Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Övergrepp på verkliga barn är inte på låtsas

2017-01-10, tisdag, kl. 11:29| Kommentering avstängd

- Det har aldrig varit lagstiftarens intention eller åsikt att det ska ha betydelse på vilken sida i lagboken en artikel står. Ordens är justitieminister Morgan Johanssons, i SvD.  Det senaste dygnet har Johansson upprepat att han är beredd att se över barnpornografilagstiftningen (här i radion i morse).

Bakgrunden är SvD:s och Aftonbladets avslöjande om hur tusentals personer har kunnat ladda ner, titta på och sprida skildringar av dokumenterade sexövergrepp på barn utan ingripanden från polisens sida. Att brotten har kunnat pågå i praktiken riskfritt förklarar polisen själv med att barnpornografibrottet är lågprioriterat. Enligt lagen riktar sig de sexuella övergreppen inte mot barn av kött och blod utan mot den allmänna ordningen. Vilka är då brottsoffren? Ja, inte just de barn som på filmerna utsätts för övergrepp utan – som lagstiftaren hittills har resonerat – alla barn i hela världen, eftersom varje icke vuxen människa förutsätts bli kränkt varje gång bilderna sprids och någon tittar på ett övergrepp. (Ett något skruvat resonemang, om ni frågar mig.)

Fokus i diskussionen ligger nu på barnpornpografibottets placering i lagboken. Sexualbrotten regleras i BrB 6 kap där det svåraste brottet, grov våldtäkt, straffas med fängelse i minst 4 och högst 10 år. Medan brott mot den allmänna ordningen återfinns i 16 kap, där alltså även barnpornografibrottet finns, och där påföljden för grovt brott är fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Genom åren och senast i höstas har jag ifrågasatt vissa bisarra delar i den svenska barnpornografilagstiftningen, som att fantasifigurer i seriemagasin, dockor och till och med porslinsfigurer likställs med verkliga barn av kött och blod. Sådant rent ut sagt trams bör rensas ut från straffbestämmelserna så att Rättssveriges resurser kan koncentreras på att klara upp de övergrepp som begås på verkliga barn. (Min senaste motion i ämnet kan läsas här, en artikel på DN Debatt om en besynnerlig barnpornografidom här).

Hittills har riksdagen menat att lagstiftningen är väl avvägd och avslagit mina motionsyrkanden om ett tydliggörande av det aktuella lagrummet (senast i bet. 2015/16:JuU18 se särskilt sid 44 sista stycket).

Efter SvD:s och Aftonbladets granskning som vi ännu inte har sett slutet på, talar mycket för att det ändå blir en översyn av barnpornografilagstiftningen, vilket justitieministern också flaggar för.

Ett gyllene tillfälle i det sammanhanget vore att inte bara överväga flytt av barnpornografibrottets placering i lagboken utan också att renodla kriminaliseringen. Ja, så att innehav och spridande av foton och filmer som skildrar verkliga sexuella övergrepp på verkliga barn – övergrepp som i dessa dagar upprör medier, ministrar, myndigheter och inte minst svenska folket –  inte som hittills jämställs med innehav och spridning av foton och filmer med tecknade fantasifigurer, porslinsdockor, skivomslag och liknande. Och om brottet barnpornografi flyttas till avdelningen för sexualbrott mot person går det självklart inte längre att låta låtsasfigurer omfattas av brottet.

Ett förtydligande i linje med mitt förslag skulle ge en tredubbel vinst: En suddig lagstiftning och ett oklart rättsläge skulle klargöras, utredningsresurser hos polis och åklagare skulle frigöras och därmed skulle det också bli mindre riskfritt att dokumentera och sprida sexövergrepp på barn.

Jo, jag ser fram emot vårens riksdagsbehandling av min motion.

Email

Reinfeldt inget skjutjärn och därför blir det bra TV

2017-01-04, onsdag, kl. 18:57| Kommentering avstängd

Det stormar kring SVT efter tilltaget att låta en före detta statsminister ”intervjua” forna politikerkolleger. Jag överraskar mig själv med att denna gång stå på SVT:s sida. För det är en briljant programidé att låta den förre moderatledaren Fredrik Reinfeldt på bästa sändningstid samtala med sina avsuttna forna kolleger om tillståndet i världen.

Opartisk tv i allmänhetens tjänst? Nej, naturligtvis inte. För alla vet att Reinfeldt inte är en journalist, allra minst en opartisk sådan. I det första ”Toppmötet” ställde Reinfeldt inte heller en enda riktigt tuff fråga till vännen Condoleezza Rice. Just därför, menar jag, fick Reinfeldt ”Condi” att blomma och berätta om saker om bland annat president George W Bush som vi annars inte hade fått veta. En av kritikerna, Expressens kulturchef Karin Olsson, tycker förvisso att innehållet i programmet är mycket intressant men fördömer programidén att släppa loss Reinfeldt med en mikrofon under näsan på hans forna politikerkolleger.

Visst, jag begriper att det provocerar. Jag reagerade själv när SVT lät den förre socialdemokratiske (då avsuttne) statsministern Göran Persson vika ut sig för Erik Fichtelius, som ju ändå gick under epitetet opartisk journalist.

Men i veckan var det alltså dags igen. Danmarks förre statsminister, tillika Natos tidigare generalsekreterare Anders Fogh Rasmusssen samtalar avspänt med Fredrik Reinfeldt om Trump, EU, Putin, Nato och –  flyktingpolitik. Med mina mått mätt är AFR förbluffande ”outspoken” om det mesta, inte minst om hur han ser på Sveriges och särskilt regeringen Reinfeldts flyktingpolitik. Han säger rakt ut till sin vän och kollega att dennes generösa flyktingpolitik och isolationistiska linje gentemot SD var ett misslyckande som ledde in Sverige på fel väg. Och Reinfeldt, som den gentleman han är, går inte i polemik väl medveten om att hans uppgift inte är att göra ett debattprogram.

Nej, jag tror faktiskt inte att Anders Fogh Rasmussen skulle ha uttryckt sig lika oförblommerat och öppet om någon av SVT:s proffsintervjuare i tv-rutan hade avkrävt honom hans ärliga uppfattning om Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-politik.

I nästa avsnitt möter Reinfeldt sin forne partiledarkollega Tony Blair. Jag håller tummarna för att Reinfeldt inte försöker sig på rollen som oberoende skjutjärnsjournalist. Den rollen vill och kan så många andra ta på sig – med inte alls lika intressant resultat.

Email

Burkaförbud i linje med ”svenska värderingar”

2017-01-02, måndag, kl. 11:05| Kommentering avstängd

När det inrikespolitiska året 2016 nu summeras är vi många som minns den allt större benägenheten hos partiledarna att med patos i rösten tala om ”svenska värderingar”. I debatten har svenska värderingar framhållits som grundläggande inte minst för jämställdheten mellan kvinnor och män.

Tidigare generationers kvinnor i vårt land har arbetat hårt med att driva på nödvändiga reformer inom barnomsorg, sjukvård, arbetsliv med mera, och därmed röjt väg för oss som lever och verkar här i dag. Jag var inte ensam om att snörvla av tacksamhet när jag såg julens tv-serie Fröken Frimans krig.

Nästa steg i kvinnokampen handlar inte om kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser utan om att alla kvinnor och flickor och vissa fall män och pojkar som lever i vårt land måste ges samma självklara rätt till sina mänskliga rättigheter och möjlighet att leva jämställt. Och dit har Sverige en bit kvar. Det räcker att nämna Amineh Kakabaveh, Zeliha Dagli och Sara Mohammad och ni förstår vad jag menar.

Strax för jul hörde Nyheter24.se av sig. Bakgrunden var förbundskansler Angela Merkels uttalande på CDU:s partikongress i Essen i början av december, där Merkel meddelade att i Tyskland ska det inte vara tillåtet att helt och hållet täcka sitt ansiktet (inslaget kan ses här). Nu ville nyhetsredaktionen veta hur vi riksdagsledamöter såg på ett burkaförbud och vi ombads svara på två frågor.

1) Tycker du att burkaförbud bör införas på offentliga platser i Sverige? Svara gärna med ja eller nej.

2) Varför svarade du som du gjorde på fråga 1?

På fråga 1 svarade jag JA. På fråga 2 svarade jag att i ett öppet Sverige behöver man inte vara barhuvud eller ta varandra i hand men man visar ansiktet. Därefter måste ämnet har fallit i nyhetsredaktionens glömska för såvitt jag har kunnat se har ingen publicering skett.

Åter till det nyväckta intresset för svenska värderingar. Under 2016 inskärptes från högsta politiskt håll att i Sverige är handskakning den rätta formen av hälsning. Eller som statsminister Stefan Löfven slog fast:”I Sverige tar kvinnor och män varandra i hand”. Om jag tolkar statsministern korrekt menar han att beteendet att handhälsa på alla är följden av en typisk svensk värdering – som i detta fall bekräftar den svenska jämställdheten mellan könen.

Jag håller inte med. Den i sammanhanget helt överordnade svenska värderingen är den som kommer till uttryck i den svenska grundlagen. Regeringsformen ger medborgarna rätt att hälsa på varandra hur tusan de vill, till och med att inte hälsa alls. Man har rätt att vägra ta i hand av religiösa skäl, allt annat hade stått i strid med den grundläggande religionsfriheten, men poängen är att man inte ska behöva ange något motiv alls. Om en man inte vill hälsa på en kvinna eller vice versa är det helt i enlighet med ”svenska värderingar” att vederbörande inte ska riskera någon samhällelig påföljd för sin vägran.

Sedan detta med håret. I ett fritt land måste det vara upp till var och en att bestämma om man vill täcka håret med en slöja eller knyta en schalett under hakan på offentliga platser. Eller bära turban. Att förbjuda folk att skyla håret är kort sagt oförenligt med de värden som måste gälla i vår del av världen.

Att helt och hållet dölja sitt ansikte på offentliga platser, exempelvis genom att bära burka, är däremot inte ett godtagbart beteende i en öppen demokrati som vår. Inte bara för samhällets säkerhet och för tilliten mellan medborgarna utan också för att burkan enligt min mening är en symbol för kvinnans underordning. Den som inte håller med rekommenderar jag att läsa Nathan Shachars reflektion om kvinnoförtryckande klädnader, med slutorden:

… ”Men inga sinnrika förklaringar och multikulturella slingerbultar kommer förbi detta faktum: Alla dessa klädpersedlar, burka, hijab, niqab, türban, jilbab, abayah och nu senast burkini, är komponerade efter ett enda rättesnöre: Vad män kan uthärda. Miljoner kvinnor bedyrar att de själva valt dessa plagg, och det är sant. Men det är lika sant att ingen kvinna i världen, inte i öst och inte i väst, skulle välja dem om de hamnade på en planet utan manliga släktingar. I ytlig mening är den som bär burkini på en strand en person som gjort ett val; i djupare mening är hon en person som inte har något val.”

För att travestera statsministern: I Sverige visar kvinnor och män ansiktet för varandra.

Och ja, den ömsesidigheten är jämställdhet – kalla det gärna en svensk värdering.

Email

Brottsoffren kan stämma staten på skadestånd, helt enkelt

2016-12-22, torsdag, kl. 18:00| Kommentering avstängd

Möjligheten för ett brottsoffer att i en rättegång få juridisk upprättelse är en så kallad civil mänsklig rättighet som svenska staten har en fördragsenlig skyldighet att säkerställa. Men varje år i Sverige förnekas tusentals och åter tusentals brottsoffer den möjligheten, helt enkelt på grund av polisens oförmåga att utreda brott, även grova sådana. I stället för att bara tycka synd om sig själva kan dessa brottsoffer faktiskt stämma staten för brott mot artikel 6 i Europakonventionen som handlar om medborgarnas rätt till rättvis rättegång inom rimlig tid (skrålla till sid 4 för att läsa artikel 6, med mera).

Som sagt, min slutsats efter att fått svar på en skriftlig fråga till inrikesminister Anders Ygeman är att brottsoffer som alternativ till en rättvis rättegång bör stämma staten för brott mot artikel 6. Min fråga gällde just vad det ansvariga statsrådet gör för att säkerställa att brottsoffren ges möjlighet till upprättelse i rimlig tid när brotten de utsatts för inte utreds, än mindre leder till rättegång och fällande dom för brottslingen.

Vad Ygeman svarade? Ja, ungefär att den nya polisorganisationen ”inte fullt ut fått genomslag ännu” men att han och regeringen jobbar på att få polisen att fungera – i bästa fall till 2020 (svaret i sin helhet här).

Visst kan man nöja sig med det svaret och med en axelryckning konstatera att den svenska poliskrisen förmodligen hade varit densamma oavsett färg på regeringen och att det därför inte är något att tjafsa om.

Fast så fungerar inte jag. Svenska staten – oavsett vad statsministern heter – bör inte ostraffat få smita undan från sin folkrättslig förpliktelse att leva upp till Europakonventionen som sedan 1995 gäller som svensk lag. Den som har fått en nära anhörig mördad eller sitt hem skövlat utan att polisen lägger tillräckliga resurser på att klara upp brottet förvägras i praktiken möjligheten att ”i rimlig tid” få upprättelse gentemot gärningsmannen. Allt medan statsrådet Ygeman låter förstå att brottsoffren ska ge sig till tåls.

Så rekommendationen kan bara bli: Stäm staten på skadestånd, i tingsrätten till en början.

Email

Reinfeldts experiment gick i stå men alliansens politik leder framåt

2016-12-10, lördag, kl. 11:35| Kommentering avstängd

Det går inte att låtsas som om ingenting har hänt efter en vecka då Fredrik Reinfeldts statssekreterare Mikael Sandström och även hans nära förtrogne finansminister Anders Borg via media har bekänt (här och här) att alliansregeringens generösa migrationspolitik var ett misslyckande. Den intellektuella hederligheten kräver att man säger något om saken. Så det tänker jag göra.

När jag hörde Fredrik Reinfeldt på Norrmalmstorg uppmana svenska folket att öppna sina hjärtan dök en figur upp framför mina ögon: Dag Hammarskjöld, en idealgestalt som många – kanske även han själv – skulle säga var sin tids Jesus på jorden.

Därefter har jag funderat en del på varför den bilden dök upp, och på stämningen där på Norrmalmstorg i augusti 2014. Kan bara tala för mig själv, men jag gick därifrån rätt omskakad, jag skulle stå i valstugan dagen därpå och i öronen ekade redan väljarnas FRÅGOR. Något svar på frågan HUR hann inte förmedlas till oss valarbetare. Vi stod i valstugorna och tog emot folkets upprördhet och svamlade tillkämpat övertygande om att Sverige vill och kan, har både råd och plats, alla behövs och – inte minst – öppna hjärtan är en winwin-politik.

Nej, jag gick inte på någon valvaka.

Drygt två år har gått. Jag ger mig inte in på att här värdera effekten av alliansens alla tillkännagivanden för att pressa regeringen Löfven, jag nöjer mig med att konstaterar att svensk borgerlighet har ett starkt ledarlag i allianskvartetten.

Starkt av ett antal politiska skäl och just därför söker fyra alliansledare väljarnas förtroende för att i praktisk handling omsätta reformer som gör att i Sverige lär sig skoleleverna vad som krävs (högaktuellt apropå dagens Nobelfirande), människor betalar skatt inte för att det är sexigt utan för att det är solidariskt, vi har råd att hjälpa där det mest behövs, rättsstaten fungerar, brott beivras, brottsoffren får upprättelse, landets gränser säkras, alla bidrar efter förmåga, Sverige är en bestämd röst i EU och i världen. Den svenska modellen återupprättas. Solidarisk men måttfull och utan dumdristiga politiska experiment som i ett huj kan rasera decennier av mödosamt arbete för välfärd, rättsstat och försvar.

Det är väl detta valet 2018 handlar om.

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS