Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 6: Skärpning eller gör Lagrådets yttranden bindande

2018-06-18, måndag, kl. 14:13| Kommentarer inaktiverade för Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 6: Skärpning eller gör Lagrådets yttranden bindande

Medan Svenska Akademien fortfarande befinner sig i full storm har vårens turbulens runt Lagrådet hamnat i medieskugga och därmed klingat av trots att sviterna av lagstiftarens nonchalanta behandling av Lagråds yttranden kvarstår. I följetongen Lagstiftaren och Lagrådet har jag gjort fem nedslag; samtyckeslagen, utvidgat rökförbud, barnkonventionen, bostadsbristen och ”amnestilagen”. Sett över hela mandatperioden är exemplen mångfaldigt fler.

Statsråd och riksdagsledamöter må i högtidstal och i andra sammanhang inpränta betydelsen av rättssäkerhet och rättsstatens principer. Men i praktiken ger man ofta blanka tusan i råden från den juridiska sakkunskapen i Lagrådet. Varför? Tydligen räknar regeringen och riksdagens företrädare cyniskt med att väljarkåren i allmänhet inte förstår eller bryr sig om de skadeverkningar som följer med dåligt genomtänkta och rättsosäkra lagar. Och att det för valframgångens skull är viktigare att kamma in populistiska poänger.

Till och från väcks frågan om behovet av en författningsdomstol i vårt land. I våras argumenterade t ex Centerpartiets rättspolitiker Johan Hedin för inrättandet av en sådan. Anledningen var just Lagrådets lika återkommande som negligerade kritik mot regeringsförslag. Lite paradoxalt av Hedin kan man tycka med tanke på att Centern så sent som helt nyligen gjorde gemensam sak med regeringen och röstade ja till den av Lagrådet i numera historiska ordalag sågade ”amnestilagen”.

Centerpartiet och Hedin illustrerar det dubbla spelet. Å ena sidan vill man från politiskt, företrädesvis borgerligt håll att Lagrådet ska ryta ifrån mot illa underbyggda förslag som inte håller måttet. Men detta gäller alltså bara när Lagrådets kritik riktas mot förslag från det politiska motståndarlägret. Fast inte ens då. Amnestilagen har jag redan nämnt, samtyckeslagen är ett annat mycket tydligt exempel. Lagrådet avstyrkte regeringens förslag och ifrågasatte om lagen alls behövdes samtidigt som den redan har skapat orealistiska förväntningar. Men glad i hågen tryckte en enig riksdag på ja-knappen.

I vår har riksdagen uppmanat regeringen att tillsätta en utredning för att se över hur domstolars och domares oberoende kan stärkas (betänkandet här). Detta är ett av riksdagens viktigare beslut under mandatperioden. Inte för att svenska domstolars oberoende för tillfället skulle vara hotat, för så är det knappast. Nej, men bara för att det just nu råder konstitutionellt lugn i landet är det ingen garanti mot att domstolarna också i Sverige i andra tider och i ett helt annat politiskt landskap skulle kunna utsättas och falla undan för politiska påtryckningar, vilket kunnat ske i Polen och Ungern trots att båda dessa länder hör till EU och Europarådskretsen. Det otäcka scenariot vill riksdagen alltså förebygga, tack för det!

MEN. Om riksdagen är så angelägen om att inte bara respektera utan också stärka domstolarnas och domarnas oberoende gentemot eventuellt framtida odemokratiska politiker, hur förklara riksdagen då att kritiska och av politiken oberoende yttranden från den juridiska expertisen i Lagrådet kan väga så lätt? Ekvationen går inte ihop

Om inte bättring sker bör på allvar övervägas att göra Lagrådets yttranden bindande för regering och riksdag. (Något som i så fall bör kombineras med stärkta resurser och fastare regler för hur Lagrådet ska utses; kanske bör Domarnämnden kopplas in så att regeringen inte frestas att bara utse ”snälla” justitieråd för tjänstgöring i Lagrådet).

I vilket fall vore en ordning med bindande lagrådsyttranden ett mer tilltalande och mindre krångligt alternativ till en författningsdomstol. Men i första hand vill jag rikta en uppmaning till kommande lagstiftare att respektera Lagrådet även när kollegiet av justitieråd som tjänstgör där avstyrker era lagförslag. Er högste uppdragsgivare, Folket, förtjänar det!

Denna min sista riksdagsvecka får detta bli mina slutord i följetongen om Lagrådet och Lagstiftaren.

Email

Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 5: Sexköp utomlands och ”amnestilagen”

2018-06-12, tisdag, kl. 14:16| Kommentarer inaktiverade för Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 5: Sexköp utomlands och ”amnestilagen”

Innan jag ger mig i kast med femte avsnittet av följetongen Lagstiftaren och Lagrådet vill jag backa till avsnitt två. Där behandlades Lagrådets syrliga yttrande med anledning av regeringens förslag om utvidgat rökförbud till bl a utomhusserveringar (Ny lag om tobak och andra produkter). Riksdagsdebatt och beslut var satt till 24 maj men som framgår av kammarens reviderade plan föreslås nu att riksdagen skjuter ärendet över valet. Jag är inte förvånad.

Själv sitter jag inte i det berörda utskottet och kan inte tvärsäkert veta hur turerna har gått men som jag konstaterade (Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 2: Utvidgat rökförbud) är det bara regeringspartierna S och MP samt V som vill förbjuda kroggäster att röka på uteserveringar. Allianspartierna säger nej. Men obs! – SD säger ja, förutsatt att det finns möjlighet att ”avsätta särskilda rökrum vid uteserveringar” (SD:s motion här). Ett krav som av rent praktiska skäl ter sig minst sagt knepigt att tillmötesgå, samtidigt som regeringspartierna i utskottet varit beroende av SD:s förhandlingsvilja för att ha en chans att kunna lotsa igenom rökförbudet. Nu tycks alltså förhandlingarna ha strandat, okänt om det är på grund av ultimativa SD-krav eller för att S och MP har fått kalla fötter vid tanken på att utmålas som samarbetspartner till SD.

Så till det femte och näst sista avsnittet av Lagstiftaren och Lagrådet. Här gäller det två förslag där regeringen i det ena fallet (kriminalisering av sexköp utomlands) avstod från att gå vidare till riksdagen efter Lagrådets avstyrkande. Lagrådet uppehåller sig vid kravet på dubbel straffbarhet som innebär att för att brott som begåtts utomlands ska kunna lagföras i Sverige krävs som huvudregel att gärningen är straffbar också i det andra landet. Lagrådet är mycket tydlig med att om undantag ska göras från den principen fordras som regel att ”det finns en hög grad av internationell samsyn” om behovet att kriminalisera den aktuella brottsligheten, i detta fall sexköp. I regeringens lagrådsremiss framhålls att sexköp är oacceptabelt oavsett om det sker i Sverige eller utomlands. Visst, man kan ha den uppfattningen, men Lagrådet konstaterar sakligt att även länder i vår omedelbara närhet har bedömt frågan annorlunda, och anför ytterligare tunga skäl mot förslaget. Exempelvis att en utsträckning av svensk domsrätt till andra länder öppnar för att andra länder skulle kunna agera på samma sätt mot Sverige. Till exempel straffa den som medverkat till en abort på ett svenskt sjukhus. För ovanlighetens skull – men klokt nog! – valde regeringen att inte gå vidare med förslaget.

I det andra fallet (ny möjlighet till uppehållstillstånd för ensamkommande) gav regering däremot blanka tusan i Lagrådets sällsynt skarpa yttrande som utmynnade i det numera klassiska ”att gränsen här nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”. Efterspelet kom i förra veckan då riksdagen med siffrorna 166 för och 134 mot röstade igenom regeringens – och Centerpartiets – förtäckta amnestilag för en avgränsad grupp på 9 000 ensamkommande mestadels unga män som tidigare fått sina asylsökningar avslagna av Migrationsverket och högsta juridiska instansen Migrationsöverdomstolen. Ett riksdagsbeslut som olyckligt kröner denna mandatperiod med lagstiftning som innebär orättvisa, brist på likabehandling, brist på konsekvensanalys och otydlighet i möjligheten att förutse tillämpningen av lagen.

Hur kan regeringen och riksdagen visa en sådan nonchalans gentemot den juridiska kompetensen i Lagrådet? Och varför tvekar man inte att driva igenom lagar som drabbar orättvist och som är så uselt utformade att de inte går att tillämpa på ett rättssäkert sätt? I de frågorna ska jag borra djupare i ett sista avsnitt av Lagstiftaren och Lagrådet.

Återkommer.

Email

Olustigt att terroristen Akilov äger rättegångsfilmen

2018-06-08, fredag, kl. 15:18| Kommentarer inaktiverade för Olustigt att terroristen Akilov äger rättegångsfilmen

I torsdags klockan 13.00 meddelades domen mot Rakhmat Akilov. Klockan 13.10 mejlade jag Stockholms tingsrätt och begärde ut den. Två minuter senare tryckte jag på ”utskrift” och skrivaren skrev ut de 145 sidorna. Snabbt och smidigt. Högsta betyg! Ett omdöme som även gäller för genomförandet av rättegången i dess helhet. All heder åt rättens ordförande Ragnar Palmkvist, hans medarbetare, åklagarsidan, försvarsadvokaterna och målsägandebiträdena och inte minst de drabbade. Domen på livstids fängelse och därefter livstids utvisning är pedagogisk och klar och bör inte ha överraskat ens Akilov själv.

Första rättegångsdagen i februari trängdes jag med journalister från Europas alla hörn utanför domstolen för att vara säker på att få en plats i rättssalen. Jo, jag blev till och med intervjuad i SVT vid halvsjutiden på morgonen om vad jag förväntade mig av Akilovrättegången. Minns inte exakt vad jag svarade men fick i alla fall fram att en förutsättning för allmänheten att kunna bilda sig en egen uppfattning är att man kan följa rättegången som åsyna vittne.

Men som den uppmärksammade läsaren noterar härintill hänvisades jag och övrig allmänhet till Sal 2. Medan mediekåren lade beslag på åhörarplatserna i Sal 1, där rättegången alltså ägde rum.

Det säger sig självt att aldrig så stora tv-skärmar i en angränsande sal inte fullvärdigt kan ersätta direktupplevelsen av vad som utspelas i en rättegång. Och då menar jag inte bara rättsprocessen som sådan utan också stämningar, känslor, ansiktsuttryck, reaktioner osv.  En viktig anledning till att jag i över ett decennium har argumenterat för en möjlighet att tv-sända rättegångar i uppmärksammade fall är just att den stolta principen om öppenhet i våra domstolar inte är värd mycket när bara ett begränsat antal åhörare får plats i rättssalen. Det finns invändningar mot tv-sända rättegångar och dessa bemöts också i min senaste – och sista – riksdagsmotion i ämnet, den kan läsas här.


Det grundläggande hindret mot tv-sända rättegångar är rättegångsbalkens 70 år gamla fotograferingsförbud. Så döm om min förvåning när SVT nu i maj sände dokumentären om Akilov med lockropet ”För första gången kan SVT visa de filmade förhören inifrån rättegången”.

Hur kunde detta ske? Jo, som SVT förklarar: För att få ut filmerna från tingsrätten har SVT sökt och fått Rakhmat Akilovs medgivande. Filmerna som åsyftas är sådana ljud och bildupptagningar från rättegången som sedan 2008 tas upp i framför allt tingsrätterna och som finns tillgängliga i digital form för att spelas upp i överrätterna ifall målet överklagas. Dessa inspelningar anses parterna ha rätt att förfoga över. Så tack vare att den numera livstidsdömde Akilov gav sitt tillstånd att sända ”hans” inspelningar kunde SVT göra det.

Som tv-tittare grips man av en inte så liten olust när man inser att SVT kan visa dessa interiörer från Stockholms tingsrätts hittills största rättegång inte på grund av ett oavvisligt allmänintresse utan därför att terroristen Akilov i nåder har förklarat sig gå med på det. För mig står det klart att detta är ytterligare en anledning för regering och riksdag att ge domstolarna rätten – snarare än lagförda terrorister och mördare – att avgöra om uppmärksammade rättegångar ska tv-sändas eller inte.

Email

Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 4: Bostadskrisen

2018-05-16, onsdag, kl. 09:06| Kommentarer inaktiverade för Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 4: Bostadskrisen

Fler bostäder behöver byggas, det tycker alla riksdagspartier. Men i bostadsbristens Sverige är det varken regeringen eller riksdagen som sätter spaden i jorden och bygger billiga lägenheter åt studenter och nyanlända eller vad annat som på ort och ställe efterfrågas. Bostadsbyggandet är kommunernas uppgift. Samtidigt gäller det kommunala självstyret, därav rikspolitikernas dilemma, särskilt i valtider.

Bostadsminister Peter Eriksson tror sig nu ha kommit på knepet för att få kommunerna att bygga mer. Kommunerna ska straffas om de tar för lång tid på sig att behandla ansökningar om bygglov.

”Nu ökar tryckt på kommunerna att hålla handläggningstiderna”, utropade Eriksson i våras när regeringens förslag Reduktion av avgift för lov, förhandsbesked och anmälan (prop här) landade på riksdagens bord.

Det ”ökade trycket” består i att kommunerna ska gå miste om en del av ansökningsavgiften när byggbolagens ärenden inte behandlas fort nog. Problemet är bara att den åtgärden är verkningslös, systemfrämmande och oförenlig med det kommunala självstyret. Så kan man något hårddraget sammanfatta Lagrådets kritik som mynnar ut i örfilen att ”det remitterade förslaget inte är ägnat att läggas till grund för lagstiftning”.

Jag ska här kort redogöra för Lagrådets tre huvudinvändningar.

1) Lagrådet undersöker först om lagförslaget kommer att uppnå sitt syfte. Redan här brister regeringens förslag. Enligt Boverkets rapport (sid 9 ff) som regeringen själv hänvisar till, klarar en stor majoritet av kommunernas byggnadsnämnder att hålla tidsfristerna. Lagrådet konstaterar: ”Vad gäller kommunernas förmåga att leva upp till föreskrivna tidsfrister är bilden betydligt ljusare än den beskrivning som framgår av lagrådsremissen och som regeringen har lagt till grund för bedömningen av behovet av förslagen”. Det är en finkänslig omskrivning för att regeringen på ett vilseledande sätt trixar med statistiken.

Vad gäller den föreslagna ekonomiska sanktionen – avgiftsreduktionen – konstaterar Lagrådet att den piskan får liten effekt när verkligheten ser ut som den gör ute i kommunerna. I det fåtal kommuner som inte klarar att hålla beslutsstiderna beror dröjsmålen varken på ovilja eller felaktiga prioriteringar utan på sådant som ”brist på anställningsbar kompetens inom områden som rör byggfrågor”. Och framför allt är det enligt Lagrådet andra faktorer än långa handläggningstider som försenar nybyggnationen.

Lagrådet svarar alltså nej på frågan om regeringens lagförslag uppnår sitt avsedda syfte. Därmed kunde man tycka att det vore nog ordat om förslagets uselhet, men Lagrådet går vidare i sin granskning:

2) Förslagets ”avgiftsreduktion” är systemfrämmande och borde därför ha övervägts extra noga, vilket inte har skett: ”Den form av ekonomiska sanktioner som nu föreslås är som Riksdagens ombudsmän påtalar ett helt nytt inslag i svensk rätt. Mot denna bakgrund bör enligt Lagrådets mening införandet föregås av mer grundliga principiella överväganden om det lämpliga med sådana sanktioner och när de i så fall bör införas på ett rättsområde”.

3) Enligt regeringen påverkar förslaget inte det kommunala självstyret eftersom det inte omfattar kommunernas rätt att bestämma hur byggnadsnämndernas verksamhet ska finansieras. Tvärtemot vad regeringen påstår menar dock Lagrådet att förslaget begränsar det kommunala självstyret och att det i själva verket rör sig om ”ett principiellt sett betydelsefullt ingrepp i självstyrelsen”. Lagrådets förklaring är att om en byggnadsnämnd överskrider handläggningstider och enligt förslaget straffas med ”avgiftsreduktion” så tvingas kommunen att på annat sätt täcka upp för de uteblivna intäkterna, vilket belastar kommunens övriga verksamhet och ytterst kommuninvånarna.

Grundlagen gör det visserligen möjligt att begränsa kommunernas självstyre (14 kap. 3 § regeringsformen) men i så fall måste en proportionalitetsbedömning först göras. Lagrådet konstaterar lakoniskt: ”Någon sådan proportionalitetsbedömning som föreskrivs i regeringsformen har inte gjorts i remissen”.

Det enda rimliga hade varit att bostadsminister Peter Eriksson med hänvisning till Lagrådets förödande kritik avstått från att gå vidare med propositionen. Med beklagande skulle bostadsministern i stället ha kunnat tala om för riksdagen att dess tillkännagivanden (här och här) med krav på åtgärder för att få fart på bostadsbyggandet inte kan tillgodoses genom hot om avgiftsreduktion. Men det gör alltså inte Eriksson. Bostadsbristen är en för het valfråga och de bostadslösa en för viktig väljargrupp som både regeringspartierna och oppositionen vill locka med löften om att det nu kommer att byggas bostäder som aldrig förr. Detta med följden att lagstiftarna i Sveriges riksdag den 7 juni i stor enighet och i likhet med regeringen förväntas strunta i Lagrådet och godkänna propositionen.

I femte avsnittet av Lagstiftaren och Lagrådet kommer jag att ta upp två lagförslag där regeringen i det ena fallet (kriminalisering av sexköp utomlands) avstod från att gå vidare till riksdagen efter Lagrådets rena avstyrkande. Medan regeringen i det andra fallet (nya möjligheter till uppehållstillstånd för ensamkommande) har valt att i stort sett bortse från Lagrådets sällsynt skarpa yttrande som utmynnar i ”att gränsen här nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”.

Återkommer.

 

Email

Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 3: Barnkonventionen

2018-04-30, måndag, kl. 17:06| Kommentarer inaktiverade för Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 3: Barnkonventionen

Övervägde att möblera om i tablån efter Centerpartiets besked att på tvärs med berörda remissinstanser och Lagrådet rösta ja till regeringens rådbråkade förslag att ge 9 000 ensamkommande unga en ny möjlighet att stanna i landet. Men förmodligen är ni vid det här laget ganska trötta på att höra ännu en variant på hur regeringen behandlar Lagrådets yttranden som något som katten har släpat in i finrummet. Efter M, L och KD:s initiativ att bereda KU möjlighet att yttra sig över propositionen kan det inte heller uteslutas att det under pågående riksdagsbehandling blir aktuellt med en extra remissrunda inklusive nytt yttrande från Lagrådet. Så jag återkommer i det ärendet.

I detta tredje avsnitt av Lagstiftaren och Lagrådet kommer jag som utlovats att avhandla regeringens förslag om att införliva barnkonventionen med svensk lag (prop här).

I sin första regeringsförklaring för denna mandatperiod, i oktober 2014, utlovade statsministern att barnkonventionen skulle bli svensk lag:

Sverige ska vara ett av de allra bästa länderna att växa upp i. Regeringen påbörjar arbetet att göra FN:s barnkonvention till svensk lag. (regeringsförklaringen sid 13).

Regeringens problem var bara att när betänkandet Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19) gick ut på remiss gjorde en stor majoritet av de juridiskt tunga remissorganen tummen ner. Deras viktigaste invändning var att en inkorporering av konventionen inte garanterade barnen en starkare rättsställning än dittills samt att tillämpningssvårigheter och intressekonflikter kunde förutses som inte lämpar sig för avgöranden i rättslig ordning.

Jag ska inte trötta er med en genomgång av all den kritik som remissorganen radade upp, men vad JO påpekade i sitt remissvar är ganska representativt:

”Argumenten för att göra barnkonventionen till direkt gällande lag framstår dels vara av symbolisk karaktär, vilket i sig kan tyckas vara harmlöst, men det är samtidigt uppenbart att en sådan lagteknisk lösning som föreslås är behäftad med betydande risker för ogenomtänkta konsekvenser och svårigheter för medborgare och myndigheter att veta vad som faktiskt gäller och vilka rättigheter man har”.

Själv kommenterade jag remissinstansernas kritik här och undrade på vilka sätt barnkonventionen konkret skulle stärka barns rättigheter i Sverige?

Frågan om FN:s barnkonvention ska inkorporeras i svensk rätt är inte ny. Tidigare har konstaterats att konventionens artiklar återspeglas väl i svensk lag och att Sverige inte har något att vinna på en inkorporering. Detta var också länge regeringens och riksdagens linje. Men ett löfte är ett löfte – om än förhastat avgivet i en regeringsförklaring – och regeringen Löfven gick trots de negativa remissinstanserna vidare till Lagrådet med utredningens förslag om att göra barnkonventionen till svensk lag.

Regeringen medger i lagrådsremissen att det redan finns regler i svensk rätt som täcker in barnkonventionen. Som motiv för en inkorporering av konventionen anges nu i stället att dessa regler inte tillämpas på rätt sätt.

Lagrådet rackar obarmhärtigt ner på regeringens motiv och framhåller syrligt att det ”kan betvivlas att lagefterlevnaden blir bättre om det införs ytterligare ett lager av bestämmelser” och att det likaledes ”kan betvivlas att en inkorporering av barnkonventionen skulle vara särskilt väl ägnad att … avhjälpa de brister i tillämpningen som må föreligga”. Också i övrigt visar det sig att Lagrådet delar den förödande kritik som framförs av remissinstanserna i form av tolknings- och tillämpningssvårigheter.

Inget av detta biter på den teflonregering som nu sitter vid makten. Propositionen illustrerar det kända retoriska knepet ”argumenten svaga – höj rösten”. Regeringen hävdar visserligen inte längre att en inkorporering på något som helst konkret sätt stärker barnens ställning i Sverige, men ändå motiveras förslaget med att barn ”utgör en särskilt utsatt och sårbar grupp i behov av ett extra starkt skydd” (prop s. 77).

Propositionen förråder på en punkt att regeringen egentligen själv inser att den är ute på hal is. Sedan konventionen har inkorporerats ska det nämligen tillsättas en utredning för att kartlägga  vilka konsekvenser detta för med sig. Lagrådet sparkar in bollen i öppet mål: ”Det är en bakvänd ordning att först inkorporera konvention och därefter låta en utredning kartlägga hur konventionen behandlas i svensk lagstiftning och rättstillämpning samt analysera konventionsbestämmelsernas innebörd utifrån svenska förhållanden. En sådan utredning borde göras först och läggas till grund för bedömningen om konventionen bör inkorporeras.”

Vad säger då Sveriges riksdag?

Moderaterna och Centerpartiet yrkar avslag i en gemensam motion och föreslår en annan modell där barns rättigheter får ett nytt grundlagsskydd. Sverigedemokraterna yrkar avslag nu men uppmanar regeringen att återkomma i ärendet efter ytterligare utredning. I klartext betyder detta att S, MP, L, KD och V har majoritet för att göra barnkonventionen till svensk rätt. Går allt enligt planen kommer riksdagen den 13 juni att rösta ja, till synes obekymrad om Lagrådets juridiskt blytunga kritik.

Regeringen tycks medveten om problemet men är angelägen om att blanda bort korten. Ikraftträdande ska enligt propositionen inte ske förrän den 1 januari 2020. Innan dess ska lagens tillämpningssvårigheter utbildas bort via informationssatsningar och ”kunskapslyft” samt fortsatt utredande och kartläggning om hur svenska lag och praxis överensstämmer med barnkonventionen. Upp och nervända världen, vagnen före hästen, precis som Lagrådet anmärkte. Men prestigen går före allt annat. Löfven har lovat att barnkonventionen ska bli svensk rätt och nu ska det verkställas!

Ett dörr står dessbättre på glänt. 2020 styrs Sverige i bästa fall av Alliansregeringen som då har möjlighet att blåsa av den här farsen. Återställare kallas sådant på politiskt språk.

I fjärde avsnittet av Lagstiftaren och Lagrådet tar jag mig an regeringens förslag Reduktion av avgift för lov, förhandsbesked och anmälan (prop här). Det låter knastertorrt men dramatiken är stor. Lagrådet avstyrker – bl a med hänvisning till att regeringens inskränkning av det kommunala självstyret strider mot grundlagen.

Återkommer.

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS