Efter tillfälliga krislagen kommer?

I dag vid midnatt den 30 juni upphör den tillfälliga krislagen som sedan den 18 april har gett regeringen utökade maktbefogenhet att snabbt kunna stänga gym, caféer och andra platser och verksamheter för att stoppa Coronasmittan. Denna vid införandet omdebatterade möjlighet för regeringen att från den ena timmen till den andra kunna sätta in extraordinära insatser mot den pågående pandemin och först i efterhand inhämta riksdagens godkännande, har dock regeringen inte vid något enda tillfälle ansett sig behöva använda. Om det var klokt eller inte av regeringen att avstå från den möjligheten lär bli en av de saker som kommer nagelfaras av den nu av alla partier sanktionerade Coronakommissionen.

Än återstår några timmar tills regeringen ska presentera kommissionen. Utan politiker, regeringen har i det avseendet vikt sig för oppositionen. Vem som blir ordförande? En hög domare med ett stjärnspäckat CV har lanserats i spalterna – den förre hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt.

Redan 2008 föreslog Hirschfeldt i en expertrapport till den då sittande Grundlagsutredningen att det i regeringsformen borde införas en regel som ger regeringen utökade maktbefogenheter i nödsituationer. Hirschfeldt konstaterade: ”Sveriges grundlag är också relativt ovanlig i det att bestämmelserna om nödlägen inte speglar vare sig den gängse analysen av dagens hotsituation eller landets historiska erfarenheter. Detta är annars vanligt i de europeiska konstitutioner som innefattar en definition av nödlägen. En blandning av historiska erfarenheter (av statskupper, inre oroligheter osv.) och nutida hot (storolyckor, epidemier, naturkatastrofer eller hot mot statsskickets fortbestånd) är i dessa fall vanligt förekommande.”

Grundlagsutredningen gick på Hirschfeldts linje och och föreslog att det borde införas särskilda bestämmelser i regeringsformen så att regeringen i nödsituationer får meddela föreskrifter som annars enligt grundlag ska meddelas av riksdagen: ”Denna utvidgning av regeringens normgivningsmakt kan aktualiseras vid nödsituationer som innebär omfattande skador eller en överhängande risk för omfattande skador på människor, egendom eller miljö eller en allvarlig störning eller en överhängande risk för en allvarlig störning i centrala samhällsfunktioner.”

Regeringen avstod från att följa Hirschfeldt och Grundlagsutredningen på den punkten. Det var kanske inte så klokt. För vi vet ju hur det gick.

Johan Hirschfeldt är för all del lite till åren, pensionär sedan ett drygt decennium. Men åldersdiskriminering ska vi väl inte ägna oss åt i vårt land (?) och samme Hirschfeldt är redan minst sagt insatt i problematiken med undantagslagstiftning som skulle kunna ge regeringen utökade befogenheter i nödsituationer.

Hur ”berörd av brottet” ska en prostituerad behöva bli?

Den rikskända entreprenör och programledare som i våras åkte fast i ett av polisens tillslag mot sexhandeln i Stockholms innerstad, hann knappt gripas och offentligt gråta ut förrän justitieminister Morgan Johansson och jämställdhetsminister Åsa Lindhagen meddelade att normalstraffet för sexköp ska bli fängelse och inte som hittills böter. Motiveringen var att hårdare straff avskräcker potentiella sexköpare ”eftersom uppgifterna i belastningsregistret då sparas längre och blir tillgängliga för fler myndigheter än vid bötespåföljd”.

Det är inte ofta man hör den s k allmänpreventionen åberopas så oblygt från politikerhåll, men här skedde det. Tilläggsdirektiv utlovades ”inom kort” till den redan sittande utredning som har till uppgift att ta hand om riksdagens alla tillkännagivanden på sexualbrottslagstiftningens område.

I en tid då hela landet kraftsamlar för att hantera en pågående pandemi var de båda statsrådens snabbfotade utspel kanske något oväntat. Men tillsammans med att press, radio och tv började granska Stockholmspolisens insatser mot sexköp, har det lett till en större medvetenhet om de prostituerades tuffa liv. Som många andra har jag blivit berörd av DN:s artikelserie i sommar med bl a den före detta ”eskorten” Hanna (16/6), imponerats av poliserna på fältet och känt glädje över människoödet Lena som efter 30 år som prostituerad och med kunder ända in i riksdagshuset, lyckades lägga av för att i dag leva Svenssonliv.

Sexköpsdebatten har alltså fått förnyad aktualitet efter att kändisentreprenören avslöjats som simpel torsk. Men fokus i den debatten bör riktas inte bara mot sexköparna utan även mot de prostituerade, de utsatta kvinnorna som det oftast handlar om, och deras ställning i rättssystemet. Angelägen läsning i det ämnet finns i den sommaraktuelle boken ”Feminism – En antologi”, under redaktörskap av Isobel Hadley-Kamptz. En av de vassa pennor som medverkar i antologin är Myra Åhbeck Öhrman som sätter fingret på en omständighet som undertecknad ruvat på en tid. Nämligen: Har den svenska sexköpslagens syfte någonsin varit att skydda dem som säljer sex?

För snart tio år sedan dubblade riksdagen straffmaximum för brottet köp av sexuell tjänst till fängelse i ett år, tidigare sex månader. Syftet med straffskärpningen var märkligt nog inte att domstolarna skulle döma ut längre fängelsestraff, utan regeringens och sedermera riksdagens ambition var att ”skapa ytterligare utrymme för att i allvarligare fall kunna göra en mer nyanserad bedömning av straffvärdet”. Det argumentet lät kanske bra men utgjorde enligt min mening en täckmantel för betydligt mer populistiska motiv. Lagändringen var utan nämnvärd betydelse men gick att marknadsföra som ett krafttag mot prostitutionen. Lagrådet påtalade bluffen för döva politikeröron. Trots den till synes kraftiga straffskärpningen förblev böter det normala straffet för sexköp.

Men nu, efter uppmärksamheten kring kändisentreprenören, ska det bli ändring lovar justitieministern. Fängelse ska bli det nya normala, inte böter. Vad spelar det då för roll att poliser och socialarbetare har varnat för att Johanssons straffskärpning riskerar att bli kontraproduktiv? För om fängelse blir normalpåföljd krävs en ofta komplicerad, tidsödande och resurskrävande rättsprocess för att någon över huvud taget ska bli dömd för sexköp. Samtidigt som det i dag snabba och effektiva systemet med erkännande på plats följt av ett strafföreläggande omöjliggörs.

Den som köper sex gör sig enligt brottsbalkens terminologi skyldig till brott mot ”allmän ordning”. När kriminaliseringen infördes för drygt 20 år sedan motiverades den med att det var oacceptabelt i ett jämställt samhälle att män skaffar sig tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning. Lagstiftaren såg i det avseendet inte någon skillnad mellan frivillig och ofrivillig prostitution, alla sexköp ansågs så samhällsskadliga att de utgjorde brott mot den allmänna ordningen. Normalt sett finns det ingen målsägande att ta hänsyn till vid den typen av brott, men riksdagen försökte lösa dilemmat genom att sätta sig på två stolar. Man förklarade att en prostituerad kan få ställning som målsägande, under förutsättning att hon blivit ”förnärmad” eller lidit skada av brottet. Exakt hur förnärmad den prostituerade måste bli av det sexuella utnyttjandet för att kunna upphöjas till målsägare, har överlåtits till domstolarna att avgöra i varje enskilt fall. Nej, jag skämtar inte utan citerar ur riksdagstrycket (Prop. 2010/11:77, bet. JuU22).

Utredaren Anna Skarhed tangerade frågan när hon utvärderade hur effektiv sexköpslagen hade varit (SOU 2010:49). Hon konstaterade att sexköpsbrottet alltmer kommit att uppfattas som ett brott mot person och mindre som brott mot allmän ordning. Men Skarhed föreslog ingen lagändring utan landade i att spörsmålet behövde ses över mera allmänt. 

I remissbehandlingen av Skarheds utredning efterlyste tunga remissinstanser ett klargörande i målsägandefrågan. Åklagarmyndigheten menade att det var otillfredsställande att bedömningen av om den som utnyttjas i prostitution ska anses som målsägande måste avgöras från fall till fall. Utgångspunkten borde i stället vara att köp av sexuell tjänst alltid betraktas som ett brott mot person. Från domarhåll rekommenderades att frågan borde uppmärksammas vidare då reglerna inte tycktes anpassade till prostitutionssituationen. Enligt Juridiska fakultetsstyrelsen i Lund fanns ingen hållbar rättslig grund för att dela upp personer som säljer sex som sådana som är mer respektive mindre berörda.

Men varken regeringen eller riksdagen såg alltså något behov av att ändra reglerna och en gång för alla klargöra de prostituerades ställning i rättsprocessen. För de prostituerade innebär det att deras otrygga situation är än mer osäker och oförutsebar till följd av lagstiftarens försummelser.

Juridiken må vara komplicerad men för mig är svaret enkelt. Den som säljer sex ska alltid ha rätt att uppträda som målsägande i en rättegång, inte bara i de fall där en domstol kommer fram till att den prostituerade är tillräckligt förnedrad och berörd av brottet. Sexköp är något som sker mellan människor av kött och blod, och inget som i första hand förnärmar staten eller har med den allmänna ordningen att göra. Så när statsråden Johansson och Lindhagen nu filar på tilläggsdirektiv till den pågående sexualbrottsutredningen, lyft då också målsägandefrågan.

.    

Politikens gränser post Corona

Väck mig mitt i natten och jag kan rabbla att samhället har olika sfärer som visserligen samspelar men helst inte ska ha med varandra att göra, enligt min tolkning. Att tankefiguren om samhällets skilda men interagerande sfärer var riktig, för att inte säga genial, begrep jag på ett intuitivt sätt i samma ögonblick som förre chefredaktören, författaren, professorn mm Hans L. Zetterberg (salig åminnelse) presenterade den för mig. Hans tre övergripande postulat lyder som följer (Zetterberg – Texter i Urval, s. 218, Timbro 2011):

För det första måste vi se till att marknadsekonomins ideal inte sprids utanför näringslivet.
För det andra måste vi se till att demokratins ideal inte sprids utanför politiken.
För det tredje måste vi se till att vetenskap, konst, religion och etik får reell möjlighet att utvecklas på helt egna villkor, ostörda av affärer och politik.

Regeringen med stödpartierna har hittills pumpat in nära två hundra miljarder av skattebetalarnas pengar till bl a kommunerna, sjukvården och inte minst näringslivet. Trots den enorma summan är det ingen som opponerar sig, inte jag heller. Den politiska samstämmigheten står i skarp kontrast till det eviga kattrakandet om anslaget till försvaret ska höjas eller inte med i sammanhanget futtiga fem miljarder.

Men mitt fokus denna gång är varken stödpaketen eller försvarsanslaget utan att den politiska sfären i Corona-krisens spår tenderar att expandera till områden där den, om jag har förstått Hans Zetterberg rätt, inte borde ha tillträde. Ett tydligt exempel gäller politikens höga tonläge och moraliska förkastelsedomar över små och stora företags utdelning av vinst till sina aktieägare.

Man behöver inte vara expert på aktiebolagsrätt för att förstå att en viktig uppgift för bolagsledningar och styrelser är att se till att deras företag går med vinst. Överskott som sedan kan användas till att utveckla företaget och belöna de ägare som har vågat satsa pengar i verksamheten för att de trott på företaget och dess affärsidé. Som knappast någon kan ha missat uppstod politiskt kalabalik när SVT avslöjade att Tillväxtverket i vissa fall hade beviljat permitteringsstöd till företag som aviserat eller fullbordat aktieutdelning. Myndighetens beslut var helt i enlighet med gällande lag, ändå fick ett antal av Sveriges företagsledare från högsta politiska ort veta att deras agerande var höjden av omoral. Tillväxtverkets generaldirektör kallades till Finansutskottet där hon tvingades till en förödmjukande avbön och försäkrade att myndigheten i fortsättningen skulle tillämpa lagen enligt politikernas önskemål.

Lagstiftare från höger till vänster fick av spektaklet så blodad tand att de genom ny lagstiftning ännu tydligare ville tydliggöra att det ska vara slut med aktieutdelningar för företag som får statligt stöd i Coronakrisen. Detta trots att juristexperterna i Lagrådet att ansåg att förslaget var obehövligt och snarare orsakade svårigheter i tillämpningen.

Jag förnekar inte att det finns argument för att företag som under pågående pandemi beviljas statligt stöd inte med andra handen ska kunna dela ut vinstpengar (även om det som här gäller vinst som genererats under föregående år). Det är kanske t o m rimligt med utdelningsstopp under rådande omständigheter? Jag lämnar frågan öppen men noterar att förbudet slår hårdare mot småföretagarna än vad politikerna förmodligen avsett. Några kommentarer om den saken har jag än så länge inte hört från den politiska sfären.

För att återkoppla till Hans Zetterberg. Den enligt honom förkastliga sammanblandningen av den politiska sfären och marknadsekonomins ideal kan knappast illustreras tydligare än med politikernas ingripande mot aktieutdelningar. Sammanblandningen är ett etablerat faktum, om det är vi nog överens. Men vad händer efter att covid-19 är under kontroll, kan svenskt näringsliv, företagandet och intresset att köpa aktier då återgå till det normala som om inget hade hänt?

I den lilla världen (också det en tankefigur starkt förknippad med Zetterberg liksom ”den stora världen) delar vi människor känslan av vanmakt och oro för vad som kan hända kära närstående och oss själva. Men i den stora världen förväntar åtminstone jag mig att regering och riksdag agerar med förnuft och inte låter sig vägledas av än så kraftiga känslostormar. När kaos och kris skakar om samhällsbygget i grunden behöver vi som mest fasta ledstänger att hålla oss i. Med de orden avslutade jag min förra bloggpost och jag upprepar samma ord. Fast nu med tillägget att Sverige behöver inte bara en Coronakommission som utvärderar vad som gick rätt och fel i bekämpningen av covid-19 och hur svensk krisberedskap på bred front måste förstärkas.

Därutöver behöver Sverige en kommission – ja, eller en vanlig statlig utredning, båda lyder under samma kommittéförordning – med uppgift att undersöka konsekvenserna av att den politiska sfären under åberopande av Coronakrisen fått breda ut sig på bekostnad av samhällets övriga livsområden. Inte minst bör det vara en central fråga att klargöra var gränsen ska gå för den politiska maktens inblandning i privatpersoners och företags verksamhet. Det är först när vi fått den saken ordentligt utredd och belyst som vi kan få en uppfattning om hur stor skada viruset orsakade det samhälle som vi även fortsättningsvis måste leva i.

Politiska påtryckningar i pestens tid

Coronapandemi eller inte, när det gäller domstolarna uppfattar nog de flesta av oss det som en självklarhet att domstolar inte får utsättas för politiska påtryckningar. Det är sådant som skumraskpolitiker sysslar med i Ungern, Turkiet och andra stater styrda av auktoritära regimer. Till och från händer det förstås också i Sverige att statsråd glömmer regeringsformens 11 kap 3 § om Rättskipningens självständighet, med följden att de babblar på i radio och tv om att ”i det här fallet bör det bli ett långt fängelsestraff”. Följden av sådan oförsiktighet blir inte sällan en tv-sänd grillning av statsrådet i Konstitutionsutskottet, som i sin tur kan eskalera i en ”prickning”. Jovisst statsråd kan också tvingas avgå men knappast enkom på grund av kritik från KU.

Mindre uppmärksammat är kanske att principen om domstolarnas självständighet gäller i lika mån för myndigheterna när dessa tolkar och tillämpar lagar eller ”beslutar i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild i ett särskilt fall” (RF 12:2). Med ”enskild” avses såväl privatpersoner som företag. När regeringen och dess ministrar överträder den regeln kallas det ministerstyre.

Ett aktuellt och möjligt fall av politisk påtryckning gäller Tillväxtverket. Myndighetens GD är i morgon (7/5) kallad till Finansutskottet. (I skrivande stund 6/5 kl 22:00 framgår dock inte av utskottets hemsida att så ska ske). Bakgrunden är hur som helst att Tillväxtverket, som har till uppgift att bevilja företag statligt permitteringsstöd för att undvika att företag slås ut och personal sägas upp, har beviljat företag stöd samtidigt som företag har beslutat om aktieutdelning till sina ägare. Att det skulle gå till så hade riksdagen inte tänkt sig. Men lagtexten i den nyss beslutade ändringsbudgeten maa Coronakrisen säger inte ett ord om att aktieutdelning innebär hinder för att få del av det statliga permitteringsstödet. Villkoret för att få stöd är bara att företagen befinner sig i ekonomisk kris.

– Stödet ska gå till företag som hamnat i svårigheter på grund av coronakrisen. Riksdagen talade om aktieutdelningar, men det hamnade inte i lagen. Vi måste gå på lagen, säger avdelningschef Tim Brooks till SVT.

Upprördheten är som sagt stor hos såväl finansministern som riksdagens ekonomiskpolitiska talesmän och kvinnor. Jag kan inte säkert veta vad som är Finansutskottets syfte med att kalla till sig myndigheten, men det höga politiska tonläget från höger till vänster signalerar att partierna vill inskärpa att man ser mycket allvarligt på Tillväxtverkets tolkning och tillämpning av gällande rätt. Är det så har lagstiftarna i Finansutskottet helt förträngt grundlagens förbud i RF 12:2 mot att politiker lägger sig i myndigheternas självständiga tolkning och tillämpning av gällande rätt.

Vill Finansutskottet se en annan tillämpning av reglerna om permitteringsstöd duger det inte med politiska påtryckningar utan man får snällt gå den vanliga vägen och be regeringen ta fram ett förslag till regeländring som riksdagen sedan får ta ställning till. Något som finansministern för övrigt redan har erbjudit sig att göra. Toppen!

Förbudet mot ministerstyre hindrade inte socialminister Lena Hallengren att inför vårens festligheter uppmana äldre människor med hemtjänst att inte besöka sina fritidshus i andra kommuner där hemtjänsten för de bofasta redan är ansträngd på grund av covid-19. I ett aktuellt fall reste en ”olydig” hemtjänstbehövande kvinna ändå till sitt smultronställe utanför Falkenberg där kommunen sedan nekade henne hemtjänst. Saken hamnade i domstol och Förvaltningsrätten i Västra Götaland konstaterar i sin dom: ”Falkenbergs kommuns beslut att inte verkställa bosättningskommuns beslut om insatser enligt socialtjänstlagen är olagligt och upphävs därför”. Vidare slår domstolen fast det självklara, nämligen att ”en kommun inte kan välja om den vill följa gällande lagstiftning eller inte. Oavsett skälen för det överklagade beslutet, strider det mot lag och ska därför upphävas”. Som ett brev på posten har protester höjts från kommunpolitiskt håll där man hotar med att strunta i lagen. JO har snabbt inlett en granskning av kommunerna. Det är ingen avancerad gissning att JO kommer kritisera kommunerna för lagtrots. Hallengrens och regeringens enda möjlighet att i närtid förbjuda människor med hemtjänst att resa till sina fritidshus över kommungränsen är att aktivera den tillfälliga undantagslagen. Med bara ord och påtryckningar, om än aldrig så starka, går det inte att tvinga människor från att besöka sina ”sommarparadis” .

Ett exempel till: Många vill uttrycka sin uppskattning för vårdens hjältar som sliter hårt för att rädda medmänniskors liv från Coronans käftar. Vad som har väckt upprörda reaktioner är att privatpersoner och företags givmildhet i form av matlådor, frukostfrallor, energidrycker, fria taxiresor med mera, faller under reglerna för förmånsbeskattning. Hur fyrkantigt och omänskligt det än låter, och hur mycket politiker än hojtar och fördömer, tillåter inte skattelagstiftningen att uppskattning i form av gåvor mm till sjukvårdspersonal undslipper beskattning ens i extrema tider. Precis som Tillväxtverket följer Skatteverket bara gällande rätt, och liksom i det fallet finns inget som hindrar politikerna i Skatteutskottet från att be regeringen ta fram förslag och ändra på lagen.

Ett sista ”Coronarelaterat” exempel: Från förordningen om tillfälligt inreseförbud till Sverige från länder utanför EU har gjorts undantag för säsongsarbetare som arbetar med samhällsviktig matproduktion. Polismyndigheten är satt att tillämpa reglerna och anser – helt riktigt enligt min mening – att undantag inte kan beviljas också för arbete i skogsnäringen, typ gran/tallplantsättning. Den regeltolkningen faller inte Centerpartiet på läppen. Partiets migrationspolitiske talesman Jonny Hansson kritiserar indirekt polismyndighetens rättstillämpning när han säger att ”det är oklart vad som gäller” och vill se undantaget ”omfatta fler, exempelvis skogsbruket” (SvD 5/5, ingen länk pga betalvägg). Hansson är tack och lov inte i position att ägna sig åt ministerstyre, men centern ingår i regeringsunderlaget och såväl landsbygdsminister Jennie Nilsson som arbetsmarknadsminister Eva Nordmark gör klokt i att inte utöva påtryckningar mot polisen när det gäller tillämpningen av dessa regler i enskilda fall.

Sedan ett par månader lever vi under Coronastress. I den lilla världen delar vi människobarn känslan av vanmakt och oro för vad som kan hända kära närstående och oss själva. I den stora världen däremot förväntar åtminstone jag mig att regering och riksdag håller på rättsstatens principer och inte låter nervösa känslostormar ta över. När kaos och kris skakar om samhällsbygget i grunden behöver vi som mest de fasta ledstängerna att hålla oss i.

Nytt politiskt landskap i Coronans spår?

På grund av Coronan blir det ingen politikervecka i Almedalen i sommar. Det är sorgligt med tanke på alla rosévinsmingel som man missar. (Det var ett skämt). Ett inställt Almedalen innebär inställda debatter med vassa frågor som inte kommer ställas och avslöjande svar som inte kommer att ges. Det är en stor förlust inte minst för politiker, myndighetspersoner, organisationsfolk och andra som behöver ”inspel” för att tänka nytt och kunna ta klokare beslut. Sedan känner jag djupt medlidande med alla duktiga moderatorer som plötsligt inte får chans att tjäna sitt leverbröd genom att lotsa fram oftast mindre proffsiga debattörer. Jag tänker också på alla mellanmänskliga möten som inte blir av. Tänker vidare på alla förälskelser och rent av livsvariga kärlekar som inte kommer att uppstå. Alltihop är verkligen djupt beklagligt, även om jag sedan ganska många år är nöjd med att följa partiledarnas Almedalstal via tv-rutan.

Om jag är korrekt informerad klubbar riksdagen på onsdag i nästa vecka lagförslaget som ger regeringen rätt att från och med den 18 april tillfälligt (för som längst tre månader) meddela föreskrifter om särskilda åtgärder för att hindra smittspridningen av Coronaviruset. Det har varit en del ståhej om denna lagstiftning på tidningars debatt- och ledarsidor. På temat att regeringen sällar sig till Ungern och andra numera antidemokratiska länder som tyvärr ryms inom EU-familjen. Men bara stollar tror väl att Stefan Löfven planerar att göra sig själv till diktator genom manövern att via Smittskyddslagen ge regeringen makt att från ena timmen till den andra stänga köpcentrum, nattklubbar, sportanläggningar, bibliotek, flygplatser, buss/tågstationer mm. Särskilt som regeringen omedelbart (= samma dag eller nästföljande; tack oppositionen och Lagrådet) måste springa över Riksbron för att få riksdagens godkännande i efterhand för varje ny Coronaåtgärd som regeringen anser nödvändig.

Och så kan vi ur minnet också radera sådana koleriska och omdömeslösa utfall som det justitieminister Morgan Johansson gjorde häromdagen på Twitter:

@johanssonmorgon 11:12 2020-04-06 Vi kan behöva fatta ännu snabbare beslut som får direkt effekt de kommande veckorna. Utan bemyndigandelag så måste riksdagen i så fall vara beredd att under hela våren arbeta som vi redan gör i regeringen, dvs dygnet runt, veckans alla dagar, vardag som helg.

Varje vår går arbetet i Konstitutionsutskottet för högtryck. Då granskas regeringen och ministrarnas arbete. Meterhöga luntor med handlingar ska läsas av ledamöterna, utskottets skriftliga frågor och regeringskansliets svar går i skytteltrafik, duger inte svaren kallas ministrar och tjänstemän till KU-utfrågningar. Men denna vår i Coronabekämpningens tid uteblir granskningen av hur regeringen och statsråden har skött sina ämbeten. Arbetet med att slå ner på eventuella ministerstyren, departements underlåtenhet att registrera offentliga handlingar, ministrars sölande med riksdagens tillkännagivanden, med mera, har tills vidare lagts på is. Det har Konstitutionsutskottet enats om och avstår därmed från att utöva en central del av riksdagens kontrollmakt. Och det är alldeles i sin ordning. För det vore parlamentarisk dårskap om KU formalistiskt hävdade sin rätt att granska regeringen när statsministern och hans ministrar är satta under så extrem press som i vår.

Den alltid lika sansade statsvetaren Katarina Barrling skriver om eftertänksamhet och vad som kan komma post Corona (SvD 5/4, ingen länk pga betalvägg). Men här ett citat:

”En from förhoppning förvisso, men likväl: kanske är en samhällskris vad som behövs för att svensk politik nu skall röra sig i riktning från ideologisk trosvisshet till grundligt, nyanserat och praktiskt inriktat tänkande. Hoppas kan vi.”

Själv är jag genuint osäker. Den ideologiska övertygelsen? Finns den ännu kvar? På högsta politiska nivå övergavs den väl redan i januari 2019 när regeringen Löfven för att sitta kvar ingick Januariöverenskommelsen med Centerpartiet och Liberalerna?

Jag grips av en obehaglig känsla eftersom vi ingenting vet om vad som händer post Corona. Jovisst, folk kommer nog fortsätta tvätta händerna om inte lika ofta som nu så i alla fall ofta, och därmed bli mindre förkylda. Det är bra. Den nyvunna insikten om att Sverige till följd av politikers beslut har skrotat landets beredskapslager lär nog också leda till krav om återuppbyggnad från fler partier än Moderaterna. Mycket bra. Och sjukvårdspolitiker oavsett färg kommer säkert att gör sitt yttersta resten av mandatperioden för att säkra svensk sjukvårds tillgång till skyddsutrustning. Också mycket bra! Kanske kommer kineserna till och med att sluta äta hundar och fladdermöss? Jag hoppas och tror att det blir så.

Sedan har vi regeringens hantering av den ekonomiska misären i Coronans spår i form av konkurser, varsel, uppsägningar och tragedier när företagares livsverk går upp i rök. Att EU-ländernas finansministrar har enats om ett enormt Coronastödpaket på 500 miljarder euro (= 5500 miljarder kronor) för att rädda europeiska jobb och företag, är fantastiskt. Ja, för de stater och företag som får del av stödet. För Sverige som så kallad rik bidragsgivare i EU lär nettot som vanligt hamna på minus, men det handlar såklart också om solidaritet med de värst drabbade länderna. Svåra tider väntar hur som helst även i vårt land, och för regeringen handlar det om kontinuerlig krishantering. Regeringens insatser om hur Coronakrisen hanterades från olika aspekter, från folkhälsosynpunkt till de samhällsekonomiska konsekvenserna, kommer att utvärderas i efterhand. Som jag skrev i förra bloggposten, senast i valet 2022 avger väljarna sin dom.

Men vad händer med svensk politik? Hur kommer maktbalansen mellan regeringen och riksdagen att ha påverkats när allt blir som vanligt igen? KU kommer säkert återuppta granskningen av hur regeringen och dess statsråd skötte sig 2019, men utan större entusiasm och med medialt ointresse. Och väljarna som efter denna vår har vant sig vid att landets regering och riksdagens opposition har slutat käbbla och i stället anstränger sig för att komma överens – vad blir dessa väljares dom om partierna återfaller i smutskastning och grälsjuka?

Som sagt, jag vet verkligen inte. Och märk väl – min ovisshet om den svenska politikens och partiernas framtid har ingenting att göra med regeringens nya maktbefogenhet att vid behov snabbt kunna stänga gym, caféer och andra platser och verksamheter för att stoppa Coronasmittan. (Det är för övrigt omdiskuterat hur ”ny” denna maktbefogenhet är). Min vilsenhet beror på att jag ser ett förändrat politiskt landskap framför mig. De närmaste årens opinionsmätningar kommer följas med febrig förväntan.

Metoo och sedan? Del 6: Visst handlar det om folkvett

Hårt skruvat kan det tyckas att koppla ihop den närmast apokalyptiska Coronakris som landet (och världen) befinner sig i med min bloggserie om ett långsiktigt hållbart Metoo. Men jag vågar ett försök.

I dagarna har vi vi kunnat höra statsministern ta till det tunga artilleriet allvarsord och inskärpa i befolkningen:

– Alla vi som individer måste ta vårt ansvar. Vi kan inte lagstifta och förbjuda allt. Det handlar om folkvett.

I trettio år har jag haft hyfsad koll på svensk politik men aldrig tidigare varit med om att en regering så tydligt deklarerat att den hyser starkare tilltro till människors ”folkvett” än till politiken och dess möjlighet att påverka genom lagstiftning och förbud. Jag har heller aldrig upplev att en regering så öppet erkänt att den följer de råd den får från sin expertmyndighet, i detta fall Folkhälsomyndigheten och i synnerhet dess statsepidemiolog Anders Tegnell. Regeringens metod för att bekämpa smittspridningen av covid-19 är alltså en mix av folkvett och expertkunskap där politiken läggs åt sidan. Så här långt kan jag inte se någon grund för att kritisera regeringen för återhållsamheten med egna politiska smittbekämpningsutspel. Avgörande för ett gott ledarskap är inte minst förmågan att ta till sig råd från sakkunskapen. Men om Folkhälsomyndighetens råd om hur Coronakrisen ska hanteras i efterhand visar sig ha varit dåliga får regeringen naturligtvis ta fullt ansvar för att man följde dem. Senast i valet 2022 kommer väljarnas dom.

För stunden är jag mer nyfiken på varför regeringen tror att ”folkvett” trumfar lagstiftning och förbud just när det gäller att få människor att lägga om sina rutiner och vanor för att minska smittspridning? Varför skulle i så fall påbud om folkvett från högsta ort inte fungera också på andra samhällsområden när människors beteenden behöver ändras för att uppnå en bättre och tryggare värld? Och håll i hatten, här länkar jag direkt in till Metoorörelsen. För tänk om statsministern hade stått i tv-rutan i mörk kostym och med allvarsord manat (framför allt) män till folkvett när Metoorörelsen hösten 2017 slog ner som en bomb med sina avslöjanden om hur trakasserier och övergrepp på kvinnor hade pågått år efter år med en slags tyst acceptans från samhällets sida. Men denna påsk litar alltså regeringen på att Metoomän(niskor) som inte hade folkvett nog att ”hålla fingrarna i styr” ändå har tillräckligt av den varan för att hindra smittspridning.

Metoorörelsens rättsliga efterspel har hittills resulterat i att flera kvinnor fällts för grovt förtal efter att ha pekat ut tidigare sexpartner, pojkvänner och lösa kontakter som våldtäktsmän, bl a här, här och nu senast i fallet med den utpekade komikern. Gissar att förre justitierådet Göran Lambertz inte är ensam om att ifrågasätta rådande praxis och anse det fel att utsatta kvinnor på detta sätt beläggs med munkavle. Från politiskt håll har dock såvitt jag vet inga initiativ tagits för att få till en ordning där kvinnor kan peka ut Metoomän utan att riskera straff eller skadestånd. Inaktiviteten får väl förklaras med att lagstiftaren inte har funnit opinionen tillräckligt högljudd och stressande. För egen del ser jag inget skäl att mjuka upp förtalsbrottet eftersom jag inte tycker att anklagelser som ligger långt bak i tiden hör hemma vare sig i domstol eller sociala medier.

I en som vanligt läsvärd krönika (tyvärr ingen länk pga betalvägg) går författaren Lena Andersson till rätta med regeringens aviserade straffskärpning för våldtäktsbrottet (DN14/3). Andersson är skoningslös i kritiken mot regeringen som vill skärpa minimistraffet för våldtäkt från två års fängelse till tre. Hon menar att straffskärpningen är orimlig då samtidigt våldtäktsbrottet ”i lag och tillämpning har kommit att omdefinieras på ett sätt som är fjärmat från rim och reson”. Jag har själv kommenterat den aviserade straffskärpningen men då med utgångspunkten att den får närmast symbolisk betydelse om inte gärningsmännen grips och överbevisas om brotten och om inte resurser frigörs som kan användas för att beivra sexualbrotten, se mer om den saken i Metoo och sedan? Del 3.

Åter till Lena Andersson. Helt riktigt har våldtäktsbrottet utvidgats till att omfatta allt fler ganska lindriga, i mångas ögon till och med bagatellartade, gärningar. Och inte nog med att lagstiftaren har skärpt straffen, domstolarna har – enligt LA av ideologiska skäl – lagt sig till med en alltmer nitisk tillämpning av lagen, med följden att misstänkta döms till allt hårdare straff för allt lindrigare fall av sexuellt våld. Nej, det är faktiskt inte riktigt klokt. Mina bidrag till en nyktrare syn på saken är bekanta för den som har följt mitt bloggande om rättegången och domen mot den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault (här, här och här). Den domen har allmänt missuppfattats som ett bevismål där rätten trodde mer på kvinnan än på Arnault. I själva verket var parterna nästan helt överens om händelseförloppet; det orimliga med domen var i stället att hovrätten ansåg att Arnaults beteende hade ett så högt straffvärde som 2,5 års fängelse.

Snart är det påsk. Och jag vill lugna statsministern. De allra flesta av oss medborgare har inte lagt folkvettet på hatthyllan utan kommer att bidra allt vi förmår till att minska smittspridningen av Coronan. Vi gjorde det i går, vi gör det i dag, vi kommer att göra det i påsk och därefter.

I första avsnittet av denna bloggserie ställde jag frågan om kvinnor och män kan komma överens om vad Metoo står för. Och ja, jag tror faktiskt det, och sätter här punkt för Metoo och sedan? För en någorlunda samsyn om hur människor ska bete sig mot varandra behövs strängt taget varken politik eller experter, utan:

– Alla vi som individer måste ta vårt ansvar. Vi kan inte lagstifta och förbjuda allt. Det handlar om folkvett.