Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Justitieministern säger nej till stärkt domstolsoberoende och vill behålla SD-domare

2017-03-20, måndag, kl. 13:34| Kommentera

Mot bakgrund av den utveckling vi just nu ser i ett Europa där grundläggande rättsstatliga principer sätts under hård press, frågade jag justitieminister Morgan Johansson (2/3) om han kunde se några skäl att stärka våra egna domstolars och domares oberoende gentemot staten? Jag påminde om att Polens Högsta domstol larmat om att landets regering är i färd med att politisera tillsättningen av domare. Den polska regeringen vill bland annat ge politiker vetorätt när det gäller beslut som fattas av det oberoende juridiska råd – judicial council – som hittills utsett domare. Samtidigt varnar Europarådet för det auktoritära presidentstyre som är under uppsegling i Turkiet med allt vad det innebär i form av försvagad konstitution och politisering av landets domstolar.

Mina replikskiften med justitieministern kan man ta del här (skrålla till mitt namn). Nöjer man sig med kortversionen var Johanssons svar nej:

- Fru talman! Både Polen och Ungern hade den typ av judicial council som ofta förs fram av inte minst Maria Abrahamsson. Men det hjälpte inte. När mer auktoritära krafter får makten finns det en risk att de passar på att köra över tidigare regleringar.

Inget lugnande svar tycker jag, eftersom Johansson verkar vara av uppfattningen att bättre än lagstiftning är att förlita sig på partiernas goda vilja som skydd för våra domstolar och därmed värnet för Sverige som rättsstat.

I förra veckan uppmärksammade så Dagens Juridik frågan om våra domstolars skydd mot politiska påtryckningar. Det blev en riktigt bra paneldebatt (se den här!) i vilken justitieministern deltog tillsammans med Svea hovrätts president Fredrik Wersäll och min partibroder och tillika KU:s ordförande Andreas Norlén. Ni får som sagt titta på debatten själva och dra era slutsatser, men jag konstaterar att Johansson är angelägen om att ännu en gång försöka ge mitt parti en snyting genom att dra SD-kortet. För OM vi tror att SD hotar rättsstaten, då ska vi inte ”samarbeta” med det partiet. Det behövs ingen ny lagstiftning för att värna rättsstaten och domstolarnas oberoende, det räcker med att stänga ute SD, menar alltså Johansson.

Desto märkligare då att varje gång (senast i höstas, motion här) jag har väckt frågan i riksdagen om att avskaffa eller i vart fall reformera nämndemannasystemet har Morgan Johanssons parti – liksom tyvärr mitt eget – konsekvent sagt nej. Detta trots att SD har – och av demokratiska skäl ska ha – precis samma rätt som andra partier att nominera sina partikamrater till domare i våra domstolar. Valet 2014 innebar att över 1 000 SD-nominerade nämndemän nu sitter i migrationsdomstolarna och övriga domstolar.

Visst, riksdagens partier och dess ledamöter utgör rikets högsta politiska församling och stiftar lag. Men det är inte, som Morgan Johansson vill få det till, partierna som står garant för domstolarnas oberoende. Det oberoendet säkras och förbättras genom lagstiftning, i vanlig lag och i grundlag. En påtaglig sådan förbättring infördes 2011 genom Domarnämnden, som innebär att regeringen i praktiken inte längre kan belöna sina favoriter med höga domarämbeten. Andra åtgärder för att ytterligare stärka domstolarnas oberoende har föreslagits av oss moderater i KU, läs motionen här, interpellationsdebatt i ämnet här.

Justitieministern anser således att vi moderater äventyrar rättsstaten genom att ”samarbeta” med SD, samtidigt som han vill behålla SD-nämndemän som domare i våra domstolar och avvisar moderaternas förslag till stärkt domstolsoberoende. Den ekvationen går inte ihop.

Email

Rättsstaten misslyckas varje gång klanens rättskipning är effektivare

2017-03-06, måndag, kl. 20:38| 2 kommentarer

”Den som är stum och döv lever i 100 år. Det bästa ordet är det som aldrig blir sagt.” Detta sicilianska talesätt använder författaren Per Brinkemo för att åskådliggöra vittnens ovilja att prata, se artikeln Tyst i klanen (Fokus 24/2-2/3 2017).  Artikeln bygger på Brinkemos bok Mellan klan och stat. Problemet kan kort sammanfattas med att klanen har sin egen sedvanerätt, så varför hysa förtroende för den svenska rättsstaten där den som har blivit vittne till brott, under straffhot förväntas infinna sig i rättssalen och där berätta vad vederbörande har sett? Så går det inte till i klanen, där sörjer sedvanerätten för både rättvisa och upprättelse. Utan inblandning av samhällets institutioner.

Varför då alls fundera på att tala med polis och åklagare för att i bästa fall få vänta en evighet på att Sveriges domstolar kommer fram till någon form av avgörande?

I en evighet, känns det som, har jag också argumenterat för möjligheten att tv-sända rättegångar. Mitt senaste försök kan man ta del av här. Den vanligaste invändningen mot en sådan reform lyder att målsägande och vittnen skulle påverkas så negativt att de lämnar en sämre berättelse och därmed försvårar utredningen i målet. Visst finns det en sådan risk, men den är överdriven och kan i det enskilda fallet neutraliseras genom ett klokt agerande av rättens ordförande. Nåväl. Ska man tro Per Brinkemo, och det gör jag tills motsatsen är bevisad, är det inte rädslan för att exponeras offentligt i en rättssal som är anledningen till att brottsdrabbade klanmedlemmar kniper käft. Utan övertygelsen att deras rättvisa skipas effektivare av klanen än av domstolen.

Och just för att fästa fokus på det problemet skulle en tv-sänd rättegång bättre än något annat kunna förmedla till allmänheten det oacceptabla i att en gärningsmans kompisar i vittnesbåset vägrar tala lika väl som den som utsatts för brottet. Förenligt med svenska värderingar och rättsstatens principer? Naturligtvis inte.

På tal om svenska värderingar – som ofta är detsamma som universella mänskliga rättigheter – läser jag halvvägs i Per Wästbergs Semaforen och lodlinan: ”Vi har på det hela taget fått privilegiet att även i sorg och motgång ansvara för våra egna liv. I det ljuset är den europeiska kulturen eftersträvansvärd, rent av unik i mänsklighetens historia. Här tvångsgifter man inte könsstympade flickor, spärrar inte in kvinnor i burar av svart tyg, skär inte av händerna på tjuvar, halshugger och korsfäster inte oskyldiga.”

Nej, tack och lov!

Men åter till tv-sända rättegångar. En absolut förutsättning för att tv-tittarna alls ska kunna bilda sig en uppfattning om en misstänkt mördare som i protest mot vårt lands rättsordning väljer att hålla käft i rättssalen är förstås att polisen har lyckats gripa gärningsmannen. Det är långt ifrån en självklarhet i dagens Sverige.

Avslutar med Wästbergs tänkvärda fortsättning i boken: ”Desto märkligare att så många kritiker i postkolonial anda förknippar en liberal demokrati med förtryck och rentav ursäktar hedersvåldet med att övergrepp i familjen sker överallt – som då man jämställer slöj- och burkatvång med sin motsats: bikini på badplats, knappast en påtvingad klädsel.”

Email

Remisskritiken räddar regeringen

2017-03-03, fredag, kl. 15:55| Kommentering avstängd

– Det vore ju väldigt dumt att genomföra förslag som inte är bra.

En självklar kommentar kan tyckas. Men inte i lagstiftningssammanhang. Därför blev jag så överraskad av finansministern Magdalena Anderssons uttalande. Och hon verkar dessbättre mena allvar. Andersson avvisar det försenade och i förväg kritiserade utredningsförslaget (bl a här och här) (direktiven här och här) om att införa en vägslitageskatt. Eller kilometerskatt, om man vill retas med Anderssons regeringskolleger i Miljöpartiet.

Finansmarknadsminister Per Bolunds finansskatt – också kallad bankskatt – är ett annat förslag där regeringen nyligen tvingades dra i handbromsen på grund av hård remisskritik. Även denna grundstötning var lätt att förutse, och visst kan man därför kritisera regeringen  för att missbruka utredningsväsendet.

Vänsterpartiet har som bekant också ställt villkor för att stödja regeringens budget. Högst prioriterat är ”stopp för vinstjakten i välfärden”. Remisskritik – denna gång mot den reepaluska utredningen – räddar än en gång regeringen från att behöva framhärda med rena stolligheter.

Men vad med vänsterpartiets krav på att förbjuda privatisering av universitetssjukhus och ”privata gräddfiler i vården”? I DN medger vänsterns Ulla Andersson att några bevis för att gräddfiler existerar i vården finns inte, inte heller är det någonstans aktuellt att sälja universitetssjukhus. Utan nu handlar det om att ”stämma i bäcken”, menar Andersson.

Vågar man hoppas att regeringen kommer lyssna på remisskritiken även denna gång? För som sagt – det vore ju väldigt dumt att genomföra förslag som inte är bra.

Email

Vadå svartmåla? Vadå gått sönder? Vadå Bagdad Bob?

2017-02-26, söndag, kl. 19:44| Kommentering avstängd

Mycket fokus på bilden av Sverige nu – och indignation på sina håll över att vårt fina land svartmålas.

Men inga såna hänsyn kan hindra mig från att sprida intervjun med den i bilen nyförlösta mamman Emma Andersson. Visst, det är ingen nyhet att kvinnor har tvingats föda fram barn under ruffa förhållanden då man inte har hunnit i tid till närmaste förlossningsklinik. Det som upprör i Emmas fall är att hon i högskattelandet Sverige var hänvisad till att föda i bilen på grund av politikers beslut att lägga ner BB i Sollefteå. (Obs! Inte alliansen som styr där).

I Sveriges tredje största stad Malmö blir mordutredningar liggande i väntan på utredningsresurser. Detta trots att 100 till 150 poliser är avdelade för att försöka lösa de ouppklarade morden, och därmed binder stora utredningsresurser till men för kampen mot all övrig brottslighet i staden och annorstädes. I klartext betyder det att små som stora brott förblir ouppklarade och att mördarna i värsta fall går fria. För de mördades anhöriga är detta själslig tortyr.

När vårt lands polis i praktiken tvingas abdikera från sin centrala uppgift att upprätthålla rättstryggheten och säkerställa rättsstaten, då behövs det inga påhittade terrordåd för att svartmåla Sverige. Och om en saklig beskrivning av rättsstatens kollaps i Malmö stämplas som svartmålning, ja då är vi lika fel ute som någonsin Bagdad Bob. Eller som sossarna med sitt slagord om att borgerlig politik får Sverige att ”gå sönder”.

”Trump hade fel och Sverige är på det stora hela som det alltid varit”. Det är inte jag utan den sanne européen Richard Swarts som ironiserar.

Vad kan då jag göra åt eländet mer än att sitta framför tangentbordet och oja mig? Någon mirakelkur finns inte, allt är inte heller den nuvarande regeringens fel. Men någonstans måste man börja, och för min del innebär det att jag jobbar hårt i en av mitt partis reformarbetsgrupper som enligt sina direktiv lagom till partistämman i höst ska presentera förslag på det lite snömosiga temat trygghet att lita på. Behöver jag säga att vi känner väljarnas flås i nacken?

Email

Läckor kan väga tyngre än företagshemligheter

2017-02-16, torsdag, kl. 20:56| Kommentering avstängd

Vatten och knäckebröd, dementa liggande på madrasser på golvet, girigbukar som cashar hem miljardvinster medan åldringarna tvingas gå med blöta blöjor. Osakliga påståenden om de privata välfärdsföretagen har stått som spön i backen. Visst har kritiken ibland haft fog för sig, men på det stora hela är det en välsignelse att du och jag, föräldrar och barn, sjuka och äldre har fått frihet att välja mellan offentliga och privata alternativ inom skola, vård och omsorg. Men då är det också viktigt att den privata men offentligt finansierade verksamheten sker på lika villkor som den traditionellt offentliga. Ett avgörande steg i denna likställighet uppnåddes i dag i Sveriges riksdag.

I kammardebatten, som går att se här, sa jag ungefär följande:

Under förra riksmötet gjorde konstitutionsutskottet ett enigt tillkännagivande med bifall till bland annat ett yrkande i en moderat partimotion och uppmanade regeringen att skynda på beredningen av ett utredningsförslag om stärkt meddelarskydd för privatanställda i verksamhet som helt eller delvis är offentligt finansierad. Vi talar om företagare som för skattebetalarnas pengar driver skola, vård och omsorg.

Ett betänkande överlämnades i november 2013 till den dåvarande alliansregeringen. Tiden gick, Sverige fick en ny regering och utredningsförslaget om meddelarfrihet för privatanställda drogs i långbänk.

I KU blev vi ledamöter otåliga – därav tillkännagivandet. Det är ingen hemlighet att vi moderater sedan lång tid har slagit vakt om skyddet för företagshemligheter. Det skyddet är viktigt eftersom företagare som investerar tid och pengar på att utveckla och få sina företag att växa också måste ha rätt att njuta frukterna av sitt arbete. Innovativa företag genererar arbetstillfällen och skapar skatteintäkter till hela samhällets fromma och därför är det också rimligt att lagstiftningen tillhandahåller ett rättsligt skydd för företagshemligheter.

Med det sagt, i Sverige har vi en lång tradition av att offentliganställda fritt ska kunna ta kontakt med grundlagsskyddade medier utan att riskera repressalier om de avslöjar oegentligheter inom den offentliga verksamheten som de jobbar i.I takt med att skola, vård och omsorg numera också bedrivs i privat regi har det blivit alltmer angeläget att den unikt svenska principen om meddelarfrihet för anställda i kommuner, landsting och staten måste utsträckas till att på samma sätt gälla för privat anställda i skattefinansierad verksamhet. Och detta också i den mån meddelarskyddet kommer i konflikt med lagstiftningen om skydd för företagshemligheter.

Nej, alla är inte helt nöjda. I skrivelser till KU har Svenskt Näringsliv argumenterat för ett undantag i lagen för företagshemligheter, synpunkter som inte lättvindigt låter sig avfärdas som simpelt särintresse. Som jag redan har varit inne på har företagare rätt att njuta frukterna av sitt arbete och ska inte behöva utsättas för att illojala anställda går ut med uppgifter som gynnar företagets konkurrenter. Men i ”vågskålandet” har ett enigt KU i likhet med regeringen landat i att intresset av meddelarskydd för privat anställda i offentligt finansierad verksamhet väger tyngre än skyddet mot att företagshemligheter i ett begränsat antal fall riskerar att röjas. Jag vill också lägga en egen reflektion, nämligen den att varje rättsligt skydd för företagshemligheter har sina begränsningar och inte heller dagens lagstiftning innebär någon absolut garanti för att företagshemligheter inte läcks.

Det viktiga för oss lagstiftare är att upprätthålla principen att privat anställda i offentligt finansierad verksamhet ska ha ett meddelarskydd som motsvarar vad som gäller för offentligt anställda. Då går det inte att göra undantag för en viss typ av uppgifter i det ena fallet men inte i det andra.

Så långt mitt anförande. Döm själva, för egen del kallar jag det som nu har hänt en tillnyktring som var på tiden från lagstiftarens sida.

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS