Maria Abrahamsson

i Riksdagen

Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 4: Bostadskrisen

2018-05-16, onsdag, kl. 09:06| Kommentera

Fler bostäder behöver byggas, det tycker alla riksdagspartier. Men i bostadsbristens Sverige är det varken regeringen eller riksdagen som sätter spaden i jorden och bygger billiga lägenheter åt studenter och nyanlända eller vad annat som på ort och ställe efterfrågas. Bostadsbyggandet är kommunernas uppgift. Samtidigt gäller det kommunala självstyret, därav rikspolitikernas dilemma, särskilt i valtider.

Bostadsminister Peter Eriksson tror sig nu ha kommit på knepet för att få kommunerna att bygga mer. Kommunerna ska straffas om de tar för lång tid på sig att behandla ansökningar om bygglov.

”Nu ökar tryckt på kommunerna att hålla handläggningstiderna”, utropade Eriksson i våras när regeringens förslag Reduktion av avgift för lov, förhandsbesked och anmälan (prop här) landade på riksdagens bord.

Det ”ökade trycket” består i att kommunerna ska gå miste om en del av ansökningsavgiften när byggbolagens ärenden inte behandlas fort nog. Problemet är bara att den åtgärden är verkningslös, systemfrämmande och oförenlig med det kommunala självstyret. Så kan man något hårddraget sammanfatta Lagrådets kritik som mynnar ut i örfilen att ”det remitterade förslaget inte är ägnat att läggas till grund för lagstiftning”.

Jag ska här kort redogöra för Lagrådets tre huvudinvändningar.

1) Lagrådet undersöker först om lagförslaget kommer att uppnå sitt syfte. Redan här brister regeringens förslag. Enligt Boverkets rapport (sid 9 ff) som regeringen själv hänvisar till, klarar en stor majoritet av kommunernas byggnadsnämnder att hålla tidsfristerna. Lagrådet konstaterar: ”Vad gäller kommunernas förmåga att leva upp till föreskrivna tidsfrister är bilden betydligt ljusare än den beskrivning som framgår av lagrådsremissen och som regeringen har lagt till grund för bedömningen av behovet av förslagen”. Det är en finkänslig omskrivning för att regeringen på ett vilseledande sätt trixar med statistiken.

Vad gäller den föreslagna ekonomiska sanktionen – avgiftsreduktionen – konstaterar Lagrådet att den piskan får liten effekt när verkligheten ser ut som den gör ute i kommunerna. I det fåtal kommuner som inte klarar att hålla beslutsstiderna beror dröjsmålen varken på ovilja eller felaktiga prioriteringar utan på sådant som ”brist på anställningsbar kompetens inom områden som rör byggfrågor”. Och framför allt är det enligt Lagrådet andra faktorer än långa handläggningstider som försenar nybyggnationen.

Lagrådet svarar alltså nej på frågan om regeringens lagförslag uppnår sitt avsedda syfte. Därmed kunde man tycka att det vore nog ordat om förslagets uselhet, men Lagrådet går vidare i sin granskning:

2) Förslagets ”avgiftsreduktion” är systemfrämmande och borde därför ha övervägts extra noga, vilket inte har skett: ”Den form av ekonomiska sanktioner som nu föreslås är som Riksdagens ombudsmän påtalar ett helt nytt inslag i svensk rätt. Mot denna bakgrund bör enligt Lagrådets mening införandet föregås av mer grundliga principiella överväganden om det lämpliga med sådana sanktioner och när de i så fall bör införas på ett rättsområde”.

3) Enligt regeringen påverkar förslaget inte det kommunala självstyret eftersom det inte omfattar kommunernas rätt att bestämma hur byggnadsnämndernas verksamhet ska finansieras. Tvärtemot vad regeringen påstår menar dock Lagrådet att förslaget begränsar det kommunala självstyret och att det i själva verket rör sig om ”ett principiellt sett betydelsefullt ingrepp i självstyrelsen”. Lagrådets förklaring är att om en byggnadsnämnd överskrider handläggningstider och enligt förslaget straffas med ”avgiftsreduktion” så tvingas kommunen att på annat sätt täcka upp för de uteblivna intäkterna, vilket belastar kommunens övriga verksamhet och ytterst kommuninvånarna.

Grundlagen gör det visserligen möjligt att begränsa kommunernas självstyre (14 kap. 3 § regeringsformen) men i så fall måste en proportionalitetsbedömning först göras. Lagrådet konstaterar lakoniskt: ”Någon sådan proportionalitetsbedömning som föreskrivs i regeringsformen har inte gjorts i remissen”.

Det enda rimliga hade varit att bostadsminister Peter Eriksson med hänvisning till Lagrådets förödande kritik avstått från att gå vidare med propositionen. Med beklagande skulle bostadsministern i stället ha kunnat tala om för riksdagen att dess tillkännagivanden (här och här) med krav på åtgärder för att få fart på bostadsbyggandet inte kan tillgodoses genom hot om avgiftsreduktion. Men det gör alltså inte Eriksson. Bostadsbristen är en för het valfråga och de bostadslösa en för viktig väljargrupp som både regeringspartierna och oppositionen vill locka med löften om att det nu kommer att byggas bostäder som aldrig förr. Detta med följden att lagstiftarna i Sveriges riksdag den 7 juni i stor enighet och i likhet med regeringen förväntas strunta i Lagrådet och godkänna propositionen.

I femte avsnittet av Lagstiftaren och Lagrådet kommer jag att ta upp två lagförslag där regeringen i det ena fallet (kriminalisering av sexköp utomlands) avstod från att gå vidare till riksdagen efter Lagrådets rena avstyrkande. Medan regeringen i det andra fallet (nya möjligheter till uppehållstillstånd för ensamkommande) har valt att i stort sett bortse från Lagrådets sällsynt skarpa yttrande som utmynnar i ”att gränsen här nåtts för vad som är acceptabelt i fråga om hur lagstiftning kan utformas”.

Återkommer.

 

Email

Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 3: Barnkonventionen

2018-04-30, måndag, kl. 17:06| Kommentarer inaktiverade för Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 3: Barnkonventionen

Övervägde att möblera om i tablån efter Centerpartiets besked att på tvärs med berörda remissinstanser och Lagrådet rösta ja till regeringens rådbråkade förslag att ge 9 000 ensamkommande unga en ny möjlighet att stanna i landet. Men förmodligen är ni vid det här laget ganska trötta på att höra ännu en variant på hur regeringen behandlar Lagrådets yttranden som något som katten har släpat in i finrummet. Efter M, L och KD:s initiativ att bereda KU möjlighet att yttra sig över propositionen kan det inte heller uteslutas att det under pågående riksdagsbehandling blir aktuellt med en extra remissrunda inklusive nytt yttrande från Lagrådet. Så jag återkommer i det ärendet.

I detta tredje avsnitt av Lagstiftaren och Lagrådet kommer jag som utlovats att avhandla regeringens förslag om att införliva barnkonventionen med svensk lag (prop här).

I sin första regeringsförklaring för denna mandatperiod, i oktober 2014, utlovade statsministern att barnkonventionen skulle bli svensk lag:

Sverige ska vara ett av de allra bästa länderna att växa upp i. Regeringen påbörjar arbetet att göra FN:s barnkonvention till svensk lag. (regeringsförklaringen sid 13).

Regeringens problem var bara att när betänkandet Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19) gick ut på remiss gjorde en stor majoritet av de juridiskt tunga remissorganen tummen ner. Deras viktigaste invändning var att en inkorporering av konventionen inte garanterade barnen en starkare rättsställning än dittills samt att tillämpningssvårigheter och intressekonflikter kunde förutses som inte lämpar sig för avgöranden i rättslig ordning.

Jag ska inte trötta er med en genomgång av all den kritik som remissorganen radade upp, men vad JO påpekade i sitt remissvar är ganska representativt:

”Argumenten för att göra barnkonventionen till direkt gällande lag framstår dels vara av symbolisk karaktär, vilket i sig kan tyckas vara harmlöst, men det är samtidigt uppenbart att en sådan lagteknisk lösning som föreslås är behäftad med betydande risker för ogenomtänkta konsekvenser och svårigheter för medborgare och myndigheter att veta vad som faktiskt gäller och vilka rättigheter man har”.

Själv kommenterade jag remissinstansernas kritik här och undrade på vilka sätt barnkonventionen konkret skulle stärka barns rättigheter i Sverige?

Frågan om FN:s barnkonvention ska inkorporeras i svensk rätt är inte ny. Tidigare har konstaterats att konventionens artiklar återspeglas väl i svensk lag och att Sverige inte har något att vinna på en inkorporering. Detta var också länge regeringens och riksdagens linje. Men ett löfte är ett löfte – om än förhastat avgivet i en regeringsförklaring – och regeringen Löfven gick trots de negativa remissinstanserna vidare till Lagrådet med utredningens förslag om att göra barnkonventionen till svensk lag.

Regeringen medger i lagrådsremissen att det redan finns regler i svensk rätt som täcker in barnkonventionen. Som motiv för en inkorporering av konventionen anges nu i stället att dessa regler inte tillämpas på rätt sätt.

Lagrådet rackar obarmhärtigt ner på regeringens motiv och framhåller syrligt att det ”kan betvivlas att lagefterlevnaden blir bättre om det införs ytterligare ett lager av bestämmelser” och att det likaledes ”kan betvivlas att en inkorporering av barnkonventionen skulle vara särskilt väl ägnad att … avhjälpa de brister i tillämpningen som må föreligga”. Också i övrigt visar det sig att Lagrådet delar den förödande kritik som framförs av remissinstanserna i form av tolknings- och tillämpningssvårigheter.

Inget av detta biter på den teflonregering som nu sitter vid makten. Propositionen illustrerar det kända retoriska knepet ”argumenten svaga – höj rösten”. Regeringen hävdar visserligen inte längre att en inkorporering på något som helst konkret sätt stärker barnens ställning i Sverige, men ändå motiveras förslaget med att barn ”utgör en särskilt utsatt och sårbar grupp i behov av ett extra starkt skydd” (prop s. 77).

Propositionen förråder på en punkt att regeringen egentligen själv inser att den är ute på hal is. Sedan konventionen har inkorporerats ska det nämligen tillsättas en utredning för att kartlägga  vilka konsekvenser detta för med sig. Lagrådet sparkar in bollen i öppet mål: ”Det är en bakvänd ordning att först inkorporera konvention och därefter låta en utredning kartlägga hur konventionen behandlas i svensk lagstiftning och rättstillämpning samt analysera konventionsbestämmelsernas innebörd utifrån svenska förhållanden. En sådan utredning borde göras först och läggas till grund för bedömningen om konventionen bör inkorporeras.”

Vad säger då Sveriges riksdag?

Moderaterna och Centerpartiet yrkar avslag i en gemensam motion och föreslår en annan modell där barns rättigheter får ett nytt grundlagsskydd. Sverigedemokraterna yrkar avslag nu men uppmanar regeringen att återkomma i ärendet efter ytterligare utredning. I klartext betyder detta att S, MP, L, KD och V har majoritet för att göra barnkonventionen till svensk rätt. Går allt enligt planen kommer riksdagen den 13 juni att rösta ja, till synes obekymrad om Lagrådets juridiskt blytunga kritik.

Regeringen tycks medveten om problemet men är angelägen om att blanda bort korten. Ikraftträdande ska enligt propositionen inte ske förrän den 1 januari 2020. Innan dess ska lagens tillämpningssvårigheter utbildas bort via informationssatsningar och ”kunskapslyft” samt fortsatt utredande och kartläggning om hur svenska lag och praxis överensstämmer med barnkonventionen. Upp och nervända världen, vagnen före hästen, precis som Lagrådet anmärkte. Men prestigen går före allt annat. Löfven har lovat att barnkonventionen ska bli svensk rätt och nu ska det verkställas!

Ett dörr står dessbättre på glänt. 2020 styrs Sverige i bästa fall av Alliansregeringen som då har möjlighet att blåsa av den här farsen. Återställare kallas sådant på politiskt språk.

I fjärde avsnittet av Lagstiftaren och Lagrådet tar jag mig an regeringens förslag Reduktion av avgift för lov, förhandsbesked och anmälan (prop här). Det låter knastertorrt men dramatiken är stor. Lagrådet avstyrker – bl a med hänvisning till att regeringens inskränkning av det kommunala självstyret strider mot grundlagen.

Återkommer.

Email

Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 2: Utvidgat rökförbud

2018-04-24, tisdag, kl. 08:58| Kommentarer inaktiverade för Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 2: Utvidgat rökförbud

Det är snart 13 år sedan rökförbud infördes på på restauranger, kaféer och pubar. Förbudet är knappast längre ifrågasatt, inte ens av den allt mindre andel av befolkningen som ännu röker. Och visst är det skönt att kunna lämna krogen utan inpyrda kläder, stinkande hår och sönderrökt hals.

Sedan den 1 juni 2005 får den kroggäst som vill ta ett bloss söka upp restaurangens rökrum, om det finns något. I annat fall är det utanför som gäller. Ordningen föregicks av en ganska livlig debatt, även om det bara var Moderaterna som motsatte sig ett lagreglerat förbud (riksdagsprotokoll anf 112-145).

Redan före 2005 fanns det rökfria serveringar och krogar eftersom folk frivilligt och i ökad utsträckning tog ansvar för sin egen hälsa och även andras. Många restaurangägare valde därför av eget intresse att införa rökfritt. Moderaterna delade självklart regeringens och de andra riksdagspartiernas syn på tobak och passiv rökning som ett hälsoproblem, men mitt parti hyste större tilltro till människors förmåga att själva ta kloka beslut. Slutsatsen för Moderaterna blev att marknadens självreglerade krafter borde få verka och att problemet skulle minska på frivillighetens väg, i kombination med informationssatsningar.

Nu – 13 år senare – går regeringen vidare och föreslår att rökförbudet ska utvidgas. Det ska bl a bli slut med rökning vid entréerna till restauranger, andra serveringsställen, sjukvårdsinrättningar, perronger, inhägnade idrottsplatser, lekplatser med mera (propositionens 6 kap 2 § punkt 10).

Den i dag rätt populära möjligheten att röka på uteserveringar ska också förbjudas. Lagrådet gör ingen invändning mot att regeringen vill förbjuda rökning på uteserveringar, utan konstaterar att saken nu gäller en utvidgning av ett rökförbud som riksdagen redan har funnit godtagbart. Däremot reagerar juristexpertisen skarpt mot att regeringen vill lägga ansvaret på restaurangägare (och andra) för att upprätthålla ett rökförbud på platser ”som de inte äger eller på annan grund disponerar över”.

På gator, trottoarer och andra allmänna platser är det inte privatpersoner utan polisen som ska se till att lagar följs och ordningen upprätthålls. Lagrådet slår fast denna polisens grundläggande funktion i det svenska rättssystemet och varnar för att en privatperson – t ex en krogägare – som tvingas upprätthålla ett rökförbud på sådana platser kan stå inför ”en svår och riskfylld uppgift, inte minst i ljuset av att gränserna för förbudets närmare omfattning i regel torde vara oklara”. Och detta särskilt som de aktuella miljöerna ofta är stökiga, då det inte är ovanligt att folk som samlas där också är berusade.

Lagrådets slutsats är solklar: ”Med hänsyn till det anförda avstyrker Lagrådet förslaget till rökförbud vid entréer till lokaler och andra utrymmen i den utformning som förslaget nu har fått”.

Man behöver inte vara justitieråd för att begripa att den som äger/disponerar marken till ett rökfritt ställe får en närmast omöjligt uppgift att upprätthålla rökförbudet också vid ”entrén” till ett sådant ställe. Ett konkret exempel från min egen vardag: I min bostadsrättsförening finns ett par inhägnade lekplatser. Trädgårdsfåtöljerna utanför lekplatsens staket intas ofta av grannar som både röker och fikar och lapar sol när den visar sig. När jag häromveckan stötte ihop med förenings ordförande frågade jag hur han såg på sitt nya ansvar att förhindra att röken sprider sig från rökande grannar på gården  (alltså utanför staketet) in till lekplatsen? Han skakar fortfarande på huvudet.

Om regeringen brydde sig om Lagrådets principiellt tunga kritik mot lagförslaget? Inte ett dugg! Regeringen har inte ändrat ett kommatecken i den del som Lagrådet skarpt tar avstånd från.

I riksdagen har det inte väckts några motionsyrkanden med anledning av Lagrådets kritiserade ”entréförbud”. Oppositionen – inklusive mitt parti – tycks inte bekymra sig för att den är på väg att lagstifta i strid mot en helt grundläggande ordning i vårt rättssystem, dvs att det är polisen som har ansvaret för att upprätthålla lag och ordning på allmän plats. Jag konstaterar att den juridiska expertisen i Lagrådet än en gång har talat för lagstiftarens döva öron.

I den del av propositionen som gäller rökförbud på uteserveringar är det bara regeringspartierna S och MP samt V som står bakom förslaget. Till skillnad från när rökförbudslagen infördes 2005 avstyrker Allianspartierna en utvidgning av förbudet till uteserveringar, Moderaterna och Centern här, Liberalerna här och KD här.

Sverigedemokraternas säger ja till regeringens förslag förutsatt att det finns möjlighet att ”avsätta särskilda rökrum vid uteserveringar, tågperronger, entréer och så vidare”. (SD:s motion här). Det betyder att regeringen är beroende av SD:s förhandlingsvilja för att få igenom sitt förslag om rökförbud på uteserveringar, med aviserat ikraftträdande den 1 januari 2019. Hur det går vet vi först den 24 maj då riksdagen enligt planeringen ska besluta om saken.

I tredje avsnittet av Lagstiftaren och Lagrådet ska jag ta upp regeringens förslag om att införliva barnkonventionen med svensk lag (prop här). Statsministern tog snabbt ställning för ett införlivande (regeringsförklaringen sid 13). Medan Lagrådet avstyrkte – på goda grunder.

Återkommer.

Email

Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 1: Samtyckeslagen

2018-04-20, fredag, kl. 08:11| Kommentarer inaktiverade för Lagstiftaren och Lagrådet avsnitt 1: Samtyckeslagen

Aldrig kunde jag föreställa mig att Lagrådet och Svenska Akademien våren 2018 skulle bli ”snackisar” på stan. Kalabaliken i Akademien överlåter jag åt Kungen och mer kulturellt bevandrade att hantera. Jag och mina 348 lagstiftarkolleger är däremot direkt berörda av Lagrådet, som fortlöpande får sin auktoritet undergrävd. Jag överdriver inte, lagförslagen där regeringen – och dessvärre också riksdagen – ger blanka tusan i råden från landets högsta juristexpertis är så många nu att jag blir uppriktigt bekymrad över politikens bristande respekt för rättsstatens principer. Inte blir jag lugnare av att höra justitieminister Morgan Johansson tala med ganska stort förakt för Lagrådet och närmast likna det vid vilken remissinstans som helst. Jag tänkte först samla mina uppgivna tankar i en bloggpost men den blev för lång. Det får i stället bli en följetong, första avsnittet här:

Lagstiftaren och Lagrådet

Avsnitt 1 – Samtyckeslagen

Redan den utredning som lojalt arbetade fram lagförslaget varnade för att en samtyckeslag kunde leda till ”orimliga förväntningar” (SOU 2016:60 sid 15 ff):

”För att undvika att vårt förslag leder till orimliga förväntningar på att förändringen ska leda till fler fällande domar bör det framhållas att det inte finns skäl att anta att en samtyckeslagstiftning kommer att leda till några större skillnader när det gäller antalet fällande domar. De bevissvårigheter som finns med dagens lagstiftning kommer nämligen att vara desamma med den reglering som vi föreslår. Åklagaren kommer också, precis som tidigare, att ha den fulla bevisbördan för sitt gärningspåstående. Det kan till och med förhålla sig så att andelen fällande domar, rent statistiskt, kan komma att minska i förhållande till antalet anmälda brott i samband med att förslagen genomförs. Det finns nämligen anledning att tro att antalet anmälda händelser kan komma att öka om våra förslag genomförs. Om så blir fallet samtidigt som antalet uppklarade och lagförda brott ligger kvar på samma nivå som i dag leder det till att det, statistiskt sett, kommer att verka som att antalet fällande domar sjunker.”

Trots utredningens betänkligheter och kritik från rättstillämpande myndigheter ångar regeringen på. I regeringens remiss till Lagrådet föreslås att det för våldtäkt ska krävas inte bara ett bevisat tvång utan fokus ska först och främst läggas på en bedömning av om deltagandet i en sexuell aktivitet är frivilligt eller inte. Regeringen kopplar dessutom ett oaktsamhetskrav till ”frivillighetsrekvisitet” i avsikt att utvidga straffansvaret till två nya brott: ”oaktsam våldtäkt” och ”oaktsamt sexuellt övergrepp”.

Efter att ha plöjt Lagrådets yttrande flera gånger begrep jag fortfarande inte varför de höga juristerna inte sa ett ord om regeringens nya oaktsamhetsbrott. Såg ingen annan råd än att konsultera en advokat i twitterflödet, som pedagogiskt förklarade att i och med att Lagrådet underkänner regeringens brottskonstruktion redan vad gäller de uppsåtliga brotten är det inte relevant att beröra oaktsamhetsbrotten. ”Ungefär som en advokat inte skulle plädera i påföljdsfrågan om man yrkat på ett frikännade”, får jag veta. Och poletten ramlade ner även hos mig.

Lagrådet ifrågasatte alltså om samtyckeslagen alls behövdes, och varnade med skärpa för att det med regeringens modell blir oklart var gränsen går för vad som är straffbart. Dvs en person som misstänks som sexförbrytare har vid själva gärningstillfället ingen möjlighet att klart bedöma vad han får respektive inte får göra. Den saken kommer enligt regeringens förslag att först i efterhand avgöras av domstolen, alltså av eventuella fördomar och dagsform hos den enskilde domaren och de juridiskt oskolade nämndemännen.

Regeringen tog säkert intryck av Lagrådets hårda kritik men inte mer än att man såg sig fri att gå vidare med förslaget. Som framgår av propositionen är regeringens primära syfte med samtyckeslagen att den ska åstadkomma en attitydförändring, påverka folks värderingar om att varje människa har en ovillkorlig rätt till personlig och sexuell integritet och sexuellt självbestämmande.

Precis som om någon sunt funtad människa skulle gå omkring och tro att enligt gällande svensk rätt är det fritt fram att utsätta kvinnor – och män – för ofrivilligt sex. En omyndigförklaring av det svenska folket, om ni frågar mig.

Det är frestande att avfärda regeringens moralexercis som fånig. Men innebörden av Lagrådets kritik är som framgått att samtyckeslagen leder till grusade förhoppningar, tillämpningssvårigheter, ökad rättsosäkerhet och i förlängningen sämre juridisk kvalitet i dömandet. I en rättsstat får människors beteenden inte kriminaliseras i efterhand, vilket blir fallet om, som Lagrådet säger, den enskilde domaren får avgöra frågan om lagbrott eller inte först ”när omständigheterna är utredda och bedömda”. Men regeringen och riksdagspartierna (inklusive mitt) rycker alltså på axlarna åt Lagrådet med följden att samtyckeslagen som planerat kan träda i kraft den 1 juli – lämpligt nog mitt i valrörelsen.

Låt mig bli ännu tydligare. Det står skrivet i stjärnorna hur domstolarna säkert ska kunna bedöma om en kvinna gett sitt samtycke eller inte. Författningskommentaren ger ingen vägledning (prop sid 78): Bedömningen av om en målsägande har deltagit frivilligt eller inte ska grundas på situationen i dess helhet. Straffansvaret sträcker sig inte så långt att en persons inre önskan att inte delta i den sexuella handlingen är tillräckligt för straffansvar, om personen de facto ändå går med på den.

Och vidare (sid 79): Det frivilliga deltagandet måste föreligga under hela den sexuella handlingen... Att någon lurats att delta i sexuell samvaro genom osanna påståenden om t ex kändisskap, ålder, sysselsättning eller om preventivmedel ska användas gör inte att deltagande ska anses ofrivilligt.

Vid riksdagens frågestund med statsministern den 12 april undrade en av Stefan Löfvens partikamrater vad Sverige gör för att bli ett ännu mer jämställt land att leva i. Statsministern svarade: Vi har också infört en stärkt sexualbrottslagstiftning. Sexuella handlingar ska bygga på frihet och inget annat (skrålla till anf 68 och 69 i riksdagsprotokollet)

Förra hösten, inför tusentals Meetoo-manifesterande kvinnor, lovade dåvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér att regeringens nya samtyckeslag kommer att förbättra skyddet för kvinnor. Jag menade  att det löftet kommer göra kvinnor besvikna, och jag har bara blivit mer övertygad på den punkten. Vid mandatperiodens sista budgetdebatt (16/4) var det åter dags. Pressad av moderaternas Elisabeth Svantesson om vad regeringen gör åt kvinnors otrygghet upprepade finansminister Magdalena Andersson: Vi inför nu en samtyckeslag som naturligtvis kommer stärka kvinnor som utsätts för sexuella övergrepp (replikskiftet 15.40 in i debatten). Det var garanterat inte sista gången som vi detta valår hörde en regeringsföreträdare – mot bättre vetande – åberopa samtyckeslagen som mirakelmedel för att öka kvinnors trygghet.

I nästa avsnitt av Lagstiftaren och Lagrådet ska jag ta upp regeringens förslag om att införa rökförbud på uteserveringar, vid krogentréer och på andra platser där folk hänger och allmänheten har tillträde (prop här). Att förbjuda kroggäster att blossa på uteserveringar är ingen valvinnare, och förbudet ska (därför) inte börja gälla förrän den 1 januari 2019. Slugt! Riksdagen beslutar i ärendet den 24 maj och – cliffhanger! – regeringen riskerar att gå på pumpen.

Återkommer.

Email

F d nämndeman Hassan Fransson är med rätta missnöjd

2018-04-05, torsdag, kl. 21:40| Kommentarer inaktiverade för F d nämndeman Hassan Fransson är med rätta missnöjd

Hasan Fransson skriver i SvD att en juristdomare i Solna tingsrätt har pådyvlat honom åsikter och uppfattningar som var honom främmande som nämndeman. Det är bra av Fransson att ge offentlighet åt sitt missnöje, den kränkte har rätt att slå tillbaka. Mer tveksam är jag till att JO med anledning av händelsen har tagit initiativ till en översyn av hittills gällande ordning (JO:s beslut).

Jag ska förklara.

Det är inte varje dag som en nämndeman markerar missnöje med en dom som han själv har varit med och bestämt utgången av och som juristdomaren tagit avstånd från genom en skiljaktig mening. Men det är just vad den tidigare centerpartisten Hasan Fransson alltså gör med anledning av den uppmärksammade Solnadomen där Fransson var en av de tre nämndemännen. Fransson menar att den av juristdomaren formulerade domen felaktigt beskriver hans motiv för att frikänna den i målet åtalade personen. Citerar ur Franssons artikel (SvD-länken ovan):

”Domskälen i det här fallet har författats i två delar och med olika typer av språk. Den ena delen är skriven som talspråk med citationstecken och formuleringar som är vidriga ur ett rättsperspektiv, medan den andra (yrkesdomaren och den andra nämndemannens skiljaktiga mening, min anm.) är skriven med juridiska termer och på korrekt skriftspråk. Den stora skillnaden gör det nästan löjligt och jag kan inte låta bli att undra om juristdomaren avsiktligt vill misskreditera oss nämndemän. Trots att vi har dömt enligt det svenska rättssystemet står vi nu inför en situation där domen förutsätts vara felaktig. Juristdomaren har med andra ord sett till att domen följer hennes åsikt. Är det rättssäkert, att en person kan formulera en dom så att den helt saknar kraft?”

Hasan Fransson är alltså rejält missnöjd med att målets lagfarna domare formulerade domen på egen hand utan att nämndeman Fransson fick se domen innan den meddelades. En ordning som JO nu vill att Solna tingsrätt utreder (JO:s beslut). Enligt JO kan det bli nödvändigt att ändra den praxis som innebär att juristdomaren ensam svarar för domens skriftliga utformning, och att det i stället införs en ordning där nämdemännen inte bara deltar i överläggningar utan också involveras i hur domskälen formuleras.

Som jag redan har hissats varningsflagg för här på bloggen är jag rädd att JO:s initiativ leder till att juridiskt oskolade nämndemän i framtiden ska vara med och formulera domar. Förutom att det skulle ställa till praktiska problem för domstolarna, skulle en sådan uppgraderingen av nämndemännens betydelse framför allt skada rättsbildningen i form av juridiskt mindre stringenta avgöranden.

Hela denna trista historia har sin förklaring i ett oprofessionellt agerande från rättens ordförande vad gäller hennes domskrivning, vilket bekräftas av hennes uttalande i StudioEtt (cirka 19.00 in i inslaget):

–  Det är lätt att skriva sitt eget resonemang men svårare att skriva någon annans resonemang som man inte alls håller med om och då blir det naturligt skrivet på ett annat sätt.

Detta är ett häpnadsväckande uttalande av en juristdomare, menar jag. För det hör naturligtvis till varje juridiskt skolad domares plikt att kunna skriva en dom på ett gediget och klanderfritt sätt oberoende av om domaren själv sympatiserar med lagstiftningen eller blivit överröstad av sina meddomare under överläggningen. Så ja, det är djupt olyckligt om en enskild domares brist på professionalism skulle tas till intäkt för att ändra en ordning som så gott som alltid fungerar och som låter juristutbildade domare själva avgöra i vad mån nämndemän behöver involveras när domar och eventuella skiljaktiga meningar ska skrivas.

Visst, av principiella skäl jag är emot nämndemannasystemet som sådant, men det finns verkligen ingen anledning att ändra det nuvarande systemet till det sämre.

Email
  • Mina tweets

  • De fem senaste inläggen

  • Följ mig via RSS