Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Läckor kan väga tyngre än företagshemligheter

2017-02-16, torsdag, kl. 20:56| Kommentera

Vatten och knäckebröd, dementa liggande på madrasser på golvet, girigbukar som cashar hem miljardvinster medan åldringarna tvingas gå med blöta blöjor. Osakliga påståenden om de privata välfärdsföretagen har stått som spön i backen. Visst har kritiken ibland haft fog för sig, men på det stora hela är det en välsignelse att du och jag, föräldrar och barn, sjuka och äldre har fått frihet att välja mellan offentliga och privata alternativ inom skola, vård och omsorg. Men då är det också viktigt att den privata men offentligt finansierade verksamheten sker på lika villkor som den traditionellt offentliga. Ett avgörande steg i denna likställighet uppnåddes i dag i Sveriges riksdag.

I kammardebatten, som går att se här, sa jag ungefär följande:

Under förra riksmötet gjorde konstitutionsutskottet ett enigt tillkännagivande med bifall till bland annat ett yrkande i en moderat partimotion och uppmanade regeringen att skynda på beredningen av ett utredningsförslag om stärkt meddelarskydd för privatanställda i verksamhet som helt eller delvis är offentligt finansierad. Vi talar om företagare som för skattebetalarnas pengar driver skola, vård och omsorg.

Ett betänkande överlämnades i november 2013 till den dåvarande alliansregeringen. Tiden gick, Sverige fick en ny regering och utredningsförslaget om meddelarfrihet för privatanställda drogs i långbänk.

I KU blev vi ledamöter otåliga – därav tillkännagivandet. Det är ingen hemlighet att vi moderater sedan lång tid har slagit vakt om skyddet för företagshemligheter. Det skyddet är viktigt eftersom företagare som investerar tid och pengar på att utveckla och få sina företag att växa också måste ha rätt att njuta frukterna av sitt arbete. Innovativa företag genererar arbetstillfällen och skapar skatteintäkter till hela samhällets fromma och därför är det också rimligt att lagstiftningen tillhandahåller ett rättsligt skydd för företagshemligheter.

Med det sagt, i Sverige har vi en lång tradition av att offentliganställda fritt ska kunna ta kontakt med grundlagsskyddade medier utan att riskera repressalier om de avslöjar oegentligheter inom den offentliga verksamheten som de jobbar i.I takt med att skola, vård och omsorg numera också bedrivs i privat regi har det blivit alltmer angeläget att den unikt svenska principen om meddelarfrihet för anställda i kommuner, landsting och staten måste utsträckas till att på samma sätt gälla för privat anställda i skattefinansierad verksamhet. Och detta också i den mån meddelarskyddet kommer i konflikt med lagstiftningen om skydd för företagshemligheter.

Nej, alla är inte helt nöjda. I skrivelser till KU har Svenskt Näringsliv argumenterat för ett undantag i lagen för företagshemligheter, synpunkter som inte lättvindigt låter sig avfärdas som simpelt särintresse. Som jag redan har varit inne på har företagare rätt att njuta frukterna av sitt arbete och ska inte behöva utsättas för att illojala anställda går ut med uppgifter som gynnar företagets konkurrenter. Men i ”vågskålandet” har ett enigt KU i likhet med regeringen landat i att intresset av meddelarskydd för privat anställda i offentligt finansierad verksamhet väger tyngre än skyddet mot att företagshemligheter i ett begränsat antal fall riskerar att röjas. Jag vill också lägga en egen reflektion, nämligen den att varje rättsligt skydd för företagshemligheter har sina begränsningar och inte heller dagens lagstiftning innebär någon absolut garanti för att företagshemligheter inte läcks.

Det viktiga för oss lagstiftare är att upprätthålla principen att privat anställda i offentligt finansierad verksamhet ska ha ett meddelarskydd som motsvarar vad som gäller för offentligt anställda. Då går det inte att göra undantag för en viss typ av uppgifter i det ena fallet men inte i det andra.

Så långt mitt anförande. Döm själva, för egen del kallar jag det som nu har hänt en tillnyktring som var på tiden från lagstiftarens sida.

Email

Vet inte om jag alls vill vara med i rikspolitiken längre

2017-01-27, fredag, kl. 18:03| 3 kommentarer

Det spelar ingen roll vilken angelägen politisk sakfråga jag vill lyfta. Ingen skulle ändå lyssna eller bry sig. För just nu överskuggar en enda sak den inrikespolitiska agendan: Hur Moderaterna – mitt parti – ska förhålla sig till Sverigedemokraterna.

Låt vara att moderaternas partiledning smartare och tydligare hade kunnat kommunicera budskapet om att det inte ska vara tabu att samtala med företrädare för riksdagens tredje största parti. Men vad som gör mig arg och besviken är de avsiktliga feltolkningar och infama ifrågasättanden som inte bara regeringspartiet med spelad indignation ägnar sig åt utan som dessvärre även systrar och bröder i alliansen gör sig skyldiga till.

Det uppskruvade tonläget förstärks av mediernas sensationslystnad och blockerar effektivt varje ärligt försök att diskutera hur vår tids samhällsproblem ska lösas i form av bättre skola, fler jobb, tusentals fler poliser, stramare asylprocess, fler bostäder, you name it.

Det är lika bedrövligt som allvarligt. Inte främst för mig, och inte heller för dig. Men för alla de ångestfyllda och krigströtta människor som räddat sig till vårt land och som i detta nu går ännu en helg till mötes i total avsaknad av fredagsmys. Allt medan de politiska krafter och initiativ som i någon mån hade kunnat hjälpa dem till ett värdigt liv är fullt upptagna med frågor om vad som har sagts eller inte har sagts och om vem som ska få tala med vem och vilka som inte ska få tala med vilka.

Tragikomiskt, men mest tragiskt. Vet inte om jag alls vill vara med i rikspolitiken längre.

Email

Övergrepp på verkliga barn är inte på låtsas

2017-01-10, tisdag, kl. 11:29| Kommentering avstängd

- Det har aldrig varit lagstiftarens intention eller åsikt att det ska ha betydelse på vilken sida i lagboken en artikel står. Ordens är justitieminister Morgan Johanssons, i SvD.  Det senaste dygnet har Johansson upprepat att han är beredd att se över barnpornografilagstiftningen (här i radion i morse).

Bakgrunden är SvD:s och Aftonbladets avslöjande om hur tusentals personer har kunnat ladda ner, titta på och sprida skildringar av dokumenterade sexövergrepp på barn utan ingripanden från polisens sida. Att brotten har kunnat pågå i praktiken riskfritt förklarar polisen själv med att barnpornografibrottet är lågprioriterat. Enligt lagen riktar sig de sexuella övergreppen inte mot barn av kött och blod utan mot den allmänna ordningen. Vilka är då brottsoffren? Ja, inte just de barn som på filmerna utsätts för övergrepp utan – som lagstiftaren hittills har resonerat – alla barn i hela världen, eftersom varje icke vuxen människa förutsätts bli kränkt varje gång bilderna sprids och någon tittar på ett övergrepp. (Ett något skruvat resonemang, om ni frågar mig.)

Fokus i diskussionen ligger nu på barnpornpografibottets placering i lagboken. Sexualbrotten regleras i BrB 6 kap där det svåraste brottet, grov våldtäkt, straffas med fängelse i minst 4 och högst 10 år. Medan brott mot den allmänna ordningen återfinns i 16 kap, där alltså även barnpornografibrottet finns, och där påföljden för grovt brott är fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Genom åren och senast i höstas har jag ifrågasatt vissa bisarra delar i den svenska barnpornografilagstiftningen, som att fantasifigurer i seriemagasin, dockor och till och med porslinsfigurer likställs med verkliga barn av kött och blod. Sådant rent ut sagt trams bör rensas ut från straffbestämmelserna så att Rättssveriges resurser kan koncentreras på att klara upp de övergrepp som begås på verkliga barn. (Min senaste motion i ämnet kan läsas här, en artikel på DN Debatt om en besynnerlig barnpornografidom här).

Hittills har riksdagen menat att lagstiftningen är väl avvägd och avslagit mina motionsyrkanden om ett tydliggörande av det aktuella lagrummet (senast i bet. 2015/16:JuU18 se särskilt sid 44 sista stycket).

Efter SvD:s och Aftonbladets granskning som vi ännu inte har sett slutet på, talar mycket för att det ändå blir en översyn av barnpornografilagstiftningen, vilket justitieministern också flaggar för.

Ett gyllene tillfälle i det sammanhanget vore att inte bara överväga flytt av barnpornografibrottets placering i lagboken utan också att renodla kriminaliseringen. Ja, så att innehav och spridande av foton och filmer som skildrar verkliga sexuella övergrepp på verkliga barn – övergrepp som i dessa dagar upprör medier, ministrar, myndigheter och inte minst svenska folket –  inte som hittills jämställs med innehav och spridning av foton och filmer med tecknade fantasifigurer, porslinsdockor, skivomslag och liknande. Och om brottet barnpornografi flyttas till avdelningen för sexualbrott mot person går det självklart inte längre att låta låtsasfigurer omfattas av brottet.

Ett förtydligande i linje med mitt förslag skulle ge en tredubbel vinst: En suddig lagstiftning och ett oklart rättsläge skulle klargöras, utredningsresurser hos polis och åklagare skulle frigöras och därmed skulle det också bli mindre riskfritt att dokumentera och sprida sexövergrepp på barn.

Jo, jag ser fram emot vårens riksdagsbehandling av min motion.

Email

Reinfeldt inget skjutjärn och därför blir det bra TV

2017-01-04, onsdag, kl. 18:57| Kommentering avstängd

Det stormar kring SVT efter tilltaget att låta en före detta statsminister ”intervjua” forna politikerkolleger. Jag överraskar mig själv med att denna gång stå på SVT:s sida. För det är en briljant programidé att låta den förre moderatledaren Fredrik Reinfeldt på bästa sändningstid samtala med sina avsuttna forna kolleger om tillståndet i världen.

Opartisk tv i allmänhetens tjänst? Nej, naturligtvis inte. För alla vet att Reinfeldt inte är en journalist, allra minst en opartisk sådan. I det första ”Toppmötet” ställde Reinfeldt inte heller en enda riktigt tuff fråga till vännen Condoleezza Rice. Just därför, menar jag, fick Reinfeldt ”Condi” att blomma och berätta om saker om bland annat president George W Bush som vi annars inte hade fått veta. En av kritikerna, Expressens kulturchef Karin Olsson, tycker förvisso att innehållet i programmet är mycket intressant men fördömer programidén att släppa loss Reinfeldt med en mikrofon under näsan på hans forna politikerkolleger.

Visst, jag begriper att det provocerar. Jag reagerade själv när SVT lät den förre socialdemokratiske (då avsuttne) statsministern Göran Persson vika ut sig för Erik Fichtelius, som ju ändå gick under epitetet opartisk journalist.

Men i veckan var det alltså dags igen. Danmarks förre statsminister, tillika Natos tidigare generalsekreterare Anders Fogh Rasmusssen samtalar avspänt med Fredrik Reinfeldt om Trump, EU, Putin, Nato och –  flyktingpolitik. Med mina mått mätt är AFR förbluffande ”outspoken” om det mesta, inte minst om hur han ser på Sveriges och särskilt regeringen Reinfeldts flyktingpolitik. Han säger rakt ut till sin vän och kollega att dennes generösa flyktingpolitik och isolationistiska linje gentemot SD var ett misslyckande som ledde in Sverige på fel väg. Och Reinfeldt, som den gentleman han är, går inte i polemik väl medveten om att hans uppgift inte är att göra ett debattprogram.

Nej, jag tror faktiskt inte att Anders Fogh Rasmussen skulle ha uttryckt sig lika oförblommerat och öppet om någon av SVT:s proffsintervjuare i tv-rutan hade avkrävt honom hans ärliga uppfattning om Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-politik.

I nästa avsnitt möter Reinfeldt sin forne partiledarkollega Tony Blair. Jag håller tummarna för att Reinfeldt inte försöker sig på rollen som oberoende skjutjärnsjournalist. Den rollen vill och kan så många andra ta på sig – med inte alls lika intressant resultat.

Email

Burkaförbud i linje med ”svenska värderingar”

2017-01-02, måndag, kl. 11:05| Kommentering avstängd

När det inrikespolitiska året 2016 nu summeras är vi många som minns den allt större benägenheten hos partiledarna att med patos i rösten tala om ”svenska värderingar”. I debatten har svenska värderingar framhållits som grundläggande inte minst för jämställdheten mellan kvinnor och män.

Tidigare generationers kvinnor i vårt land har arbetat hårt med att driva på nödvändiga reformer inom barnomsorg, sjukvård, arbetsliv med mera, och därmed röjt väg för oss som lever och verkar här i dag. Jag var inte ensam om att snörvla av tacksamhet när jag såg julens tv-serie Fröken Frimans krig.

Nästa steg i kvinnokampen handlar inte om kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser utan om att alla kvinnor och flickor och vissa fall män och pojkar som lever i vårt land måste ges samma självklara rätt till sina mänskliga rättigheter och möjlighet att leva jämställt. Och dit har Sverige en bit kvar. Det räcker att nämna Amineh Kakabaveh, Zeliha Dagli och Sara Mohammad och ni förstår vad jag menar.

Strax för jul hörde Nyheter24.se av sig. Bakgrunden var förbundskansler Angela Merkels uttalande på CDU:s partikongress i Essen i början av december, där Merkel meddelade att i Tyskland ska det inte vara tillåtet att helt och hållet täcka sitt ansiktet (inslaget kan ses här). Nu ville nyhetsredaktionen veta hur vi riksdagsledamöter såg på ett burkaförbud och vi ombads svara på två frågor.

1) Tycker du att burkaförbud bör införas på offentliga platser i Sverige? Svara gärna med ja eller nej.

2) Varför svarade du som du gjorde på fråga 1?

På fråga 1 svarade jag JA. På fråga 2 svarade jag att i ett öppet Sverige behöver man inte vara barhuvud eller ta varandra i hand men man visar ansiktet. Därefter måste ämnet har fallit i nyhetsredaktionens glömska för såvitt jag har kunnat se har ingen publicering skett.

Åter till det nyväckta intresset för svenska värderingar. Under 2016 inskärptes från högsta politiskt håll att i Sverige är handskakning den rätta formen av hälsning. Eller som statsminister Stefan Löfven slog fast:”I Sverige tar kvinnor och män varandra i hand”. Om jag tolkar statsministern korrekt menar han att beteendet att handhälsa på alla är följden av en typisk svensk värdering – som i detta fall bekräftar den svenska jämställdheten mellan könen.

Jag håller inte med. Den i sammanhanget helt överordnade svenska värderingen är den som kommer till uttryck i den svenska grundlagen. Regeringsformen ger medborgarna rätt att hälsa på varandra hur tusan de vill, till och med att inte hälsa alls. Man har rätt att vägra ta i hand av religiösa skäl, allt annat hade stått i strid med den grundläggande religionsfriheten, men poängen är att man inte ska behöva ange något motiv alls. Om en man inte vill hälsa på en kvinna eller vice versa är det helt i enlighet med ”svenska värderingar” att vederbörande inte ska riskera någon samhällelig påföljd för sin vägran.

Sedan detta med håret. I ett fritt land måste det vara upp till var och en att bestämma om man vill täcka håret med en slöja eller knyta en schalett under hakan på offentliga platser. Eller bära turban. Att förbjuda folk att skyla håret är kort sagt oförenligt med de värden som måste gälla i vår del av världen.

Att helt och hållet dölja sitt ansikte på offentliga platser, exempelvis genom att bära burka, är däremot inte ett godtagbart beteende i en öppen demokrati som vår. Inte bara för samhällets säkerhet och för tilliten mellan medborgarna utan också för att burkan enligt min mening är en symbol för kvinnans underordning. Den som inte håller med rekommenderar jag att läsa Nathan Shachars reflektion om kvinnoförtryckande klädnader, med slutorden:

… ”Men inga sinnrika förklaringar och multikulturella slingerbultar kommer förbi detta faktum: Alla dessa klädpersedlar, burka, hijab, niqab, türban, jilbab, abayah och nu senast burkini, är komponerade efter ett enda rättesnöre: Vad män kan uthärda. Miljoner kvinnor bedyrar att de själva valt dessa plagg, och det är sant. Men det är lika sant att ingen kvinna i världen, inte i öst och inte i väst, skulle välja dem om de hamnade på en planet utan manliga släktingar. I ytlig mening är den som bär burkini på en strand en person som gjort ett val; i djupare mening är hon en person som inte har något val.”

För att travestera statsministern: I Sverige visar kvinnor och män ansiktet för varandra.

Och ja, den ömsesidigheten är jämställdhet – kalla det gärna en svensk värdering.

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS