegala bostäder inte får permanentas? Jag sympatiserar starkt med det men kruxet är bara – var ska de fattiga EU-migranterna slå upp sina bopålar under tiden som deras turiststatus ger dem all rätt att som fattiga vistas i Sverige och be om hjälp?

Och vidare – juridiskt och lagstiftningstekniskt är det jättesvårt att skilja en viss typ av ”organiserat” tiggeri från en annan. Vad skiljer rättsligt sett de skramlande bössorna till förmån för skolresan, från pappmuggen som den rumänska kvinnan räcker fram?

Men framför allt – innan man börjar prata om kriminalisering av ”organiserat tiggeri” är det bra om man veta hur utbrett detta fenomen är. Ingen vet  i dagsläget – inte heller polisen – om det tiggeri vi nu ser är organiserat av brottssyndikat eller internationella ligor, inte ens Ask och Tobé påstår detta. Alla reflekterande människor har noterat att antalet tiggare på Sveriges gator har ökat sedan hösten 2013. Men det behöver inte betyda att det har blivit fler samvetslösa typer som skor sig på andras tiggeriverksamhet. Ökningen kan ha helt andra orsaker, som att det bland nödlidande och utsatta romer i Rumänien och Bulgarien har spridit sig en kunskap om att tiggande landsmän behandlas jämförelsevis väl i Sverige. Att de betraktas som människor, inte som parasiter eller kriminella.

Jag säger inte att mina partikamrater är helt fel ute. Men de förenklar en i grunden mycket svår frågeställning, och de kommer farligt nära en sådan signalpolitik som vi moderater i andra sammanhang brukade varna för. Och framför allt kan det var klokt att invänta den utredning och de förslag som tidigare moderate statssekreteraren, nu ”tiggerisamordnaren” Martin Valfridsson kommer att redovisa i närtid. Så att faktaunderlaget blir så bra som möjligt för nya utspel och åtgärder.

Email

Ohämmat mobilfotograferande hämmar mer

2015-04-29, onsdag, kl. 17:27| Kommentera

Killen bredvid suckar. Viskande anförtror han mig det halvt förbjudna: ”Man kan göra det billigare att anställa – och tillåta låglönejobb”.

Vi är många – mest branschfolk – som lyssnar på Robert Dimmlich, VD för Svensk Bensinhandel. Dimmlich budskap är fränt. Trots säkerhetskamerornas bildbevis på bilarnas registreringsskyltar struntar polisen i att utreda bensinstölder. De årligen uppemot 50 000 samvetslösa bilförare, inte sällan multikriminella, som smiter från bensinnotan, kostar landets bensinhandlare ca 44 miljoner kronor per år. Ett sätt att lösa problemet, enligt killen bredvid mig, är alltså att återgå till forna tiders mackpersonal som ”hjälper” kunderna att tanka. Som sagt, jag är ingen expert på detta men visst, en viktig brottsförebyggande funktion tycks ha gått förlorad.

Detta var i går, på Trygghetskamerans dag. En något vinklad titel, men man vill väl undvika det mer brutala ”övervakningskamera”. För ovanlighetens skull lät jag mig ersättas vid tisdagens KU-sammanträde för att i stället (jo, jag betalade deltagaravgiften själv, är väl bäst att tillägga) lyssna på vad branschfolk, polisen, forskare och inte minst Datainspektionen hade att säga om bl a den nya kameralagen. DI gjorde så gott den kunde för att förklara villkoren som enligt lagen måste vara uppfyllda för att en ansökan om kameratillstånd ska beviljas. Kritiska röster saknades inte, för att uttrycka det milt.

Det är ingen lätt match att få bifall till en ansökan, det fick vi alla klart för oss! För att ha minsta chans till framgång ska man t ex kunna motivera behovet av kameraövervakning med hänvisning vill vad som har hänt på platsen i form av bråk, stök, våld eller andra brott. Det kan verka rimligt om man bara ser till vad som faktiskt händer på just den aktuella platsen. Svårare blir det att motivera övervakningsbehovet om det tidigare inte har förekommit någon verksamhet på platsen.

Väger man sedan in händelser i vår omvärld – terrorattentat mot tidningsredaktioner och synagogor  – bör sådana händelser då också beaktas i bedömningen av om kameror ska få sättas upp utanför tidningsredaktioner och synagogor i Sverige? Och vad med lagens krav om att platsen/området som man vill kameraövervaka ska vara tydligt beskriven i ansökan? Att övervaka folk som snurrar in och ut i en medieredaktions huvudentré säger väl just ingenting om säkerhetsläget för hotade journalister runt byggnadens hörn?

Som sagt, jag utesluter inte att den nya kameralagen kan behöva ändras så att det blir något enklare att söka och få tillstånd.

Sedan håller jag med forskarduon Markus Lahtinen och Benjamin Weaver att inte minst vi lagstiftare behöver veta mer om kameraövervakningens effekter. För nog går det t ex att mäta om människor upplever sig mer eller minde trygga på kameraövervakade platser, om brottsuppklaringen ökar eller minskar på övervakade platser? Hittills har sådana studier från Brottsförebyggande rådet mest handlat om de brottsförebyggande effekterna, vilket ju bara är ena sidan av myntet. Och vilka slutsatser ska man som beslutsfattare dra om forskning visar att villapriserna stiger i bostadsområden med kameraövervakning på utsatta platser?

Men den personliga integriteten? Hur går det med den om övervakningskamerorna blir allt vanligare? För egen del kan jag bekänna att jag inte ägnar kamerorna en tanke. Till skillnad från folks hämningslösa filmande med mobilkameror, det stör och oroar! Men bilderna som fastnar på trygghets-, säkerhets- eller övervakningskameror (välj själv) hämmar mig inte i min vardagstillvaro. Och så är det nog för de allra flesta. Därmed inte sagt att integritetsaspekten inte ska vägas in i bedömningen, men kanske inte ges samma tyngd som i dagens tillståndsgivning.

Email

Äldreomsorg regeringens nya arbetslöshetsregulator

2015-04-16, torsdag, kl. 08:35| Kommentering avstängd

Fräscht grepp att utnyttja äldrevården som arbetslöshetsregulator?
Inte när regeringen knuffar upp sysselsättningssiffrorna genom att skuffa in arbetslösa i äldreomsorgen, allt på bekostnad av ökad vårdkvalitet och bättre mat till våra gamla och sköra.
Känner tacksamhet över att mina egna föräldrar är såpass krya att de ännu klarar sig själva.
Email

Omsorgen viktigast, själv har hon ont i magen

2015-04-14, tisdag, kl. 22:43| 2 kommentarer

Har ingen statistik att luta mig mot, saknar varje uns av vetenskapliga belägg. Men Petra antyder att alla gamlingar gör aktiva vårdval, och det hej vilt med hjälp av sina surfplattor. Och fler vårdval blir det, säger Petra och syftar på jätteproppen Orvar som enligt henne aldrig i livet kommer finna sig i att inte själv få välja vilken äldreomsorg man vill ha.

Det var alltså i går som jag besöka det privata äldreomsorgsföretaget Petras Hemtjänst AB  här på Söder. Ett förtaget som Petra efter många anställningsår i kommunens äldreomsorg startade när vårdvalssystemet infördes 2008.

Petras Hemtjänst ger jobb år 80 anställda som omsorgsjobbar hos äldre och personer med funktionsnedsättningar. ”Upptagningsområdena” är Södermalm/Liljeholmen/Hägersten. Den lokala närheten mellan kunder och vårdare är central. (Jo, Petra föredrar att säga kunder, eftersom sådana är i sin absolut fulla rätt att ställa krav!) Tidsmässigt och logistiskt fungerar det inte om personal och kontor t ex  finns på Kungsholmen men omsorgskunderna i Farsta, förklarar Petra, och jag nickar, ser bilköerna framför mig.

Vi pratar om vårdvalsystemet som alliansen införde och som S/MP-regeringen därefter har försökt riva upp. Vilket gudskelov stupade på Lagrådets kritik som var så förödande att regeringen Löfven tvingades backa och dra tillbaka ”återställaren”. (Ärendet är för närvarande föremål för KU:s granskning, anmälningar här och här.)

Anledningen till att jag besökte Petra var att hon haffade mig en morgon när jag var på väg till kontoret på riksdagen. Precis som många andra företagare i välfärdsbranscher var – och är – hon orolig över vad som kommer att hända framöver.

Visst, kunderna som väljer Petras omsorg lotsas till hennes företag via kommunens biståndshandläggare och skattebetalarna pröjsar. Men Petra begriper inte hur ”politikerna” kan tycka att det är fel med en vinstmarginal som i hennes fall stannar på blygsamma 2,78 procent av omsättningen. Hon började arbeta på servicehus för äldre i kommunens regi 1988 och frågar retoriskt om jag förstår varför äldre är lyckligare och gladare nu när de själva får välja vård?

Timmen har gått, jag tackar för mig och lämnar en urklippt artikel på soffbordet. Ber henne mejla synpunkter – om hon har tid.

 

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS