Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Om de blomsterprydda polisbilarna akut behöver rycka ut?

2017-04-11, tisdag, kl. 17:52| Kommentering avstängd

Precis som hela Sverige har jag rörd till tårar framför teven – och på plats, viktigt tillägg som Stockholmspolitiker – bevittnat tacksamheten och ömheten som har visats tjänstgörande poliser i samband med terrorattacken mot vår huvudstad. Men de blomsterprydda polisfordonen runt omkring Sergels Torg som är på allas näthinna, jag har räknat till fem, de står där som hyllningsmonument över en framgångsrik polisinsats. Vackert. Rättvist. Men vad händer om polisfordonen behövs? En ny terrorattack? Säkerhetstänk?

Åsiktsfrihet ska vi ha, och den är okränkbar. Samma med yttrandefriheten. Och mötesfriheten. Men bara så länge dessa rättigheter utövas med fredliga medel och under lagarna. Fanatiker som ger uttryck för vad de känner med hot och våld och som vill påtvinga andra sin egen övertygelse har ingen plats i vår typ av samhälle. Därför och mot bakgrund av fredagens terrorattack i centrala Stockholm finns det anledning att med öppna ögon se över vad som ska gälla i fråga om mänskliga fri- och rättigheter, också när dessa är grundade i internationella konventioner. Rättighetsskyddet i våra grundlagar är inte heller ristat i sten. När verkligheten förändras bör man anpassa sig till den, även om det bryter mot invanda föreställningar. En som beskriver detta svåra på ett begåvat sätt är SvD:s Jenny Norberg – läs här.

Efter detta preludium – man behöver inte ha facit i hand för att konstatera att det är något tokigt med ett asylsystem där en person som likt den för terrorbrott häktade Rakhmat Akilov kan uppehålla sig i Sverige trots Migrationsverkets utvisningsbeslut. Polisen saknar resurser att verkställa utvisningen och ser heller ingen mening med att alls anstränga sig, för tvångsvisa utvisningar får av hänsyn till den utvisades mänskliga rättigheter inte ske till Uzbekistan och andra skurkstater. Därför har min partiledare ”kallat” Rikspolischefen och Säpochefen till riksdagen för att få mer information om vad som kan och bör göras.

Visst kan man raljera över initiativet, men man kan också konstatera att som oppositionsparti har man Sveriges riksdag som arena. Vår högsta politiska församling har en moderat ordförande i Justitieutskottet, och det vore väl närmast oansvarigt av moderatledaren att i denna stund inte ta hjälp av en centralt placerad partikamrat för att få mer klarhet i vad som behöver göras för att förhinder fler terrorattentat?

Batongkongressen, nej jag har inte kommit på det själv utan skyller på Torbjörn Nilsson, jag menar så klart S-kongressen. Det har uppstått en diskussion om hur osmakligt det är med oppositionspolitiker som tar sig friheten att dryfta behovet av politiska lösningar för att förhindra att fredagens terrorattack inträffar igen. Detta är naturligtvis trams och ännu ett uttryck för S-partiets uppblåsta självbild, som i det här fallet tycks innebära att det är helt i sin ordning att politisk debatt i ämnet förs på den pågående S-kongressen i Göteborg medan politiker som tillhör andra partier och i skarpt läge jobbar för högtryck på sina respektive kanslier för att inventera gamla förslag och nya lösningar, inte bör ”käbbla” utan ta hänsyn till stundens allvar.

Om fredagens terrorattentat mot Stockholm skulle lägga munkavel på riksdagens opposition är det inte mycket bevänt med den svenska demokratin.

Email

Stackars Bolund ska försvara skattelögner i Agenda

2017-04-02, söndag, kl. 14:04| Kommentering avstängd

I kvällens Agenda debatteras ämnet ”Behöver Sverige höjda eller sänkta skatter”. Ingen socialdemokratisk minister ska den här gången grillas, utan min partibroder Ulf Kristersson och finansmarknadsminister Per Bolund (MP). Det blir spännande att se om Bolund frestas att frisera sanningen lika mycket som Stefan Löfven och Lena Rådström Baastad försökte göra i Ekots lördagsintervjuer.

Löfven först:

Varför tar vi in mer skatteintäkter? Jo, vi behöver mer pengar till välfärden. Alliansregeringen sänkte skatterna med 140 miljarder … Från ungefär 21:50 och framåt i gårdagens Ekots lördagsintervju kan man höra statsministern tala sig varm för mer pengar till välfärden samt ondgöra sig över alliansens skattesänkningar och som han säger besparingar på välfärdsområdet. Löfven låter förstå att detta är skälet till varför regeringen nu tillsammans med vänsterpartiet tvingas höja marginalskatterna för de barnmorskor, lärare och poliser som fick sänkt skatt av alliansen. Pengarna behövs till välfärden.

När Stefan Löfvens högra hand, partisekreterare Lena Rådström Baastad den 3 mars utfrågades i Ekots lördagsintervju stod alliansregeringens skattesänkningar också i fokus. Cirka 22:18 in i intervjun frågar Ekots Jörgen Huitfeldt den socialdemokratiska partisekreteraren var den stora skiljelinjen går mellan S och Moderaterna, svaret lyder att det är synen på välfärden. Som bevis på detta räknar Lena Rådström Baastad upp alliansregeringens skattesänkningar som fick negativa effekter på välfärden. Det såg Rådström Baastad själv, som då var kommunpolitiker. Ekot hade dock tagit hjälp av Ekonomistyrningsverket och Riksdagens utredningstjänst och sammantaget visade dessa uträkningar – tvärtemot vad partisekreteraren påstod i radiostudion – att alliansregeringens skattesänkningar inte ledde till mindre resurser till välfärden utan till motsatsen (ca 22:37 in i intervjun).

Så vad säger Bolund i kväll? Behövs det högre skatter eller sänkta?

Email

Justitieministern säger nej till stärkt domstolsoberoende och vill behålla SD-domare

2017-03-20, måndag, kl. 13:34| Kommentering avstängd

Mot bakgrund av den utveckling vi just nu ser i ett Europa där grundläggande rättsstatliga principer sätts under hård press, frågade jag justitieminister Morgan Johansson (2/3) om han kunde se några skäl att stärka våra egna domstolars och domares oberoende gentemot staten? Jag påminde om att Polens Högsta domstol larmat om att landets regering är i färd med att politisera tillsättningen av domare. Den polska regeringen vill bland annat ge politiker vetorätt när det gäller beslut som fattas av det oberoende juridiska råd – judicial council – som hittills utsett domare. Samtidigt varnar Europarådet för det auktoritära presidentstyre som är under uppsegling i Turkiet med allt vad det innebär i form av försvagad konstitution och politisering av landets domstolar.

Mina replikskiften med justitieministern kan man ta del här (skrålla till mitt namn). Nöjer man sig med kortversionen var Johanssons svar nej:

- Fru talman! Både Polen och Ungern hade den typ av judicial council som ofta förs fram av inte minst Maria Abrahamsson. Men det hjälpte inte. När mer auktoritära krafter får makten finns det en risk att de passar på att köra över tidigare regleringar.

Inget lugnande svar tycker jag, eftersom Johansson verkar vara av uppfattningen att bättre än lagstiftning är att förlita sig på partiernas goda vilja som skydd för våra domstolar och därmed värnet för Sverige som rättsstat.

I förra veckan uppmärksammade så Dagens Juridik frågan om våra domstolars skydd mot politiska påtryckningar. Det blev en riktigt bra paneldebatt (se den här!) i vilken justitieministern deltog tillsammans med Svea hovrätts president Fredrik Wersäll och min partibroder och tillika KU:s ordförande Andreas Norlén. Ni får som sagt titta på debatten själva och dra era slutsatser, men jag konstaterar att Johansson är angelägen om att ännu en gång försöka ge mitt parti en snyting genom att dra SD-kortet. För OM vi tror att SD hotar rättsstaten, då ska vi inte ”samarbeta” med det partiet. Det behövs ingen ny lagstiftning för att värna rättsstaten och domstolarnas oberoende, det räcker med att stänga ute SD, menar alltså Johansson.

Desto märkligare då att varje gång (senast i höstas, motion här) jag har väckt frågan i riksdagen om att avskaffa eller i vart fall reformera nämndemannasystemet har Morgan Johanssons parti – liksom tyvärr mitt eget – konsekvent sagt nej. Detta trots att SD har – och av demokratiska skäl ska ha – precis samma rätt som andra partier att nominera sina partikamrater till domare i våra domstolar. Valet 2014 innebar att över 1 000 SD-nominerade nämndemän nu sitter i migrationsdomstolarna och övriga domstolar.

Visst, riksdagens partier och dess ledamöter utgör rikets högsta politiska församling och stiftar lag. Men det är inte, som Morgan Johansson vill få det till, partierna som står garant för domstolarnas oberoende. Det oberoendet säkras och förbättras genom lagstiftning, i vanlig lag och i grundlag. En påtaglig sådan förbättring infördes 2011 genom Domarnämnden, som innebär att regeringen i praktiken inte längre kan belöna sina favoriter med höga domarämbeten. Andra åtgärder för att ytterligare stärka domstolarnas oberoende har föreslagits av oss moderater i KU, läs motionen här, interpellationsdebatt i ämnet här.

Justitieministern anser således att vi moderater äventyrar rättsstaten genom att ”samarbeta” med SD, samtidigt som han vill behålla SD-nämndemän som domare i våra domstolar och avvisar moderaternas förslag till stärkt domstolsoberoende. Den ekvationen går inte ihop.

Email

Rättsstaten misslyckas varje gång klanens rättskipning är effektivare

2017-03-06, måndag, kl. 20:38| 2 kommentarer

”Den som är stum och döv lever i 100 år. Det bästa ordet är det som aldrig blir sagt.” Detta sicilianska talesätt använder författaren Per Brinkemo för att åskådliggöra vittnens ovilja att prata, se artikeln Tyst i klanen (Fokus 24/2-2/3 2017).  Artikeln bygger på Brinkemos bok Mellan klan och stat. Problemet kan kort sammanfattas med att klanen har sin egen sedvanerätt, så varför hysa förtroende för den svenska rättsstaten där den som har blivit vittne till brott, under straffhot förväntas infinna sig i rättssalen och där berätta vad vederbörande har sett? Så går det inte till i klanen, där sörjer sedvanerätten för både rättvisa och upprättelse. Utan inblandning av samhällets institutioner.

Varför då alls fundera på att tala med polis och åklagare för att i bästa fall få vänta en evighet på att Sveriges domstolar kommer fram till någon form av avgörande?

I en evighet, känns det som, har jag också argumenterat för möjligheten att tv-sända rättegångar. Mitt senaste försök kan man ta del av här. Den vanligaste invändningen mot en sådan reform lyder att målsägande och vittnen skulle påverkas så negativt att de lämnar en sämre berättelse och därmed försvårar utredningen i målet. Visst finns det en sådan risk, men den är överdriven och kan i det enskilda fallet neutraliseras genom ett klokt agerande av rättens ordförande. Nåväl. Ska man tro Per Brinkemo, och det gör jag tills motsatsen är bevisad, är det inte rädslan för att exponeras offentligt i en rättssal som är anledningen till att brottsdrabbade klanmedlemmar kniper käft. Utan övertygelsen att deras rättvisa skipas effektivare av klanen än av domstolen.

Och just för att fästa fokus på det problemet skulle en tv-sänd rättegång bättre än något annat kunna förmedla till allmänheten det oacceptabla i att en gärningsmans kompisar i vittnesbåset vägrar tala lika väl som den som utsatts för brottet. Förenligt med svenska värderingar och rättsstatens principer? Naturligtvis inte.

På tal om svenska värderingar – som ofta är detsamma som universella mänskliga rättigheter – läser jag halvvägs i Per Wästbergs Semaforen och lodlinan: ”Vi har på det hela taget fått privilegiet att även i sorg och motgång ansvara för våra egna liv. I det ljuset är den europeiska kulturen eftersträvansvärd, rent av unik i mänsklighetens historia. Här tvångsgifter man inte könsstympade flickor, spärrar inte in kvinnor i burar av svart tyg, skär inte av händerna på tjuvar, halshugger och korsfäster inte oskyldiga.”

Nej, tack och lov!

Men åter till tv-sända rättegångar. En absolut förutsättning för att tv-tittarna alls ska kunna bilda sig en uppfattning om en misstänkt mördare som i protest mot vårt lands rättsordning väljer att hålla käft i rättssalen är förstås att polisen har lyckats gripa gärningsmannen. Det är långt ifrån en självklarhet i dagens Sverige.

Avslutar med Wästbergs tänkvärda fortsättning i boken: ”Desto märkligare att så många kritiker i postkolonial anda förknippar en liberal demokrati med förtryck och rentav ursäktar hedersvåldet med att övergrepp i familjen sker överallt – som då man jämställer slöj- och burkatvång med sin motsats: bikini på badplats, knappast en påtvingad klädsel.”

Email

Remisskritiken räddar regeringen

2017-03-03, fredag, kl. 15:55| Kommentering avstängd

– Det vore ju väldigt dumt att genomföra förslag som inte är bra.

En självklar kommentar kan tyckas. Men inte i lagstiftningssammanhang. Därför blev jag så överraskad av finansministern Magdalena Anderssons uttalande. Och hon verkar dessbättre mena allvar. Andersson avvisar det försenade och i förväg kritiserade utredningsförslaget (bl a här och här) (direktiven här och här) om att införa en vägslitageskatt. Eller kilometerskatt, om man vill retas med Anderssons regeringskolleger i Miljöpartiet.

Finansmarknadsminister Per Bolunds finansskatt – också kallad bankskatt – är ett annat förslag där regeringen nyligen tvingades dra i handbromsen på grund av hård remisskritik. Även denna grundstötning var lätt att förutse, och visst kan man därför kritisera regeringen  för att missbruka utredningsväsendet.

Vänsterpartiet har som bekant också ställt villkor för att stödja regeringens budget. Högst prioriterat är ”stopp för vinstjakten i välfärden”. Remisskritik – denna gång mot den reepaluska utredningen – räddar än en gång regeringen från att behöva framhärda med rena stolligheter.

Men vad med vänsterpartiets krav på att förbjuda privatisering av universitetssjukhus och ”privata gräddfiler i vården”? I DN medger vänsterns Ulla Andersson att några bevis för att gräddfiler existerar i vården finns inte, inte heller är det någonstans aktuellt att sälja universitetssjukhus. Utan nu handlar det om att ”stämma i bäcken”, menar Andersson.

Vågar man hoppas att regeringen kommer lyssna på remisskritiken även denna gång? För som sagt – det vore ju väldigt dumt att genomföra förslag som inte är bra.

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS