Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Plikt och party för Sverige i tiden

2016-04-30, lördag, kl. 15:51| Kommentera

Rörd är förnamnet. För vilket innerligt, varmt och kärleksfullt tal Kronprinsessan Victoria höll till sin 70-årsjubilerande far, Hans Majestät Konungen.

Därmed inte sagt att jag för den skull är beredd att gå i döden för bevarandet av den svenska monarkin. MEN jag är den första att försvara och tacka det svenska kungahuset för att man lojalt ställer den kungliga strålglansen till regeringens och rikets förfogande till ovärderlig nytta för svenskt industri och turism eller, som i Saudiaffären (skrålla ner en bit) för att lösa utrikespolitiska dilemman när regeringen ber om hjälp.

Så självklart. Denna Valborgsmässoafton nådens år 2016 instämmer jag i den stora folkmajoritetens hyllning till Sveriges tusenåriga monarki och dess nu främste representant, kung Carl XVI Gustaf. På tal om hyllning. Under det glada 80-talets konserter i Borgholms slottsruin sålde jag mackor i pauserna, och gissa om publiken jublade när det Solidensemestrande kungaparet skymtades i ruinens gluggar.

Att inte bara arbeta för den egna vinningen utan även för det allmännas bästa, genom att utveckla företag, skapa arbetstillfällen och främja svenskt näringsliv. Detta kunde ha varit skrivet som en hyllning till kungen och hans gärning i något av alla kvällens födelsedagstal, men orden har inte mindre än 250 år på nacken och sattes på pränt när Kungliga Patriotiska Sällskapet bildades 1766. (Några år senare, 1772, utfärdades Kunglig stadfästelse av Sällskapets grundregler, därav Kungl. (Svenska) Patriotiska Sällskapet). Kungen hette då Gustav III, och begreppet patriot var liktydigt med en person som arbetade för det allmännas bästa och inte bara för egen vinning.

Om det nu var farfaderns valspråk Plikten framför allt, eller hans eget För Sverige i tiden, eller ett glatt festhumör som låg bakom Kungens beslut att pausa ett stressat schema, vet inte jag. Men när Kungliga Patriotiska Sällskapet förra lördagen firade 250 år var Hans Majestät Konungen centralfigur och hedersgäst. Sällskapets avgående ordförande Johan Nordenfalk, Sällskapets nyvalde ordförande Erik Norberg, stolta medaljörer och inte minst vi ledamöter, bugar oss i respekt för att Kungen valde att förgylla Sällskapets 250-årsjubileum!

Mycket gott har Sällskapet åstadkommit under seklernas gång, mycket gott återstår att uträtta kommande 250 år. För som framhölls i högtidstalen – obildning och vidskepelse är också ett slags nöd som Kungliga Patriotiska Sällskapet ännu inte har lyckats utrota.

Kampen går vidare!

Email

Hans bekymmer med basilikafröna är svårt att släppa

2016-04-17, söndag, kl. 22:08| Kommentering avstängd

Vårkampanjade på Medborgarplatsen. Trugade väljarna bland annat med kartor med basilikefrön, praktiskt placerade i rader på pappersark som alltså bara var att trycka ner i balkonglådan eller blomkrukan.
Jag kom i småprat med en man som sett bättre dagar. Den luggslitne var född på Öland visade det sig, i Byxelkrok, och han frågade om min dialekt.
Vi stod där och påminde varandra om härliga platser på Öland. Jag nämnde Vickleby ängar och bädden av sippor i vitt, gult och blått som prunkar i tider som nu. Nej, han hade aldrig varit där men däremot jobbade han i sin ungdom i Mörbylånga hamn, med att lasta av sten från Gotland.
Jag sneglade på klockan, det började bli dags att runda av. Lite så där aningen för hurtigt stack jag till honom några extra frökartor och sa att han nu borde gå hem och sätta basilikafrön i balkonglådan.
Jag har ingen balkong, sa han.
Nej men det går lika bra med en vanlig blomkruka, sa jag.
Jag har ingen blomkruka heller för jag bor på ett vad heter det nu igen … jo, just det, jag bor på ett härbärge. Där finns varken balkong eller blomkruka.
Men det finns kanske en gräsplätt utanför, försökte jag.
Och jo, det gjorde det ju faktiskt, en liten grässtump intill entrén. Jag kan plantera fröna där sa mannen och sken upp.
Han log, jag nickade och vi sa hej.
Några timmar senare satt jag på en tunnelbanevagn ut till Alby, tog en öl och köpte gummistövlar på Biltema. Tankarna på den luggslitne och hans bekymmer med basilikafröna har jag svårt att släppa.
Email

Slagit personbästa i grenen nöta talarstol

2016-04-16, lördag, kl. 13:09| Kommentering avstängd

Nu ska jag berätta hur jag i torsdags förbättrade mitt personliga rekord i grenen ”nöta talarstol i demokratins tjänst”.

Morgonen inleddes dock på sedvanligt vis med utskottssammanträde klockan 09.00. Så här på vårkanten infaller KU:s årliga granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendens handläggning. Inbjuden till utfrågning denna morgon vara tidigare migrationsministern Tobias Billström. Vi moderater har KU-anmält nuvarande regering för dess hantering av flyktingkrisen, och som ett eko har då socialdemokraterna på motsvarande sätt anmält den förra regeringen. Medan sverigedemokraterna tagit i från tårna och anmält både regeringen Reinfeldt och regeringen Löfven. Hur som helst, Billström svarade klart och redigt och det tyckte nog inte bara vi moderater, men döm för all del själv, utfrågningen kan ses här.

Själv var jag tvungen att smita innan KU grillat färdigt Billström. Klockan 10.30 stod  jag i talarstolen i andrakammarsalen för att utbilda 100-talet personer som hörsammat riksdagens inbjudan till fortbildningsdag. Ämnet kunde inte ha passat en KU-ledamot bättre: Riksdagens kontrollmakt – en granskning av regeringen.

Medan KU-granskningen pågick i realtid i en annan del av huset betade jag av batteriet kontrollinstrument som står till oppositionens förfogande i vårt nagelfarande av regeringsmakten: Skriftliga frågor, muntliga frågor, interpellationer, begära aktuell debatt, KU-anmälningar och ytterst misstroendeförklaring. (Hela seminariet kan ses här, mitt anförande kommer ca 1.05 in i sändningen). Efter att ha fått besvara hyggligt många frågor från den intresserade allmänheten tog jag det långa benet före och återupptog KU-granskningen av regeringsmakten in real life.

Med någon minut tillgodo hann jag sedan infinna mig i kammaren för att försvara två av mina egna motioner. Under riksdagens allmänna motionsperiod får man som riksdagsledamot lägga förslag om i stort sett vad man vill, en möjlighet som i alla fall jag inte försitter. Väl i talarstolen pläderade jag för att barnpornografilagstiftningen måste tydliggöras och att en vägran att på olycksplatser lyda ambulans- och annan räddningspersonals order bör kriminaliseras. Motionerna avslogs på sedvanligt vis men kan läsas här och här. Mina anföranden går i repris här och här (skrålla ner till mitt namn).

Däremellan passade jag på att i kammaren stämma av med kultur- demokratiministern om hur arbetet fortskrider med statsrådets handlingsplan (utlovas här, skrålla ner till mitt namn) mot hot och trakasserier av kristna flyktingar på våra svenska asylboenden. Och jodå, arbetet går ”mycket bra”. Ministern kunde också berätta att det inte handlar om att ta fram en handlingsplan utan flera!

Låter bra, men jag väljer att förhålla mig milt skeptisk, för vid torsdagens frågestund (japp, skrålla ner till mitt namn) visste ministern inte ens hur stort problemet är.

Email

Summering: Grävsverige har aldrig mått bättre

2016-04-11, måndag, kl. 09:53| Kommentering avstängd

Hur mår offentlighetsprincipen? Så löd frågan på ett seminarium hos Meg16 som jag deltog i häromdagen tillsammans med bl a offentlighetsnörden Nils Funcke.

Mitt besked är det här: Det finns en tung tradition inom svensk förvaltning att respektera offentlighetsprincipen. Myndigheter vill som regel vara lojala med lagstiftningen och vill inte bli knäppta på näsan av JO/JK, än mindre bli uthängda i medier för att mörka dokument eller jaga interna läckor i strid med grundlagens efterforskningsförbud. Men en negativ och ofta förbisedd konsekvens av vår långtgående offentlighetsprincip är att myndigheterna inte dokumenterar sin verksamhet lika noga som man skulle ha gjort om möjligheten att hemligstämpla hade varit större. Lika fullt – offentlighetsprincipen mår på det hela taget väl, och där fick jag medhåll av Funcke!

Återbördad från Grävsveriges mediedagar konstaterar jag att den svenska grävjournalistiken nog aldrig har mått så bra som den gör i dag. Gång på gång serveras vi avslöjanden om missförhållanden, oegentligheter och brott även i företag för vilka ingen offentlighetsprincip gäller. Jag tänker t ex på SCA, Telia och Swedbank. För att inte tala om den världsomspännande Panamaläckan som avslöjar hur skattemiljarder har gömts undan för omvärlden. Skattesmitarskandalen som vi ännu inte har sett slutet på har redan skrivit in sig i grävjournalistikens historia. Imponerande och svårslaget på alla sätt och vis (även om våra egna medier gott kunde upplysa mer tydligt om att vi inte längre har någon förmögenhetsskatt i Sverige, så det är inte just där som skon klämmer).

Dock var jag konfunderad över rubriksättning på fredagens grävseminarium: ”Vem tar ansvar för den undersökande journalistiken”?

Det ansvaret vill journalisterna helst axla själva, gissar jag. För inte vill väl Sveriges grävjournalister att vi politiker, lagstiftare och ytterst Sveriges riksdag tar ens en gnutta ansvar för deras undersökande grävjobb? Det är min helt egen analys men jag litar på den och den säger mig att det journalistiska Grävsverige inte vill ha med oss politiker att göra på annat sätt än som en förhoppning om att avslöja oss med brallorna nere, om uttrycket tillåts. I en demokrati och rättsstat som Sverige är det en lovlig ambition, absolut! Men som politiker frågar jag mig varför jag ställde upp på den formen av gängstryk som förra veckans Mediedagar bjöd på?

Om någon fortfarande orkar hänga kvar vill jag testa vad ni står beträffande en annan av Grävsveriges anklagelser. Nämligen att vi lagstiftare gör allt vad vi kan för att nya lagar och ständiga sekretessändringar ska försvåra för journalisters grävande.

Den anklagelsen bygger i bästa fall på missförstånd, men mer troligt är avsikten att misstänkliggöra. För säger man, som Grävsverige gör, att det på ett år gjordes XX antal sekretessändringar (antalet varierar år från år) så insinuerar man att offentlighetsintresset har fått stryka på foten lika många gånger. Men antalet sekretessändringar är inte något bra mått på hur det är ställt med offentligheten, än mindre en fingervisning om åt vilket håll öppenheten går. Tvärtom, i takt med att myndigheter får nya uppgifter, att verksamheter tillkommer och läggs ner och att den tekniska utvecklingen möjliggör nya varianter av integritetsintrång, måste sekretesslagstiftningen anpassas till dessa nya förhållanden.

Den senaste av anklagelser är att regeringen vill sätta käppar i hjulet för grävande journalister genom att sekretessbelägga offentliganställdas personnummer. Det vill säga uppgifter som inte har något annat syfte än att säkerställa den administrativa hanteringen av personalens löner och liknande, men som värst av allt också kan användas till att förfölja och hota de anställda och deras familjer. (Departementspromemorian kan läsas här).

Ser man grävjournalistiken i ett längre perspektiv framstår det som ganska tydligt att det var betydligt svårare att gräva förr, och mer riskabelt. En av de största svenska journalistbragderna i grenen i modern tid – IB-affären – kostade Jan Guillou och Peter Bratt fängelsestraff. Avslöjandet om Geijeraffären ledde till att Leif GW Persson fick sparken från sitt jobb, och nära nog miste livet.

PS
Med risk för att jag glappar vid sidan av mun, kan meddelas att KU inom kort sannolikt kommer att föreslå riksdagen ett tillkännagivande där Löfvenregeringen uppmanas att snabba på med lagstiftning som möjliggör meddelarfrihet även för anställda inom privat men offentligtfinansierad välfärdsverksamhet.

Kommer Grävsverige att applådera?

Email

Demokratiministern har nog ändå koll på Lenin, väl?

2016-04-03, söndag, kl. 12:04| 1 kommentar

Det var den 4 mars 2016 i Sveriges riksdag. Jag stod vid skrivbordet och hade internteven på. Lyssnade med ett halvt öra när jag hajade till – och frågade högt mig själv: Har demokratiministern någonsin hört talas om Lenins totalitära ideologi ”All makt åt sovjeterna”?

Herr talman! All makt utgår från folket.

Med de orden började Alice Bah Kuhnke avrunda interpellationsdebatten med Liberalernas Bengt Eliasson. Debatten gällde en utredning om finansieringen av public service och kan läsas här med start vid anförande 15, skrålla vidare till anförande 19 och ni hittar citatet av demokratiministern.

All makt utgår från folket? Redan i inledningen till vår grundlag (regeringsformen 1:1) betonas att det bara är den offentliga makten som utgår från folket. Makten över våra privata liv, initiativ, önskningar och drömmar har staten inget med att göra. I alla fall inte enligt grundlagen. Just därför reagerar jag starkt när jag hör/läser den stympade frasen ”all makt utgår från folket”. Den aningslöshet som sipprar ut även från högsta politiska nivå när begränsningsordet ”offentlig” hoppas över, väcker frågor som inte låter sig viftas bort.

Reflekterar demokratiministern inte alls över vad hon säger? Har hon inte läst om de totalitära regimer som skildras i Karin Boyes ”Kallocain” och Georg Orwells ”1984”? Gör landets demokratiminister ingen rimlighetsbedömning av vad hon tänker säga innan hon ställer sig i Sveriges riksdag och deklarerar att all makt utgår från folket? Hör inte demokratiministern hur orimligt det låter?

I höstas presenterade regeringens medieutredare Anette Novak delbetänkandet Medieborgarna & medierna (SOU 2015:94. Kapitel 4 har just rubriken Medieborgarna (s 149 i blålänken) och inleds med:

”All makt utgår från folket. Det är grundprincipen i vår representativa demokrati … ”

Vid efterföljande sammanträde med utredningens politiska referensgrupp (som jag ingår i) påpekade jag att det högtidliga och nästan religiöst färgade anslaget i betänkandets kapitel 4 inte stämmer. Folksuveränitetens princip, såsom den uttrycks i vår grundlag, lyder: All offentlig makt i Sverige utgår från folket.

En felskrivning, naturligtvis, löd förklaringen. Felskrivning? Med tanke på hur mycket fria och oberoende medier betyder för en vital demokrati och dess medborgare – hur är det över huvud taget möjligt att en statlig utredning så grovt kan felcitera själva portalbestämmelsen om grunderna för vårt svenska statsskick?

Jag vill inte tro att vare sig landets demokratiminister eller hennes medieutredare är okunniga om Lenins totalitära ideologi som, överförd till svenska förhållanden, innebär att också medborgarnas privata göranden och låtanden är underställda viljan och makten hos de offentliga organen – riksdag, regering, myndigheter, domstolar, kommunala församlingar. I en sådan stat existerar varken civilsamhället eller fria medier, fri företagsamhet eller en fredad privat sfär för människorna. Just därför borde ordvalet ”All makt utgår från folket” ha fått blodet att isas och alla varningsklockor att ringa. Varför så inte skedde här är värt att fundera över.

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS