Natt klockan 12 på dagen i Linköpings tingsrätt

Visst kan och bör man fråga sig hur polisen i Linköping efter 16 år av sökande och 5 000 så kallade topsningar ändå inte på egen hand lyckades ringa in en gärningsman som hela tiden befann sig i närområdet. Men vi släpper det, för denna gång.

Det har framhållits från olika håll att rättegången i Linköpings tingsrätt som inleddes i dag (15/9) mot Daniel Nyqvist är unik. För att citera målsägandeadvokat Elisabeth Massi Fritz på rättegångens första dag: ”Det finns inget liknande mål i svensk rättshistoria”.

Så är det kanske på ett känslomässigt plan. Ingen behöver tvivla på vad det trauma som ett länge olöst dubbelmord på två älskade familjemedlemmar har inneburit för anhöriga och ja, människorna i en hel stad. Men juridiskt sett är den här rättegången inte särskilt dramatisk, den misstänkte har erkänt och bevisningen mot honom tycks vara betryggande. Däremot finns det anledning att peka på en allvarlig brist i formen för rättegången, och det gäller domstolens arrangemang med storbildsskärm i angränsande rum för allmänheten som inte fick plats i själva rättssalen.

Öppenheten i våra domstolar regleras i 5 kap. 1 § rättegångsbalken, som kort och gott säger att en förhandling vid domstol (som huvudregel) ska vara offentlig. Allt för att medborgarna ska kunna värdera och granska hur domstolarna och övriga inblandade parter, som advokater och åklagare, använder de befogenheter som lagen ger dem. Utan denna möjlighet till insyn kan medborgarna inte veta i vad mån landet Sverige lever upp till rättsstatens krav. Det är i en rättsstat inte tillräckligt att vissa utvalda journalister och medier tillåts rapportera om rättegången, utan medborgarna måste på egen hand kunna bilda sig en uppfattning om hur inte minst domstolarna sköter sig i konkreta fall. Det gäller trots allt institutioner som har makten och rätten att besluta om tvångsåtgärder och ytterst att döma människor till fängelse på livstid.

Åter till sidosalen i Linköpings tingsrätt dit jag och 20-talet andra samhällsmedborgare, inklusive ett antal medier, var hänvisade att via storbildsskärmar följa vad som utspelades sig inne i rättssalen där åklagaren strax efter klockan nio inledde sin sakframställan med att presentera sin bevisning mot den dubbelmordåtalade Daniel Nyqvist. Åklagarens framställan bestod bl a av bilder från mordplatsen, bostadsområdet där offren levde, mordvapnet och rekonstruktioner av händelseförloppet morgonen för 16 år sedan då Nyqvist stack ihjäl Muhamed Ammouri och Anna-Lena Svenson. Bevisning som alltså förevisades för rättens ordförande och nämndemän, anhöriga och de medier som fått plats i själva rättssalen. Denna för målet avgörande bevisning skulle man även, så var det tänkt, kunna ta del av på storbildsskärmarna i den angränsande sidosal där vi – allmänheten – satt. Det var bara ett problem: ljuskvaliteten på överföringen av åklagarens bildbevisning kollapsade fullständigt. Så där satt vi och bligade på kritvita storbildsskärmar. Ett missförhållande, milt sagt, som jag i pausen uppmärksammade en av vakterna på. Nej, jag tänker inte återge hans oförstående och fientliga bemötande.

I det sena 1930-talet blir Nikolaj Rubashov under de så kallade Moskvaprocesserna fängslad och förhörd under ytterst dramatiska förhållanden. Hans vänner är döda och han förstår att slutet är nära för honom. En mutad medfånge vittnar och Rubashov befinns skyldig till att ha planerat ett attentat mot ”Nummer Ett” (Stalin). Så sammanfattas ”Natt klockan 12 på dagen” på baksidan av min pocketutgåva av Arthur Koestlers erfarenheter i 30- och 40-talets Europa.

Rättegången i Linköpings tingsrätt mot Daniel Nyqvist är förvisso inte dramatisk i sig. Han har som sagt erkänt morden (även om hans advokat i dag ville få brottet rubricerat som dråp), Nyqvist är bedömd som psykiskt sjuk då som nu, och kommer med all sannolikhet att dömas till rättspsykiatrisk vård. Likheterna med skenprocessen i Natt klockan 12 på dagen kan förefalla mycket avlägsna. Men tänk en annan rättegång i landet Sverige, med en annan åtalad och där allmänheten i brist på platser i rättssalen precis som i dag placeras i en angränsande sal där just momentet ”åklagarens bevisning” undanhålls åhörarna? Förtroendet för rättsstaten är en alltför allvarlig sak för att sådant ska tillåtas ske, oavsett anledning. Inte minst Domstolsverket bör ta sig en allvarlig funderare med anledning av det som i dag inträffade i Linköpings tingsrätt.  

Morrison, Fänrik Stål och slaveriet

I Norrköping står familjen De Geers anfader Louise De Geer staty. LDG var inte bara hyllad industriman som på 1600-talet lade grunden för stadens storhetstid. Mot slutet av sitt liv (1587-1652) var han även inbegripen i slavhandel. Röster har nu höjts för att statyn ska rivas.

I den uppiskade Black lives matter-stämningen var det nära att det stundande 125-årsjubileet av den brittiska institutionen ”Last night of the Proms” hade blivit stympad. Orsak: Det Förenade Kungarikets koppling till slavhandel och kolonialism. Men i sista stund tog BBC sitt förnuft till fånga och meddelade att såväl ”Rule, Britannia” som ”Land of hope of glory” ska framföras med körsång, orkester och publik (om än i Coranaanpassat format).

I en notis läser jag att bandet Talking Heads frontfigur David Byrne ber om ursäkt för att han 1984 var sminkad som ”blackface” när han intervjuade sig själv i en skivlanseringsvido.

Listan på ursäkter från det vita majoritetssamhällets kändisar, politiker, författare, museer, organisationer, med mera, fylls på hela tiden. Till exempel anordnar ABF i höst en ”antirasistisk studiecirkel” på temat: ”Vit-icke-vit”. Förutom att man nog inte bör vara alltför ljushyllt får enligt kurskatalogen deltagarna inte vara över 25 år. Själv borde jag möjligen be om ursäkt för maskeraden 1969 då jag var utklädd till vitsippa (lat. Anemone nemorosa), en blomma som namngivits av den plötsligt omstridde Carl von Linné.

Innan BLM-rörelsen med full kraft svepte in över Sommarsverige hann jag läsa ”Där historien tar slut” av Stefan Jonsson (recension här). Jonssons i alla lägen fördömanden av ”vitheten” inspirerade mig att läsa vidare. Medan den antirastiska kampen rullade i realtid försjönk jag i kolonialismens och slaveriets historia via nobelpristagaren Toni Morrisons ”Älskade”. En mäktig läsupplevelse som ytterligare förstärkts av dokumentären ”Det här är jag – Toni Morrison” (kan ses på SVT Play t o m 16/11).

”Du stal den där spädgrisen, eller hur? Nej, herrn, sa Sixo, men för skams skull höll han ögonen på köttbiten. Påstår du att du inte har stulit den, fast jag står här och tittar på dig? Ja, herrn. Jag har inte stulit den. Skolläraren log. Slog du ihjäl den? Ja, herrn. Det gjorde jag. Slaktade du den? Ja, herrn. Stekte du den? Ja, herrn. Nå, då så. Åt du den? Ja, herrn, det gjorde jag. Och det är inte att stjäla, säger du? Nej, herrn, det är det inte. Vad är det då? Att förbättra herrns egendom? Va? Sixo sår råg så det ska växa bättre på dom översta fälten. Sixo gödslar jorden så ni får bättre skördar. Sixo ger Sixo mat så ni får bättre arbete. Klyftigt, men skolläraren piskade honom ändå för att visa vem det var som bestämde.”

Så långt Morrison om slaven Sixons skändliga behandling i USA vid tiden för inbördeskriget. Slaven, eller subalternen för att använda ett av Stefan Jonssons favorituttryck, kunde aldrig räkna med någon empati från sin ägare. Hur väl Sixon än betedde sig slutade det med stryk. Men det måste inte alltid vara så i ett förhållande mellan herre och tjänare. Visst är den ofrie alltid ofri, men den fullständiga bilden är mer komplicerad än så. Ett exempel från Runebergs ”Fänrik Ståls sägner” får illustrera vad jag menar. Notera att Runeberg diktning är samtida med slaveriet som ännu var en plågsam realitet inte bara i USA utan i stora delar av världen. Kort resumé:

General von Essen var en ärrad veteran från finska kriget och på sitt gods drev han ett hårt regemente med sina underlydande. När hans kusk Matts olovandes har ridit sporrsträck med von Essens häst bestämmer generalen att han ska bestraffas med piskrapp. Matts förklarar då lugnt och stilla att han i så fall slår tillbaka mot sin herre, och det så hårt som en häst sparkar. Drängens överraskande sturskhet gör generalen gråtmild, han ser i subalternen en människa, en like, som vägrar att krypa och som handlar med stolthet.

”Och skulle, när du dig skickar/ så manligt som nu min son,/ och skulle, när så du blickar,/ jag ge dig åt piskans hån;

vid himmelens Gud och Fader,/ då vore jag aldrig värd/ att nämna de tappra rader,/ bland vilka jag höjde mitt svärd.

Gå, sök dig en vän här nära,/ en duktig och stursk kamrat,/ och drick ett glas för vår ära,/ här har du en blank dukat!/

Och tack för det vackra minne,/ du väckt i mitt hjärta, du,/ och tack för ditt arga sinne -/ och drag åt helvete nu!”

General von Essen skulle förmodligen ha misslyckats som plantageägare och kusken Matts hade varit lika otänkbar som slav. Med sin mentalitet hade de helt enkelt inte passat in i den vidriga verksamheten på bomullsfälten i 1800-talets Amerika. Det helt jämlika samhället var då som nu en utopi men Runebergs dikt ger i all sin idealisering en viktig påminnelse om att det finns nyanser i relationen mellan över- och underordnad. Nyanser som har gått förlorade i dagens antirasistiska strömning med följden att BLM-rörelsen riskerar att göra sig till en karikatyr av den berättigade kampen för jämlikhet.

Amanda Linds portfölj väger så här lätt

Kultur- och idrottsminister Amanda Lind har med all rätt fått sina fiskar varma. Men så sent som i måndags tycktes Linds pressfolk tro att kritiken mot henne inte behövde tas på allvar. För då skickade man fram meniga S-riksdagsledamoten Lawen Redar i P1 Morgon att försvara ministerns coronapolitik. Nej, Redar lyckades inte ge något begripligt svar på frågan varför Pite Havsbad tvingades att ställa in middagsshowen för 250 gäster så snart det stod klart att det skulle bjudas på underhållning av en känd artist. För tänka sig, då förvandlades arrangemanget till en allmän sammankomst och sådana är som alla vid det här laget vet men få begriper förbjudna efter regeringens beslut att inte tillåta offentliga tillställningar med över 50 deltagare. (Ett beslut som även drabbar t ex demonstrationer, föreläsningar, teaterföreställningar, idrottstävlingar, danstillställningar, marknader och mässor).

Men så krävde Jonas Gardell kulturministerns avgång och efterlyste en efterträdare till Amanda Lind som både förmår hävda sig i regeringen och vet något om kulturens villkor. Och Lind var ute på banan. Nej, avgå tänker hon inte göra, men publikbegränsningsreglerna ska ses över och ”steg tas” för att rädda kulturen och idrotten, förklarade hon i morse. Med brasklappen att ansvaret inte bara är hennes, exempelvis hörde ordningslagen till justitiedepartements och Mikael Dambergs område.

Vad kulturministern däremot inte sa något om är vilka bedömningar som ligger bakom regeringens negativa särbehandling av just hennes ansvarsområde: kultur och idrott. Beslut som visserligen tillkommit på inrådan Folkhälsomyndigheten, men som Lind och regeringen lika fullt har ansvaret för.

Många är vittnesmålen om hur in- och utrikesflyg i sommar är fullsatta med noll möjlighet för folk att hålla smittsäkert avstånd ombord. Samtidigt som kabinpersonalens förmaningar ekar i högtalaranläggningen: Vi följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer och uppmanar er att visa hänsyn och hålla avstånd. Lika obegripligt framstår det att semesterfirare precis som alla andra somrar kan vallfärda till stormarknader och köpmeckan som Ullared medan turistattraktioner som Gröna Lund och Liseberg måste hålla stängt på grund av risken för smittspridning. Samma smittspridningsrisk anförs också som skäl för att fotbollen och andra stora arenaidrotter tvingas spela för tomma läktare medan den portade publiken trängs framför tv-skärmar på uteserveringar och krogar.

Amanda Lind och hennes regerings agerande kan inte trovärdigt förklaras med de argument som redovisas öppet. Det måste helt enkelt finnas underliggande, dolda motiv. Så här tror jag det ligger till: Folkhälsomyndigheten/regeringen vill att hjulen fortsatt ska snurra så att samhällsekonomin inte tar alltför stor skada samtidigt som pandemin inte får tillåtas grassera så vilt att sjukvården inte hänger med i svängarna. Det gäller därför att hålla smittspridningen på en totalt sett ”lagom” nivå, och hur gör man det? Jo, genom att slå till med hårda restriktioner på områden som inte betyder särskilt mycket ekonomiskt, läs kultur, idrott och nöjen. I gengäld kan man tillåta en viss smittspridning på områden som är viktiga för samhällsekonomin, typ industri, handel och transporter. Visst knorras det högljutt från kulturens och idrottens företrädare, men den plågan är regeringen – och oppositionen? – beredd att ta för att uppnå det högre syftet att samtidigt slå vakt om ekonomin och undvika kollaps i sjukvården. Men för guds skull, berätta inte detta offentligt!


Borde ha läst Stefan Jonsson för länge sen

Hålet i Bengt Ohlssons stängsel leder till döden, öppningen i Stefan Jonssons stängsel kan innebära räddningen. Ohlsson har sedan länge en plats i bokhyllan medan författaren – inte journalisten – Stefan Jonsson är en ny bekantskap. I Ohlssons Midsommarnattsdrömmar känner jag igen den tillbakalutade och inkännande berättarstilen, medan allting i Jonssons Där historien tar slut känns främmande och väcker motstånd. I Ohlssons roman bjuds läsaren in att vart 15:e år fira sommarsolståndet med ett alltmer tilltufsat kompisgäng. I Jonssons essäskildring exponeras extremvänsterns världsbild och tänkesätt. Böckerna har så radikalt olika ambitioner och att det är meningslöst att jämföra dem. Med ett undantag: förekomsten av stängsel.

BO: ”Alla grävlingar och rävar, harar och igelkottar som han sett trafikdödade vid vägkanter genom åren /…/ vid något ställe hade de hittat ett hål i staketet, eller en glipa som de hade ålat sig under. Kanske av nyfikenhet, eller hunger eller törst, eller av ingen anledning alls. För naturligtvis fanns det hål och glipor i stängslet /…/ Inget viltstängsel kunde vara heltätt /…/ Förr eller senare kom ett hål eller en glipa som djuret tog sig igenom. Och sen fanns det ingen väg tillbaka.”

SJ: ”Det finns ett par vägar till befrielse som inte genast fogas in i det kapitalistiska nätverkssamhället /…/ Ett exempel är den politiska protesten. Ett annat /…/ är migrationen /…/ miljontals människor [som] stryker utmed fasaderna, längs stängslens utsida, i sökandet efter en tänkbar ingång eller ett ställe att sig över inhägnaden och tvinga sig en väg framåt.”  

Så långt stängslen.

SJ:s avsky mot allt vad USA står för löper som en röd tråd genom beskrivningen av vad som utspelade sig i Barack Obamas Situation Room 2011. Påståendet att vi ”bevittnar en slakt” gör mig så illa till mods att jag bara måste påminna om att efter terrorattentatet ”nine eleven” tio år tidigare var stämningsläget i hela den demokratiska västvärlden med rätta sådant att Usama bin Ladin till varje pris måste gripas, död eller levande. Några sidor längre fram i boken och åtta år senare i världspolitiken sitter Donald Trump omringad av de sina och bevittnar IS-ledaren Abu Bakr ak-Baghdadi framtvingade självmord (President Trump Watches as U.S Special Operations Forces Close in on ISIS Leader, 2019). SJ lägger mycket kraft på att analysera de olika fotona och landar i att ”båda förmedlar den bild av härskaren som härskaren själv vill visa fram”. Naturligtvis. Varför skulle annars toppolitiker hålla sig med lojalt pressfolk och ”hovfotografer”? 

Själv problematiserar jag presidenternas olika situationsbilder från ett annat spår: Vad framstår som mest respektfullt gentemot det amerikanska folket? Att Amerikas president hopsjunken framför en bild/videoskärm iförd fritidsjacka och tenniströja följer ett beställningsmord på en terrorist som haft som affärsidé att utplåna oliktänkande västlänningar. Eller att Amerikas president är auktoritärt kostymklädd och omger sig av sina generaler när han bevittnar ett från västvärldens synpunkt lika berättigat beställningsmord?

SJ har som sagt öppnat mina ögon för extremvänsterns världsbild och tänkesätt. Det är lika fascinerande som svårbegripligt att Jonsson motiverar sitt globaliserings- och frihandelsförakt och den tredje världens problem i allmänhet, med västerlandets benägenhet att lägga sin näsa i blöt. Jonsson illustrerar sin tes med en så udda tingest som containern. Det är en effektiv bildsättning, för alla ser vi nog framför oss offer för människohandel och flyktingar som kvävs till döds instängda i fyrkantiga metallådor. Bilden är fasansfull, men den är inte den enda. För vad vore till exempel Sverige som litet och mycket exportberoende land utan sina containrar som svenska företag för sin överlevnad är så beroende av för att kunna frakta varor ut i världen?

På temat hur ”makten organiseras och utövas” (makten = transnationella bolag, banker, medieföretag, poliser och militärer, mm) skriver SJ: ”Subalternen är hon som inte kan koppla upp sig, han som inte syns eller hörs i maktens rum, de som framställs sin ansiktslösa massor eller abstrakta siffror i medier och nyheter, hen som saknar röst och representation när beslut fattas. Ur systemets synvinkel är hen överflödig och förpassad till det globala rummets utkanter.”

Det är en målande men otillräcklig beskrivning av subalternens underordning. (Hur många kände förresten till ordet subaltern innan? Inte jag i alla fall). Inte minst saknar jag vad Jonsson vill ha i stället och hur det ska uppnås. Vill SJ ha anarki, revolution eller stormöten där de som hörs mest får bestämma? Rimligen inte, för inget av detta gynnar de tystlåtna subalternerna. Det överlägset bästa sättet att ge röstsvaga grupper inflytande, menar jag, är och förblir det demokratiska systemet med valda representanter som fattar beslut efter bästa förstånd och som har press på sig att inte få förnyat mandat vid nästa allmänna val. 

SJ skriver: ”Den koloniala relationen gör att det kan framstå för den starkare som att han hjälper den svagare när han tar denne som tjänare eller slav. Sådana beteenden och föreställningar har i bland liknats vid ett gift – ett ämne som sprids i alla sociala förhållanden och blandas med mellanmänskliga nätverk som håller ihop samhället”. Jo, här berör SJ obehagskänslan som drabbar mig när jag köper något som jag inte behöver utan bara för att visa mig god. Till exempel när jag beställer onödigt många portioner hämtmat hos vietnamesen för att visa vilken fin människa jag är som bekymrar mig för hans krog även i Coronatider. Finns förklaringen till obehagskänslan som då infinner sig hos mig i ”det vita giftet”? Nej. Min tes är i stället att vi i Sverige i generationer har indoktrinerats av den socialistiska jämlikhetstanken så hårt att vi mår dåligt och känner skam över att några har sämre ekonomiska/sociala förutsättningar än oss själva. Inlärda skam- och skuldkänslor som har fått oss att förtränga den enkla sanningen att inga politiska reformer kan eliminera ekonomiska/statusmässiga skillnader i människors livsvillkor. 

Men det sagt håller jag med SJ om att dansken Kristian von Hornsleth var ett svin som gjorde business av att köpa afrikanernas identiteter för sina egna kommersiella syften. Men frågan som SJ inte ställer är om Hornsleth är representativ för vita konstnärer, han nöjer sig med att jämställa Hornsleth med Lars Vilks och Pål Hollender. Men hur representativa är Vilks och Hollender för vita konstnärer? Inte alls, skulle jag säga. De är udda figurer och från sådana ska man akta sig för att dra långtgående slutsatser.

Så fort deras diktatoriska herrar inte hindrat dem har människor på andra sidan av det västerländska halvklot varit snabba att bejaka västvärldens nyttigheter. Då syftar jag inte bara på Coca-Cola och ABBA utan på sådant som livsstil, teknik, utbildning och ekonomi. Men SJ vägrar inse att tredje världens medborgare är fullt kapabla att tillgodogöra sig västerlandets kulturarv utan att samtidigt anamma dess barlast av förtryck. Det kan låta hårt med SJ gör sig därmed skyldig till en dumförklaring av tredje världens folk som inte står långt efter forna tiders kolonisatörer. Extremiströrelser som IS och diktaturer som Kina, Nordkorea och Iran, sätter liksom SJ likhetstecken mellan västerländska ideal och förtryck. På ett sätt är dessa diktaturer mer realistiskt verklighetsförankrade. De begriper att de kommer att förlora makt och privilegier om portarna mot västerlandet öppnas för folket.

”Där historien tar slut” läser jag ut på 25-årsdagen av folkmordet i Srebrenica. En dag som smärtsamt påminner om hur massakrerna kunde ske i brist på ingripanden från det internationella samfundet. I den sinnesstämningen skakar jag på huvudet åt SJ:s bredsida mot Johanne Hildebrandts krigsrapportering från Afghanistan. SJ har inget alls till övers för Hildebrandts på-platsen-upplevelser utan menar att hon oreflekterat inrättar sig i västvärldens ”kosmopolitiska militarism” (= när FN, Nato och USA med eller utan allianser försöker bomba fram demokrati och mänskliga rättigheter). Någon möjlighet att bemöta kritiken ges inte JH, det är ju SJ:s bok. Men en fråga man ändå vill ställa är om SJ delar uppfattningen att det enda felet med Natos bombningar av Belgrad var att de borde ha satts in tidigare, före Srebrenica? Om inte blir konsekvensen av hans tänkande att ”väst” inte ska ingripa ens mot folkmord och brott mot mänskligheten. 

Boken är stängd och jag erinrar mig en debatt med Göran Greider för länge sedan. På sitt burdust vänliga sätt uppmanade han mig att plugga på om vänstern. Minns att jag svarade att det borde jag såklart göra – när jag får tid. Efter bara några kapitel i sällskap med SJ:s tankevärld tvingades jag konstatera hur kolossalt mycket effektivare jag hade kunnat argumentera mot vänsterfolk i riksdagen och annorstädes om jag tagit fasta på GG:s kloka råd.   

Men vad med stängslen, undrar kanske någon. Tja, det är väl som med containrar. Man kan använda dem till olika saker. För att transportera gods mellan kontinenter. Eller som metaforer för ideologiskt tankegods.


 

Efter tillfälliga krislagen kommer?

I dag vid midnatt den 30 juni upphör den tillfälliga krislagen som sedan den 18 april har gett regeringen utökade maktbefogenhet att snabbt kunna stänga gym, caféer och andra platser och verksamheter för att stoppa Coronasmittan. Denna vid införandet omdebatterade möjlighet för regeringen att från den ena timmen till den andra kunna sätta in extraordinära insatser mot den pågående pandemin och först i efterhand inhämta riksdagens godkännande, har dock regeringen inte vid något enda tillfälle ansett sig behöva använda. Om det var klokt eller inte av regeringen att avstå från den möjligheten lär bli en av de saker som kommer nagelfaras av den nu av alla partier sanktionerade Coronakommissionen.

Än återstår några timmar tills regeringen ska presentera kommissionen. Utan politiker, regeringen har i det avseendet vikt sig för oppositionen. Vem som blir ordförande? En hög domare med ett stjärnspäckat CV har lanserats i spalterna – den förre hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt.

Redan 2008 föreslog Hirschfeldt i en expertrapport till den då sittande Grundlagsutredningen att det i regeringsformen borde införas en regel som ger regeringen utökade maktbefogenheter i nödsituationer. Hirschfeldt konstaterade: ”Sveriges grundlag är också relativt ovanlig i det att bestämmelserna om nödlägen inte speglar vare sig den gängse analysen av dagens hotsituation eller landets historiska erfarenheter. Detta är annars vanligt i de europeiska konstitutioner som innefattar en definition av nödlägen. En blandning av historiska erfarenheter (av statskupper, inre oroligheter osv.) och nutida hot (storolyckor, epidemier, naturkatastrofer eller hot mot statsskickets fortbestånd) är i dessa fall vanligt förekommande.”

Grundlagsutredningen gick på Hirschfeldts linje och och föreslog att det borde införas särskilda bestämmelser i regeringsformen så att regeringen i nödsituationer får meddela föreskrifter som annars enligt grundlag ska meddelas av riksdagen: ”Denna utvidgning av regeringens normgivningsmakt kan aktualiseras vid nödsituationer som innebär omfattande skador eller en överhängande risk för omfattande skador på människor, egendom eller miljö eller en allvarlig störning eller en överhängande risk för en allvarlig störning i centrala samhällsfunktioner.”

Regeringen avstod från att följa Hirschfeldt och Grundlagsutredningen på den punkten. Det var kanske inte så klokt. För vi vet ju hur det gick.

Johan Hirschfeldt är för all del lite till åren, pensionär sedan ett drygt decennium. Men åldersdiskriminering ska vi väl inte ägna oss åt i vårt land (?) och samme Hirschfeldt är redan minst sagt insatt i problematiken med undantagslagstiftning som skulle kunna ge regeringen utökade befogenheter i nödsituationer.

Hur ”berörd av brottet” ska en prostituerad behöva bli?

Den rikskända entreprenör och programledare som i våras åkte fast i ett av polisens tillslag mot sexhandeln i Stockholms innerstad, hann knappt gripas och offentligt gråta ut förrän justitieminister Morgan Johansson och jämställdhetsminister Åsa Lindhagen meddelade att normalstraffet för sexköp ska bli fängelse och inte som hittills böter. Motiveringen var att hårdare straff avskräcker potentiella sexköpare ”eftersom uppgifterna i belastningsregistret då sparas längre och blir tillgängliga för fler myndigheter än vid bötespåföljd”.

Det är inte ofta man hör den s k allmänpreventionen åberopas så oblygt från politikerhåll, men här skedde det. Tilläggsdirektiv utlovades ”inom kort” till den redan sittande utredning som har till uppgift att ta hand om riksdagens alla tillkännagivanden på sexualbrottslagstiftningens område.

I en tid då hela landet kraftsamlar för att hantera en pågående pandemi var de båda statsrådens snabbfotade utspel kanske något oväntat. Men tillsammans med att press, radio och tv började granska Stockholmspolisens insatser mot sexköp, har det lett till en större medvetenhet om de prostituerades tuffa liv. Som många andra har jag blivit berörd av DN:s artikelserie i sommar med bl a den före detta ”eskorten” Hanna (16/6), imponerats av poliserna på fältet och känt glädje över människoödet Lena som efter 30 år som prostituerad och med kunder ända in i riksdagshuset, lyckades lägga av för att i dag leva Svenssonliv.

Sexköpsdebatten har alltså fått förnyad aktualitet efter att kändisentreprenören avslöjats som simpel torsk. Men fokus i den debatten bör riktas inte bara mot sexköparna utan även mot de prostituerade, de utsatta kvinnorna som det oftast handlar om, och deras ställning i rättssystemet. Angelägen läsning i det ämnet finns i den sommaraktuelle boken ”Feminism – En antologi”, under redaktörskap av Isobel Hadley-Kamptz. En av de vassa pennor som medverkar i antologin är Myra Åhbeck Öhrman som sätter fingret på en omständighet som undertecknad ruvat på en tid. Nämligen: Har den svenska sexköpslagens syfte någonsin varit att skydda dem som säljer sex?

För snart tio år sedan dubblade riksdagen straffmaximum för brottet köp av sexuell tjänst till fängelse i ett år, tidigare sex månader. Syftet med straffskärpningen var märkligt nog inte att domstolarna skulle döma ut längre fängelsestraff, utan regeringens och sedermera riksdagens ambition var att ”skapa ytterligare utrymme för att i allvarligare fall kunna göra en mer nyanserad bedömning av straffvärdet”. Det argumentet lät kanske bra men utgjorde enligt min mening en täckmantel för betydligt mer populistiska motiv. Lagändringen var utan nämnvärd betydelse men gick att marknadsföra som ett krafttag mot prostitutionen. Lagrådet påtalade bluffen för döva politikeröron. Trots den till synes kraftiga straffskärpningen förblev böter det normala straffet för sexköp.

Men nu, efter uppmärksamheten kring kändisentreprenören, ska det bli ändring lovar justitieministern. Fängelse ska bli det nya normala, inte böter. Vad spelar det då för roll att poliser och socialarbetare har varnat för att Johanssons straffskärpning riskerar att bli kontraproduktiv? För om fängelse blir normalpåföljd krävs en ofta komplicerad, tidsödande och resurskrävande rättsprocess för att någon över huvud taget ska bli dömd för sexköp. Samtidigt som det i dag snabba och effektiva systemet med erkännande på plats följt av ett strafföreläggande omöjliggörs.

Den som köper sex gör sig enligt brottsbalkens terminologi skyldig till brott mot ”allmän ordning”. När kriminaliseringen infördes för drygt 20 år sedan motiverades den med att det var oacceptabelt i ett jämställt samhälle att män skaffar sig tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Lagstiftaren såg i det avseendet inte någon skillnad mellan frivillig och ofrivillig prostitution, alla sexköp ansågs så samhällsskadliga att de utgjorde brott mot den allmänna ordningen. Normalt sett finns det ingen målsägande att ta hänsyn till vid den typen av brott, men riksdagen försökte lösa dilemmat genom att sätta sig på två stolar. Man förklarade att en prostituerad kan få ställning som målsägande, under förutsättning att hon blivit ”förnärmad” eller lidit skada av brottet. Exakt hur förnärmad den prostituerade måste bli av det sexuella utnyttjandet för att kunna upphöjas till målsägare, har överlåtits till domstolarna att avgöra i varje enskilt fall. Nej, jag skämtar inte utan citerar ur riksdagstrycket (Prop. 2010/11:77, bet. JuU22).

Utredaren Anna Skarhed tangerade frågan när hon utvärderade hur effektiv sexköpslagen hade varit (SOU 2010:49). Hon konstaterade att sexköpsbrottet alltmer kommit att uppfattas som ett brott mot person och mindre som brott mot allmän ordning. Men Skarhed föreslog ingen lagändring utan landade i att spörsmålet behövde ses över mera allmänt. 

I remissbehandlingen av Skarheds utredning efterlyste tunga remissinstanser ett klargörande i målsägandefrågan. Åklagarmyndigheten menade att det var otillfredsställande att bedömningen av om den som utnyttjas i prostitution ska anses som målsägande måste avgöras från fall till fall. Utgångspunkten borde i stället vara att köp av sexuell tjänst alltid betraktas som ett brott mot person. Från domarhåll rekommenderades att frågan borde uppmärksammas vidare då reglerna inte tycktes anpassade till prostitutionssituationen. Enligt Juridiska fakultetsstyrelsen i Lund fanns ingen hållbar rättslig grund för att dela upp personer som säljer sex som sådana som är mer respektive mindre berörda.

Men varken regeringen eller riksdagen såg alltså något behov av att ändra reglerna och en gång för alla klargöra de prostituerades ställning i rättsprocessen. För de prostituerade innebär det att deras otrygga situation är än mer osäker och oförutsebar till följd av lagstiftarens försummelser.

Juridiken må vara komplicerad men för mig är svaret enkelt. Den som säljer sex ska alltid ha rätt att uppträda som målsägande i en rättegång, inte bara i de fall där en domstol kommer fram till att den prostituerade är tillräckligt förnedrad och berörd av brottet. Sexköp är något som sker mellan människor av kött och blod, och inget som i första hand förnärmar staten eller har med den allmänna ordningen att göra. Så när statsråden Johansson och Lindhagen nu filar på tilläggsdirektiv till den pågående sexualbrottsutredningen, lyft då också målsägandefrågan.

.