Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Söder är ett reservat för de coola nollåttorna, eller hur det nu är

2014-10-16, torsdag, kl. 23:28| Kommentering avstängd

Inget evenemang av rang utan hashtag, så inte heller i kväll: #STHLMPRATA.

Låt mig backa bandet – lååångt. Som inflyttad student till huvudstaden i slutet av 80-talet var jag en flitig besökare av allsköns gratis kvällsövningar. Med anteckningsblock och penna i högsta hugg sög jag i mig författaruppläsningar, filosofiska kafédiskussioner och historiska exposéer i Gamla stans gränder. Kom att tänka på det när jag i kväll promenerade på lövhala trottoarer till Stadsbiblioteket, på Sveavägen, för att från publikplats avnjuta en timmes panelsamtal om vilka som är ”de coola nollåttorna?”

Kvällens utgångspunkt – ingångsvärde, för att använda ett känt uttryck – var det hippa Södermalm. Inbjudna panelister var i tur och ordning etnologen Klas Ramberg, boende vid Horstull, ”sofoisten” Martin Sundberg, numera boende i Vasastan och skärgården och DN:s Viktor Barth-Kron, som lät förstå att Södermalm alltid har varit off-side för honom. Den spretiga trion var ändå hyggligt homogen i synen på hipstern, som också var huvudnumret i kvällens prathörna på Stockholms stadsbibliotek.

En hipster är en blekfet, vit, 41-årig man, sa Sundberg. (Oklart om han talade om sig själv).

Hipstern är en person som vill hänga med, någon som är nöjd med att vara 10:a på bollen om någon annan är 9:a, analyserade DN:s Barth-Kron, som alltså inte alls känner sig hemma på Söder.

Etnologen Ramberg illustrerade hipsterfenomenet med den pedagogiska bilden att när han för 20 år sedan flyttade till Hornstull fanns det flera fiskaffärer där, nu finns det många sushiställen men inga fiskaffärer.

Finns det även kvinnliga hipsters, hörde jag mig själv fråga.

Och det gör det förstås. Förstod jag saken rätt är det utmärkande draget för en hipster – oavsett kön – att man inte är ocoolt cool för är man det, då är man ingen hipster. Antecknat!

På panelledarens uppmaning blev det sedan en hel del #STHLMPRATA om gentrifiering. Panelen var i det stora hela överens om att Södermalm är offer för kapitalismen som har tagit över – och därmed gentrifierat – inte bara bostadsbeståndet utan allt från pubar, krogar och vanliga butiker till konditorier och surdegsbagerier.

Som söderbo sedan två decennium känner jag inte igen mig i den verklighetsbeskrivningen, hade inga ögon i nacken men uppfattade inte i kväll att de söderbor som satt bakom mig kände igen sig heller.

Men majoriteten av de medverkande fick i alla fall sina fördomar skönt bekräftade: Södermalm är inte som övriga Stockholm utan ett reservat för de riktigt coola nollåttorna. Eller hur det nu är.

Email

Juholt spelas nog bäst av Juholt

2014-10-13, måndag, kl. 22:44| Kommentering avstängd

En fråga som kliar i hjärnan dessa dagar är varför Uppsala stadsteater tålmodigt har väntat in valutgången innan man 2015 sätter upp Daniel Suhonens ”Partiledaren som klev in i kylan”, regisserad av Stina Oscarson. Iscensättningen av Håkan Juholts uppgång och fall bör ju bli en kassako fullt jämförbar med Uppsalateaterns succépjäs Fallet Kapten Klänning. Man – dvs jag – undrar så klart om författaren Suhonen lade in sitt veto? Eller kalkylerade teaterledningen i Uppsala iskallt med att en förmodad rödgrön regering skulle kompensera ekonomiskt om teatern låg lågt i väntan på riksdagsvalet?

På tal om valets efterdyningar. Hörde ni Lars Calmfors i Studio Ett ?

Ekonomiprofessor Calmfors, som har gjort sig känd som en av alliansregeringens skarpaste kritiker, lät i eftermiddags uppriktigt besviken över finansminister Magdalena Andersssons lägesbeskrivning av svensk ekonomi. När en person som Calmfors avfärdar Anderssons eländesbeskrivning som politisering, då har regeringen Löfven ett problem.

 

Email

Tryggheten med att vara medborgare i Löfven-land

2014-10-06, måndag, kl. 21:07| 3 kommentarer

I fredags när Stefan Löfven hade avkunnat sin regeringsförklaring och avslutningsvis presenterat sin regering, då hade jag ingen lust alls att stäva fram mellan bänkraderna i kammaren och gratulera riksdagskolleger från S och MP som just i den stunden upphöjts till statsråd.

Därefter har jag känt mig som en halvdålig människa, ja, eftersom jag inte har förmått mig att ens skenheligt sätta mig över besvikelsen att väljarna i landet Sverige röstade bort en regering som imponerar på vår omvärld för dess ekonomiska ansvarstagande, som har ökat sysselsättningen, minskat utanförskapet, sänkt skattetrycket, minskat skattefusket och ökat skatteintäkterna till staten och därmed stärkt bland annat välfärden.

Jo, det är bittert.

Som om det inte vore nog står Stefan Löfven i riksdagens pressrum tidigare i dag och gör stort indignationsnummer av att välfärden inte är en marknad där ”vi” är reducerade till konsumenter. Nej, vi är medborgare! Och statsminister Löfven låter som han läser innantill ur en riksdagsmotion signerad Håkan Juholt. Något säger det om pressen som Löfven lever under. För Juholts motion går i princip ut på att du är medborgare så länge du kan köpa Alvedon på statligt apotek men förvandlas till simpel kund när du passerar kassan på Coop och gör samma inköp där. Nej, den motionen fann Juholt inte mödan värd att gå upp och försvara i riksdagens talarstol. Det kan man ju förstå.

Men i kväll i tv-rutan hävdade alltså vänsterledaren Jonas Sjöstedt, med lika sammanpressad röst som han har när han är helt vansinnig av ilska, att han är väldigt, väldigt glad för uppgörelsen.

Ja, det var en smått historisk dag, fyllde vänsterpartiets Ulla Andersson i.

Historisk? Jo vars. Uppgörelsen mot valfrihet som har uppnåtts mellan S, MP och V innebär att skolelever, deras föräldrar, patienter, vårdbehövande äldre och deras anhöriga samt alla anställda på berörda välfärdsföretag, alla dessa människor har förpassats in i osäkerhet om vad som fortsättningsvis gäller med deras val av skola, sjukvård, äldreboende, anställningar.

Email

Helfel dag för S/MP-utspel – och då kom det ett …

2014-09-30, tisdag, kl. 18:54| Kommentering avstängd

bildFörsta återsamlingen i riksdagen var i måndags. Namnupprop. Riksdagskolleger av olika kulörer kom då fram till mig och lät förstå att mina valaffischer hängde kvar vid Skeppsbron, i Gamla stan, på Djurgården, Rålambshovsparken …

Som omvald lagstiftare blev jag så klart svårt stressad av tanken att inleda riksdagsåret med att åka fast för olaga affischering. (Läste en notis – säkert i DN – att det faktiskt kan gå så illa.)

Sagt och gjort. I förmiddags, före riksdagens högtidliga öppnande, iförd finkläder, pinnade jag i väg och avaffischerade ”mina” tre lyktstolpar på Skeppsbron och den gammaldags stolpen på Österlånggatan i Gamla stan. Där intill i gränden på en bänk satt två tjejer, jag frågade om någon av dem ville dokumentera tillfället. Det ville man, tack!

På tjejernas dagsagenda stod inte riksdagens öppnande – haha – nej, de satt där på bänken i gränden och väntade på bästa kompisarna. Tillsammans skulle de åka till Globen och ladda inför kvällen spelning med Lady Gagga. (Jag önskade dem så klart en trevlig kväll!)

Själv återvände jag dock till riksdagshuset med åtta av mig (!) nedrivna valaffischer under armen. På plats där fixade jag lite i mitt nya tjänsterum tills det var dags att ge sig iväg till Storkyrkan och gudstjänsten som traditionsenligt hålls i samband med Riksmötets öppnande. Jag lämnade förvisso Svenska kyrkan för 30 år sedan men det betyder inte att jag är ointresserad av vad Sveriges ärkebiskop har att säga till landets högsta beslutande församling. Ärkebiskop Antje Jackelén lämnade mig inte oberörd, tvärtom, rekommenderar lyssning av hennes predikan här! Själv sög jag girigt i mig att många nu ber också för mig. Det kan behövas.

Vad mer att säga om denna märkvärdiga dag i demokratins tjänst?

Jo, i skuggan av Kungens högtidliga öppnande av Sveriges riksdag låter Stefan Löfven och Miljöpartiet meddela att man har gjort upp om att hota det svenska näringslivet med lagstiftad kvotering av kvinnor till bolagsstyrelse, och man vill införa en tredje pappamånad.

Bara jag som drar slutsatsen att om Socialdemokraterna och Stefan Löfven hade velat ha fullt mediagenomslag kring dagens S-MP-utspel, då hade man valt en annan utspelsdag?

 

 

Email

20 år senare är mitt svar nej

2014-09-27, lördag, kl. 19:48| Kommentering avstängd

Styv vind från väst. Så stark att det går vita gäss på Riddarfjärden. Estonia-väder, kommenterar det vindpinade paret som promenerar framför mig på ”tredjespåretbron”, dvs tarmen som binder ihop min del av Söder med Gamla stan.

Tillhörde länge dem som menade att man borde bärga om inte fartyget så i alla fall så många kroppar som det bara gick att få upp. Men i dag – 20 år senare – blir svaret nej. Det håller inte att låtsas att tiden har stått still.

Saknaden är inte mindre hos de överlevande och drabbade. Åtskilliga är mediereportagen som dessa dagar sköljer över oss och som vittnar om sorgen.Visst har människor gått vidare i livet, förlorade arbetskamrater har ersatts, nya familjer har bildats, barn som förlorade föräldrar har vuxit upp och fått egna barn. Men absolut inget kan förminska tragedin som Estoniakatastrofen innebar.

Men ändå, i afton nådens år 2014 går mina tankar till de två systrar som intensivvårdas sedan deras föräldrar och ytterligare syster utplånats vid gårdagens frontalkollision väster om Karlstad.

För när det kommer till kritan – sorgen och smärtan drabbar varje människa för sig. Tragiken är på ett personligt plan lika stor när en människa rycks bort i en olycka som när många människor omkommer i en katastrof.

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS